Alla hjärtans dag och nya framtidsplaner

När Jesús kom till jobbet på fredagsmorgonen möttes han av en stor blombukett och ett Alla hjärtans dag-kort. Det var inte från mig, om någon trodde det, nej, det var skolans rektor som hade varit ute och plockat blommor till alla lärare och skrivit Alla hjärtans dag-hälsningar till var och en. Alla barnen fick "presenter"; varsin lånebok från skolbiblioteket inslagen i papper :-)

Det är en sådan roligt skola, där rektorns mål är att alla ska trivas och ha roligt i skolan, både barn och lärare. Det får mig att tänka på första skoldagen i september, då lärarna ägnade flera timmar åt att göra i ordning en enorm frukstbuffé på skolgåren för alla skolbarn och ders föräldrar, och i största hemlighet hade rektorn tagit dit Aracena-kören som gjorde en flash mob! Vilken grej!


I dag var min sist arbetsdag. Det är synd, jag har verkligen tyckt om det här jobbet, men när man inte har lärarleg går lärare med legitimation före.

Framför allt har jag älskat tryggheten i att ha en inkomst varje månad. Jag gillar det enormt. Fasta arbetstider, när det har fungerat. Den här hösten och vintern har varit fruktansvärda, det var ett stort misstag att försöka jobba utan att låta Runa börja på förskolan först. Jaja. Jobbet har gett oss en diskmaskin, en tv, ett bilbyte och en ekonomiskt lugn som jag aldrig vill vara utan.

Vad händer nu då? Förhoppningsvis kan jag vikariera på skolan som jag jobbat för. Jag ska göra en del skrivjobb, är tanken. Troligtvis börja som rundreseguide framöver för ett svenskt resebolag. Jag hoppas det, det verkar vara ett otroligt roligt jobb, men samtidigt känns det sådär att vara ifrån barnen nio dagar i sträck. Å andra sidan, när jag är hemma kan jag vara helt och hållet ledig och vara tillsammans med dem, och inte som det har varit nu, att jag har suttit uppe vid datorn varje stund som Disa har varit hemma, fram tills middag och läggdags. Vi har varit i samma hus men aldrig träffats, typ. Jag går hemma och saknar henne.

Jag började en distanskurs, men avbröt den ganska snart, jag ska läsa efter sommaren istället. Den här hösten, och vintern, har varit för tuff. Jag är så trött. En dag drog en tanke genom huvudet - Vad skulle jag egentligen vilja göra just nu? Ingenting. Absolut ingenting, förutom att fortsätta fotomedlemsskapet och bli bättre på att fotografera.

Så. Planer för våren:

• Lära mig jonglera, först med tre bollar, sedan käglor och helst knivar också (en i jongleringsgruppen som jag gått med i men inte hunnit träffa jonglerar med knivar)

• Lära Disa cykla. Ingen av oss har haft tid för det.

• Lära Disa att läsa. På svenska förstås.

• Prioritera Disa-tid, hon behöver det. Jag med.

• Gå en massa vandringsleder. När jag var gravid bestämde jag mig för att aldrig bli så svag igen som jag var då. Nu är det dags att bli stark.

• Eventuellt lära mig lite finska inför min brors bröllop i sommar

• Läsa på inför eventuella guidejobb

• Bli duktig på bildredigering och porträttfotografi

• Äta mindre choklad. Svårt, för närbutiken har börjat sälja min favoritchoklad

• Åka till Sverige en långhelg med Disa

• Fortsätta i familjeterapi. Jesús och jag behöver hantera vår frustration över att Disa fortfarande inte äter, och inte göra problemet värre. Sist satt terapeuten och gapskrattade när vi beskrev hur våra vardagar ser ut. Det är en omöjlig ekvation. Att jag förlorar jobbet nu är på sätt och vis väldigt bra, vi behöver eftermiddagstiden.

Ikväll var alla fyra dödströtta. Ändå började Jesús och jag titta på ett avsnitt av Sherlock Holmes, och som alltidalltidalltidalltid när det händer något otäckt på film/i tv-serie... Så somnade Jesús. Och var omölig att hålla vaken. Och jag vill inte se det otäcka själv, han behöver berätta vad som händer när jag håller för ögonen.

Läggningarna har börjat bli lite komplicerade. Båda barnen vill att jag lägger dem. Disa vill alltid att jag läser för henne tills hon somnar, och det gör jag så gärna eftersom vi knappt ses annars. Och Runa har blivit mammig. Hon gallskriker när jag lämnar henne med Jesús, och medan jag läser för Disa hör jag hur hon skriker och skriker i storarummet och tystnar inte förrän hon till slut somnar, och det skär i hjärtat! Samtidigt... Så känns det som att NÅGOT måste jag göra bra, när båda barnen vill vara med mig.

