Midsommarafton i Fuengirola

Svenskt chokladbollfika!

I slutet av kursen på Ålands folkhögskola arrangerade friluftseleverna Den långa marschen; tre dagar med vandring, paddling, sova i skogen, för oss på Naturfotolinjen. Det här var inte min grej alls. Ändå var jag en av få som tog sig i mål. Jag var så slut att jag inte ens kunde känna mig glad över att ha kommit fram, men senare kom jag på att jag nog är en rätt seg person. Ger inte upp så lätt.

Det tänkte jag nu också, efter midsommarhelgens äventyr.

På midsommaraftons morgon, efter ännu en usel natt, sömnmässigt, ångrade jag resan innan jag ens hade kommit iväg. Åka själv med båda barnen, en bilresa på fyra timmar, för att fira midsommarafton? Är jag helt dum i huvudet? Men boende var bokat, kompisträffar också, och jag vill ju att Disa ska få uppleva så mycket svenskt som möjligt, vilket totalt sett redan blir väldigt lite. Jag måste ta mig till svenska kyrkan i Fuengirola, igen. Själv. Jesús kunde inte följa med.

Bilresan gick oväntat bra. Runa somnade snart, och Disa somnade i höjd med Venta del Alto, och båda sov ända till strax innan Málaga. Först vaknade Disa, och sedan Runa, som gallskrek ända tills jag hittade en rastplats att stanna på och amma. Där åt sedan Disa och jag korv och pasta och baguette, och efter en timme kunde vi fortsätta till Fuengirola och det sämsta boendet jag varit på (en familj hyrde ut ett mycket litet rum i sin lägenhet. Köket visade sig vara deras privata och kunde inte användas av mig som jag trott, lägenheten renoverades och alla möbler hade staplats på varandra, och badrumsspegeln var prickig av tandkrämsfläckar. Bara en kudde fanns, och den var utan örngott. Men det var ganska billigt.).

Ingenting går fort med två barn, och jag skulle kunna gräma mig över att vi kom för sent för att klä den lilla midsommarstången, och att vi kom fram precis när Små grodorna dansats färdigt, men istället är jag glad att vi kom fram överhuvudtaget! Jag föste fram Disa och ställde henne i ringen bredvid min kompis Johanna och hennes son Samuel som åkt från Sevilla och hade likadana blomsterkransar i plast som vi (alla blommor i naturen är vissna nu, på grund av värmen och torkan), och Disa dansade med i både sånger hon kan och sådana som var nya för henne, och hon såg så himla glad ut när hon för första gången gjorde raketen! Nu vet hon vad midsommar är! Det var värt besväret.

Det blev midsommarmat, och det var massor av folk, och nästan alla pratade svenska. En mycket konstig känsla. Disa, som var i Svenska kyrkan på nationaldagen också, kände till lekhörnan och tog återigen på sig den fina blå prinsessklänningen som hon tyckte så mycket om, hittade glittriga genomskinliga skor med klack och fick äntligen en jämnårig kompis att leka kung- och drottninglekar med. Samuel och hon lekte i flera timmar. Vid 22-tiden hade nästan alla gått och vi bröt upp. Vårt billiga, dåliga boende låg en tjugominuterspromenad bort. Det var varmt, vi blev törstiga, Disa och jag, och gick in i en kvällsöppen kinabutik och köpte en stor flaska iskallt vatten och ett par glittrande kattöron på diadem som Disa blev förtjust i. Hon var så glad!

Även om vi hade åkt hem nästa morgon hade det varit värt resan, men någonting ännu bättre väntade då. Otroliga crossianter på ett belgiskt bageri, lördagsgodis i svenskaffären, och sedan mötte vi Carin och Iván på en verklig pärla, som jag definitivt vill åka tillbaka till! Mer om det kommer i nästa inlägg...

Runa tre månader

Vad mycket det händer på bara en månad!

Runa var en ilsken bebis, arg som sjutton, men se! Plötsligt lär hon sig att le, och ler ofta! Särskilt på förmiddagarna. Då är det lätt att få henne att le! Ett par gånger har hon tittat upp på mig när hon legat och ammat, och börjat le, och lett så stort att hon varit tvungen att släppa taget om bröstet. Och häromdagen låg hon i min famn och började le mot mig, samtidigt som hon var så trött att hon höll på att somna, hon ansträngde sig för att hålla ögonen öppna åtminstone lite, så att hon kunde fortsätta att se på mig, och hon log hela tiden. Oemotståndligt! När hon ler får hon de allra sötaste små groparna ovanför mungiporna. Och ibland är hon så glad att hon måste skratta ut all glädje, men det kan hon inte, hon har inte lärt sig att skratta än så det kommer inga ljud.

