Tjugotredje dagen i karantän - post, finsk familj och en åsna till Jesús

Åh neeej, måndag nu igen. Ännu en monotom karantänvecka. Jag hade ingen lust att gå upp, och hela natten hade allt jag drömt varit coronarealterat. Måste sluta blogga på kvällen innan jag ska somna.

Så klart tog jag mig upp ändå. Man måste ju, när man har ungar. Tog på vanliga kläder, tvättade ansiktet, borstade håret, satte upp luggen i en liten ful tofs, strök i lite hårgelé från den orangea burken, det där som luktar så gott, och kände mig... Ja, klar. Redo att möta dagen. Man ska inte fastna i pyjamas-tillståndet, man får försöka hålla fast i vissa rutiner. Och jag var glad att jag hade gjort det här lilla fixet en stund senare, för just den här dagen träffade jag två personer förutom familjen!

Först var det Santos, som knackade på rutan. Hon kom från affären och såg att vi var i vardagsrummet. Jag drog upp fönstret och hon stod ett par meter bort, ute i gatan, med shoppingvagn och munskydd. Jag stod böjd bakom inbrottsgallret med Runa i famnen, och det var så roligt att se liv utifrån, höra en välbekant röst. Jag fick veta att Cristina och bebisen bor hemma hos Santos nu de här veckorna. Santos berättade att grannarna i hennes hus går samman och handlar jäst och andra förnödenheter åt varandra, och att om hon får tag i jäst ska hon komma förbi i slutet av veckan och lämna genom fönstret.

Hon hade precis gått när det ringde på dörren. Jag såg någon snabbt flytta sig från dörren, och när jag öppnade, fortfarande med Ruan i famnen, såg jag brevbärarens motorcykel puttra på gatan. Hon hade parkerat och ringt på hos flera familjer samtidigt för att effektivisera tiden och inte behöva stå och vänta medan varje familj tog sig till dörren för att öppna. Jag blev verkligen överraskad. Visserligen visste jag att det skulle komma post, men inte den här posten! Det var ett paket samt ett tjockt, stort kuvert.

Brevbäraren ställde posten på trappan, backade undan och förmanade mig att tvätta händerna noga efter att jag hade tagit i posten, och att jag dessutom behövde desinficera den. Sedan drog hon iväg på motorcykeln och Jesús undrade hur man desinficerar ett brev. Ja, det blev knepigt. Jag tog in posten och försökte öppna den utan att ta i den, vilket inte gick. Bröt mig in i paketet med sax och lät Disa ta ut innehållet utan att ta på kartongen. Samma sak med brevet. Sedan tvättade jag mig om händerna och kollade vad det var.


Vad det var för post? Jo! Det stora, tjocka kuvertet var från moster som brukar spara tidningsurklipp från lokaltidningen till mig. Här skickade hon en hög, och jag har bland annat fått läsa att det i februari öppnade en stor godisbutik i stan, det visade jag för Disa. En ny second handbutik har det blivit också, och en affär som säljer barnkläder från Turkiet. Spännande! Jag såg hur julgranen lyftes på plats på torget (gamla klipp) och läste om politiska debatter och jobbannonser. Sidan med lunchmenyer läser jag alltid noga. Gamla och nya restauranger. Husmanskost. Allt låter så gott, och jag tänker jämt att jag ska äta husmanskost på något ställe när vi åker till Sverige. Sedan blir det aldrig av, det är så mycket som ska hinnas med på kort tid. I brevet låg också en påse saltlakrits till mig och en tablettask till Disa!

Paketet visade sig vara från min bror och hans fru, som för övrigt är den bästa presentfixaren jag vet. Så fina, roliga presenter hon (och gissningsvis även min bror) ordnar! Vad konstigt det känns att skriva fru, förresten. Fru? Säger man så nu för tiden? De gifte sig förra sommaren, och den här sommaren ska bröllopsfesten hållas och jag har sett fram emot den, äntligen ska jag få träffa den "nya" finska familjen. Vad spännande! Min brors svärmor har skickat två jättefina paket till barnen, och stickat till dem, trots att hon varken har träffat barnen eller mig. Och jag vill gärna träffa henne. Har äntligen en anledning att lära mig lite finska också! Men vi får se hur det går med resor i sommar... Det ser mörkt ut... Men paketet var det! Det var så fint! Det var en ettårspresent till Runa, en bankbräda (de kunde omöjligt veta hur mycket Runi gillar att banka med saker), det fanns Bamsetidning till Disa, saltlakrits till mig, sötlakrits till Jesús och lite annat gott.

Ja, det var en lång utläggning, men detta gjorde vår dag :-)

Vid lunchen pratade vi om studsmatta. Jag är för, Jesús är tveksam på grund av att en sådan skulle uppta halva pation. Jag menar att vi ändå inte använder hela pation, halva upptas redan av skräp och förvaring. Disa blandade sig i samtalet och förkunnade att hon hellre vill ha ett litet djur än en studsmatta. Hon försöker med allt. Fiskar, ödla, hamster, kattunge, papegoja. Hon vill så gärna ha ett litet djur att ta hand om! Vargen är inte någon särskilt trevlig katt, ärligt talat, jag förstår Disa, det gör jag. Det gör inte Jesús. Han förstår inte varför det inte räcker med att ta hand om sniglarna i pation. Återigen blir svaret till Disa nej. Men kanske om ett antal år, om vi kan köpa hus, skulle så gärna vilja... Vi drömde fritt. Disa får en go hund, det skulle passa henne perfekt. Jag får mina efterlängtade höns som värper ägg åt oss, och Jesús… Ja, det enda djur han vill ha är en åsna, av någon anledning.