Annat? Jag tänker mycket på när Runa föddes. Efter varje terapisamtal, oavsett vad vi pratat om, och när jag har pratat med barnpsykologpappan i Disas klass om Disa, tänker jag i timmar på när Runa föddes. Det känns bara sorgligt att tänka på. Och de där dagarna påverkade Disa starkt, det var då hon började försvinna för oss.


Rörigt inlägg? Ja, lite av allt som rör sig i huvudet nu bara. Nu ska jag roa mig med att titta på böcker på bokrean istället, fundera på hur jag kan få tag i gamla versionen av musikalen Annie (Disa älskar den nya), och sedan lägga mig. I morgon, lördag, ska vi allihop till Sevilla, Disa och jag ska äta daimtårta på Ikea, köpa bokställ och kaviar, bebisgrindar till trappan och sedan ska vi åka på grillfest hos kusin Pili som fyller elva. Förhoppningsvis åker vi hemåt tidigt, för de andra i Disas klass ska samlas för karnevalen i Fuenteheridos, och jag har inte träffat dem på en vecka och saknar dem?! De håller säkert igång till midnatt åtminstone, så bara vi själva inte är för trötta... :-)

Ha en fin helg, alla!

Cirkus, Portugal och jubileum!

Jesús har åkt norrut och spelat, jag är ensam med båda barnen. Det är enklare än när Runa var pytteliten, men innebär ändå att jag är fullt upptagen med att hindra Runa från att ta livet av sig genom att krypa i trappan och svälja allt hon hittar på golven, och att Disa sitter bortglömd och tyst och ser på cirkus på tv. Låt mig istället berätta om superveckan som var för ett litet tag sedan!

Det började på söndagen då vi åkte från varsitt håll och möttes i Portugal. Jag och barnen åkte från Aracena, Jesús, José Alberto, Loren och lille Gael från Sevilla, och så träffades vi på restaurangen O Infante i Castro Marim. Deras musslor i champagnesås är något alldeles extra, och jag hade länge längtat efter att åka dit och äta. Ett stort fat med musslor att dela på beställde vi alltså, och ett med bacalao dorado, och så en underbar skaldjursgryta med ris, och det var så mycket skaldjur att vi omöjligt kunde äta upp allt.

Runa tyckte också att det var gott!

Efter maten åkte vi till närmsta strand, där barnen sprang ner till vattnet och doppade fötterna (Disa med strumpbyxor) och sedan lekte i sanden tills det mörknade och vi frös allihop och åkte hem till Spanien igen.

Nästa rolighet skedde på Runas tiomånadersdag, onsdagen samma vecka. Då åkte vi på Cirque du Soleil som har satt upp sin föreställning Kooza i Sevilla (se den här länken!). Vi hade köpt biljetter redan i november till billigt pris genom Disas skola. Det är så att de äldre barnen sätter upp en cirkusföreställning i slutet av varje termin. De ägnar hela årets gymnastiklektioner åt att förbereda föreställningen, och det är nog av den anledningen som skolan brukar försöka få rabatterat pris för de elever och föräldrar som vill gå.

Vi åkte inte med den gemensamma bussen från skolan, utan tog bilen till Sevilla och lämnade av Runa hos José Alberto och Loren först. Sedan räknade vi med att båda barnen skulle somna i bilen på väg hem till Aracena, och att det bara var att bära upp dem. (Så blev det också.)

Det var roligt att vara där, hela tiden stötte vi på vänner från skolan, och dessutom var föreställningen helt otrolig, mycket bättre än den som Jesús och jag gick på i början av vårt förhållande. Allt satt; musik, ljus, dans, nummer. Disa kommenterade allt som hände, älskade clownerna (som jag tyckte var tråkiga) och var helt förtrollad av föreställningen. I pausen försvann hon direkt in i sin egen värld och var inte kontaktbar, gick bara runt i cirklar med ett leende. Efter att ha kommenterat precis allt i andra akten också försvann hon mentalt för oss igen när circusen var slut, och vi tog henne i händerna mellan oss och ledde henne hem till våra vänners hus för att hämta Runa, och hon följde tyst med och log hela vägen och var inte närvarande igen förrän vi satt i bilen och hon bad om en påse rostad majs, strax innan hon somnade.