Även om hon inte kan skratta kommer det andra ljud. Runa har börjat prata. Hon använder sin röst till att kommunicera, och inte bara skrika. Så fint att höra hennes röst! Det var förstås Disa som hon pratade med första gången. Nu pratar vi alla med henne varje dag. Det gäller bara att hålla henne i rätt ställning och ett par decimeter från ansiktet, så börjar hon prata. Hon står gärna upp. Då håller jag henne under armarna och hon tar spjärn  med fötterna mot underlaget, länge, och varje gång hon använder rösten känner jag hur ljudet och luften vibrerar i ryggen på henne där jag håller mina händer, och jag blir påmind om hur avancerat talet är. Bara detta att kunna göra medvetna ljud med rösten... Många gånger är Runa missnöjd också, och då berättar hon det med hela ansiktet, och med rösten. Hon gör helt andra läten då, det går inte att ta miste på vad hon säger.

Nu har vi lärt oss Runas skrik. Vi märker när det ät trötthetsskrik, de låter annorlunda och hon sluter ögonen. Ibland skriker hon för att hon är hungrig, eller för att hon är uttråkad. Runa vill nämligen inte tillbringa för lång tid på samma ställe. Nej, rörelse ska det vara. Hon tycker inte om att ligga ner utan vill sitta, eller helst hållas upprätt i famnen, för att hon ska se allt som händer. Om hon ligger ner öfrsöker hon att sätta sig upp. Bärsjalen, som har varit som ett sömnmedel tidigare, fungerar inte på samma sätt nu. Runa har inte ro att somna. Hon vrider på huvudet för att se allt runt henne som finns att se. Hon avskyr fortfarande barnvagnen. Vi kanske kan använda den när hon börjat sitta, så hon kan se sig om.

Nacken är mycket starkare, även om huvudet gungar upp och ner. Hon följer mig med blicken, letar efter mig med blicken. De blå ögonen tror jag har börjat ändra färg nu. Jag gissar att de kommer att bli bruna.

Ögonfransarna var väldigt korta när hon föddes, men växte ut till tvåmånadersdagen. Naglarna har börjat växa ordentligt. det är jobbigt. De är så tunna och vassa! Och så svåra att klippa. För den som inte har barn: det är väldigt svårt att klippa bebisnaglar eftersom bebisen rör okontrollerat på armarna och händerna hela tiden. De är aldrig stilla. Fingrarna är så små också, så det är farligt att använda en ordentlig nagelsax. Istället får man ta en värdelös, slö liten bebisnagelsax som är hopplös att använda. Ett trick är att klippa naglarna när bebisen sover, men vem vill riskera att väcka barnet?

Runa har börjat suga på händerna, men tycker ännu mer om att suga på napp. Nappen har blivit en livräddare som alltid måste finnas med. På natten sover hon ibland bara med napp i munnen. Jag måste hålla mig vaken och hålla emot nappen, för när hon sover djupare glider nappen ut, och hon vaknar. Det är påfrestande.

Lillan gör skillnad på natt och dag och det händer att hon sover fem-sex timmar i sträck vid något tillfälle under natten. Inte varje natt dock, och det är tufft att inte få någon djupsömn. När hon är riktigt trött på natten kan jag lägga ner henne bredvid mig efter att hon ammat, och hon somnar snart med huvudet under min haka. Tyvärr har hon slutat sova ovanpå mig. Det var så mysigt.

Disa har kunnat ta med Runa i en lek. I en av alla evinnerliga prinsess- och drottninglekar fick Runa vara en bebiskung.

Runa dreglar massor, och behöver dreggellappar för att inte bli blöt av saliv. Kan det vara tänder på gång redan?

Favoritsång är Ett gammalt fult och elakt troll, och

Hon får numera ordentliga tag om håret, och drar så hårt! Det är svårt att komma loss ur hennes grepp.

Vi (jag och Disa) kallar henne för en massa fåniga saker, som man gör. Disa säger mest Runis. Ur mig slipper det ur saker som Run-Run, baby Run, lilla pärla, Uni-Runi och sånt trams. Skratta om ni vill, jag skrver ner det så jag själv ska komma ihåg :-)

Det går så fort! Nyföddtiden är definitivt förbi, den bara försvann och jag hann knappt dokumentera den alls. Hon käns så stor redan. Undrar vad som kommer att hända kommande månad...

Att ha två barn...

Att ha två barn; en snart femåring och en tremånaders som ammar, är att...


...aldrig ha en ensamstund. Att tillbringa natt och dag med barnen, det ena eller det andra och i tuffa stunder båda samtidigt. Att inte få en enda paus och vara ensam.

...äta med en otrolig hastighet, utan att känna smaker, eftersom bebisen antingen skriker eller hotar med att börja skrika när som helst. Vad i vuxenmaten gör att bebisen reagerar så fort maten kommer på bordet? Lukten? Eller att föräldrarna är upptagna med annat? Samtidigt ska stora tjejen övervakas för att hon ska äta något överhuvudtaget, och helst också stanna kvar på stolen.

...aldrig komma i tid. Om det var svårt med ett barn är det ingenting mot två. Så mycket som händer precis innan man ska gå ut genom dörren! Bebis bajsar/spyr, stora ska på toa/behöver frukt/har glömt leksak/har ett stort hål på byxknät/klättrar på trappräcket och fastnar med foten, mamman får blodsockerfall och behöver akut socker och mjölk...

...sitta kissnödig hela bilresan på tre timmar, och med beninmätaren som hotar på det röda fältet, eftersom man inte vågar stanna bilen. När bilen stannar vaknar bebisen och... skriker. Det innebär också att man stannar på en mack så nära slutdestinationen som möjligt, max tio minuter ifrån, och blir kvar där i trekvart för att tanka, gå på toa, amma, plocka kottar, dricka juice och allt som behöver göras, och därför nästan missa aktiviteten som man skulle på. Läs ovanstående punkt om att aldrig komma i tid igen...

...nästan knäckas varje gång man är själv med båda ungarna, och ska passa en tid (återigen tid). Det stora barnet babblar utan uppehåll om prinsessor och vargar och pärlplattor, och det lilla barnet ligger i sängen och skriker eftersom mamman inte lyckas göra iordning sig själv och båda barnen med bebis i famnen (klädbyte, amning, blöjbyte, tvätta bort målarfärg från armar, kamma trasselhår, fixa matsäck, hitta nycklar, borta tänder). Inte tillräckligt fort. Mamman försöker upprepande gånger ropa (för att överrösta bebisskriket) till stora barnet att hon behöver prata högre, eventuellt skrika, för att höras, och blir till slut galen och stänger in sig på toa för att få vara ifred från bebisskrik och femåringsprat, håller för öronen i åtta sekunder tills femåringen öppnar dörren och säger "Mamma, titta, jag kan äta gelatin med ett sugrör!"

...alltid gå ut med smutsiga kläder. Oftast bebiskräks på dem, ibland också med bebisbajs eller femåringens snor eller målarfärg. Man lär sig att använda mönstrade kläder som fläckarna syns mindre på, samt att effektivt dölja dem med bärsjal och tillhörande bebis. Bärsjal är ett hett tips för att dölja fläckar! Då syns inte heller kräkfläckarna på bebisens kläder!

...alltid ha dåligt samvete för något. För det mesta för att stortjejen får stå tillbaka för den lilla, eller att så få bilder tas på den lilla och tiden springer iväg, men också för obesvarade mejl och meddelanden och annat som borde ha gjorts men inte har hunnits med. Eller glömts bort i kaoset.

...bli glad väldigt ofta! Över att den lilla ler och kommunicerar med sin röst, och att den stora tjejen leker lyckligt med sina släktingar. Det finns så många tillfällen till leenden, skratt och glädje varenda dag!

...varenda kväll, när tjejerna har somnat, stryka över deras mjuka kinder och armar och tänka Älskade ungar, ni kommer aldrig att förstå hur mycket jag tycker om er. Bara om ni får egna barn kommer ni att fatta.

Solrosor

På väg till kusten, och vi var inte de enda. Motorvägen från Sevilla täpptes igen, det var lååång bilkö. Bilköer stressar mig inte alls i vanliga fall, men den här arga bebisen vi har fått tycker inte om när bilen står still. Då skriker hon. Vrålar. Utan uppehåll. Så vi svängde av vid nästa avfart för att åka småvägar mot kusten istället. Vilken lyckoträff!

Det är solrostider här nu och fälten lyser gula av blommorna. På småvägarna kommer man närmare solrosorna, och vi stannade till för att visa Disa varifrån solrosfröna kommer, de där hon tycker så mycket om att äta.