Sista roligheten var på lördagen samma vecka. Vi bjöd hem Disas klasskamrater och deras föräldrar, bara för att ses, och som mest var vi nio vuxna och elva barn. Efter ett tag gick två vuxna och två barn, men fortfarande var huset fullt av folk. Barn sprang upp och ner för trappan, lekte kurragömma i alla rum, spelade dart i matsalen, åt bröd och drömmar som jag bakat och sa att det var de godaste kakor de ätit i livet. Varenda en av de här ungarna är så fina, och de har så roligt tillsammans, trots skilda åldrar! De lekte ihop, spridde ut sig i mindre grupper, Disa satt med Uma i vår stora säng och pratade om livet och åt snacks (hittade spår när jag skulle lägga Runa)… Vi vuxna rörde oss mellan köket och vardagsrummet, Umas pappa jonglerade, en pappa gav Runa mat, Jesús stod för musiken och till sin lycka hade de andra samma musiksmak som han själv. Sedan satte diskoteket igång, matbordet bars bort, diskolampan blinkade i takt med musiken och vuxna och barn dansade. Då och då satte sig någon svettig dansare i köket och svalkade sig, barnen åt karameller och jag lagade en jättegryta med kycklingbuljong till hela högen. Fast vi var så många att den bara räckte till barnen och ett par vuxna.

Till slut satt ett gäng med olika instrument och improviserade i vardagsrummet och när de skulle åka hem vid midnatt hade vi trivts så bra allihop att vi gick igenom kommande födelsedagar när vi har anledning att ses såhär igen. Kommande födelsedagar är två pappor nu i februari, sedan Jesús och Runa i mars. Det blir skoj!


Det här inlägget påbörjade jag för någon vecka sedan, och just när jag hade skrivit färdigt kom Jesús hem. Han har köpt med thaimat från Sevilla, för han kom på, i bilen till körövningen, att vi samma dag firade 13 år som par! Lång tid!

Mysig hemmalördag - eller Dagen då Disa fick lära sig om helvetet

Åh, så här borde alla lördagar vara!

Det började med att jag lämnade över Runa till Jesús när hon vaknade, och sov ostörd i mörkt rum en och en halv timme till. Lyxen! Lyxen!!!

Disa och jag åkte och lördagshandlade, en typisk jag-har-inte-ätit-frukost-innan-handling. Vi blev så sena från affären att vi fick äta snabbalternativet korv med bröd till lunch. Jesús och jag hann prata en stund själva i köket medan korven kokade och barnen var själva i vardagsrummet. Lyxen igen!

Efter maten sov han siesta och Disa och jag spelade spel. Runa satt i barnstolen och var missnöjd eftersom hon var trött, men inte kunde somna (vi hade försökt) så jag stoppade åt henne brödbitar, riskakor och annat så hon skulle vara mindre missnöjd, hon älskar att äta. Disa och jag åt choklad och sjöng Adiemus, som jag sjunger med kören, och jag tänkte, att vilken konstig sång att sjunga med sin femåring, borde vi inte sjunga Klas Klättermus och sådant. Fast det gör vi ju också.

Så var det dags för lördagens stora pizzabak. Vi höll till i vår märkliga lilla matsal, där kylskåpet samsas med en stor blå byrå, träkista, darttavla och spegel. Jesús försökte återigen söva Runa och under tiden gjorde Disa och jag pizzor. Hon hade jordnötter, majs och ost på sin. Så klart lyssnade vi på lördagsmusik också, sådan som passar när man bakar pizza i en konstig matsal med mysbelysning. It is a mans world, It´s raining men, Stand by me och en massa av Nina Simone, och via henne kom vi till Jerry Williams version av Sinnerman, och Disa frågade vad han sjöng... Och jag översatte, och det är ju en ganska otäck text, och hon frågade vad djävulen är, och jag berättade om djävul och helvete och visade bilder... Och där, just när det dök upp en bild av människor i skärselden, kom jag på att det kanske var dumt detta, nu när denna femåring har en period av mardrömmar... Sinnerman hade gjort intryck på henne, det stod klart när hon strax därefter försvann in i sin egen värld, och hon var inte kontaktbar på en bra stund.

Jag försökte kompensera med bröllopsscenen från Love Actually, Grease och Sound of Music.

I alla fall var den en toppenfin lördag, alla lördagar borde vara precis så, med massa tid med Disa, och i morgon, söndag ska vi ha picknick. Det ska bil 20 grader och sol, efter veckor av regn och kyla, och fyra familjer till från Disas skola, samt Goretti och hennes barn, följer med, så det verkar bli en toppensöndag också :-)

Hoppas ni har en härlig helg, allihop!

(Jag får nästan be om ursäkt för den urtråkiga bilden, men här är vårt matbord efter pizzabak och spelande...)