Jag tänkte ta med en av solrosorna som låg ner på marken och sätta den i en vas, men himmel, vilka starka rötter de har! Och vad taggiga de är! Jag hade inte en chans att få med mig någon! Vi fick njuta av blommorna på fältet istället.

Fantastisk fredagskonsert i Alájar

- Tror du att vi hade haft så här roligt om vi hade bott i Sverige, frågade jag Jesús i bilen på väg till konserten i  Alájar.
Vi funderade fram och tillbaka en stund. Skillnader mellan Sverige och Spanien. Sant är att jag trivs väldigt bra med att bo här! Det händer så mycket roligt! Nu var det alltså en konsert i en annan by här i bergen.

För någon månad sedan var jag och småtjejerna för första gången på den omtalade pizzerian i Alájar; La Plazita Peña Flamenca, med min kompis Goretti och hennes barn, och blev förtjust i stället! Det ligger på ett litet undangömt torg nära kyrkan, har stenugnsbakade pizzor och en supermysig miljö. Dessutom arrangerar de ofta konserter, och den här fredagen var det Proyecto Voltaire som skulle spela. Hade aldrig hört talas om gruppen, men visste att jag skulle gå när jag såg affichen med dragspel och trumpet. Och som tur var skulle Jesús inte repa i Sevilla den här fredagen, så jag behövde inte åka själv med barnen.

Det blev en toppenkväll!

Lite kyligt så vi satt med långärmade tröjor, men musiken var fantastisk! Vi åt pizza, Disa satt med och lyssnade ända tills det hade spelats trumpet i rosa vatten, som var det hon ville se och höra (vi hade sett videor med denna mammamusik på Youtube innan), sedan försvann hon in i restaurangens lekrum. Runa blev missnöjd i samma stund som maten kom på bordet, men det hade vi räknat med, och Jesús gick omkring med henne i bärsjalen och pratade med bekanta så fort han ätit klart. Jag satt kvar och lånade ibland ut en arm till Disa som kom utspringandes med doktorsgrejer från lekrummet, övriga ungar sprang omkring och lekte mellan borden. Det var så trivsamt där på det lilla torget, och vi gick inte därifrån förrän vid midnatt. Så bra! Proyecto Voltaire, ta chansen och se den gruppen om ni har möjlighet!

Länk till gruppens version av Saties Gnossienne.

Carins kommentar om Solkusten

Jag fick en sådan bra kommentar från Carin, angående förra inlägget, där jag skrev att jag tycker att Solkusten känns ospansk och exotisk, och att det inte är ett av mina favoritområden. Carin har bott i området i många år, och känner det inte bara som bosatt där, utan ännu bättre genom jobb som reporter och mäklare. Jag tänkte egentligen bara publicera hennes kommentar, som jag tyckte var bra, men ju mer jag funderade kom jag på att jag har ändrat uppfattning om området.

När jag kom till Fuengirola första gången, med Jesús för ett gäng år sedan, var det något av en kulturchock. Jag hade hört så många som varit där, och fattade inte varför någon överhuvudtaget åkte dit! Motorvägen kantades av enorma reklamskyltar för kasinon, porrklubbar och köpcentrum, på gatorna hördes knappt spanska alls bland folk, och de fula hotellen och turistrestaurangerna kröp ända ner till strandkanten.

Nu ser jag mycket mer. Bergen är otroligt vackra, och bebyggelsen är låg, många bor i fina hus med bananträd och exotiska växter i trädgårdarna (ja, här har folk trädgårdar!). Det finns mat och restauranger från många olika länder, vilket är toppen för den som bara finner traditionell spansk mat åt Sevillahållet. Medelhavet är varmt och vackert att bada i. Och det är ofta en glad, fin stämning tack vare många utländska besökare som kanske är här på semester, eller bor här delar av året.

Naturligtvis finns det vanliga spanska vardagslivet här, men som Carin skriver, jag söker mig ju till det annorlunda, till det utbud som inte finns i Sevillaområdet: svenska varor, engelska restauranger och så vidare. Det är roligt att komma hit ibland! Det är inget favoritområde för mig, men jag skulle mycket hellre bo här än i ett av Sevillas trista bostadsområden (men mest tycker jag om Aracenaområdet, där jag bor!). Och ospanskt? Carin har rätt, annorlunda är bättre att säga. Precis samma sak känner jag för Pyreneerna, Barcelona och andra platser som inte är så förbenat traditionella som många platser i Andalusien. Spanien är stort, det finns en otrolig variation i landet! Det önskar jag att fler upptäckte. De flesta svenskar som åker till Spanien ser bara turistorterna vid Medelhavet, Madrid och Barcelona, men det finns så otroligt mycket mer att upptäcka.


Här kommer Carins kommentar:

Jag har ju bott på Solkusten i snart 16 år och håller faktiskt inte med. Vill också tillägga att jag har familj i spansk familj i Madrid och har rest mycket i Spanien, så Solkusten (som jag normalt aldrig kallar Solkusten) är inte det enda jag känner till. På Costa del Sol bor väldigt många nationaliteter och till följd av det finns många affärer, restauranger och andra verksamheter som drivs av olika nationaliteter. Det allra mesta är dock spanskt. så man väljer ju vart man går. Det är hel sant att det finns många svenskar som har sina barn i Svenska skolan, jobbar på en svenska arbetsplats och går till svensk tandläkare, etc. Men det är ju inte det enda som finns om man inte vill det. Det är ju en liten del av Solkusten. här finns många turister, det är ju det man till stor del lever på här. Men jag tycker inte det innebär att den del av Spanien är mindre spansk, bara annorlunda. Det är klart att de små byarna är väldigt annorlunda, inte nödvändigtvis mer spanska, bara annorlunda. Det är u väldigt annorlunda om man åket till Stockholm eller en liten by i Norrland eller på skånska vischan också. Det ena är ju inte mer svenskt än det andra bara för att utbudet är mer internationellt och folk på gatan lite mer uppblandade av turister och utlänningar.
Costa del Sol kan upplevas på väldigt olika sätt. Man väljer själv. Du kommer ju hit för att du söker dig till det svenska och ser det. Jag anser mig leva ett normalt spanskt liv och tar extremt sällan del av det svenska utbudet som finns här.
Jag har haft den här diskussionen med många kunder i jobbet genom åren och tycker det är lite kul att få lov att kontrastera. Ett exempel, var när jag nästan hade sålt en lägenhet i La Cala de Mijas till en svensk familj. De skulle bara uppleva byn på kvällen och sedan lägga in en reservationen dagen efter. När vi möttes dagen efter nästan kräktes de ut hur hemskt La Cala de Mijas var, så ospanskt, bara massa britter och svenskar, inga spanjorer alls, etc, etc. Jag som jobbade under flera år i La Cala kände inte igen mig i det de beskrev och undrade när det hade ätit middag. Kl 19. I augusti. Jag förklarade at kl 19 i augusti är det inte en enda spanjor ute på gatorna, de är antingen hemma och vilar siesta i väntan på svalkan, eller så har de inte gått hem från stranden än. Man inte inte gå ut kl 19 och tro att man ska känna att man är i Spanien. Då får man ju gå ut och äta när spanjorerna äter, dvs 22 eller ännu senare på sommaren... En annan gång raljerade en familj över att de hade varit och spelat golf och där bara var utländska pensionärer. En tisdag förmiddag i januari. Hmmm.... vanligt folk är ju för sjutton på jobbet då. 
I vilket fall vill jag definitivt slå ett slag för att Costa del Sol är Spanien i allra högsta grad, här är fullt med helt vamliga spanjorer och det pågår ett helt vanligt spanskt liv, parallellt med turismen och det internationella utbudet som i vissa kvarter är väldigt stort, i andra inte alls.

Snigelglass, skoltankar och Solkusten nästa!

Åh! Som vanligt händer det mer än jag hinner berätta om! Framför allt är det vår lilla arga bebis som gör det svårt att hinna. Hon vill ständigt vara i min eller Jesús famn, och vaknar om vi släpper henne. När Jesús har henne i famnen behöver jag för det mesta prioritera annat än bloggen, men just nu sover hon, av någon anledning, ensam i vagnen!

Men i alla fall: på fredag spelar Jesús i Malaga, och vi passar på och tar en minisemester och åker till Solkusten alla fyra, redan i dag. Solkusten är inte mitt favoritområde i Spanien, men det är kul att åka dit någon gång varje år, det känns så exotiskt där! Så ospanskt!

Vi ska gå till den svenska mataffären, äta plankstek, kanske besöka en bokhandel med svenska böcker, besöka svenska skolan (vi har planer på att låta barnen gå där ett läsår i framtiden, för språkets skull), och fika på svenska kyrkan. De har nationaldagsfirande där ikväll, och jag försöker ladda Disa full med svenska saker, så det har vi tänkt att gå på. Flera av er som läser bor ju på Solkusten, så om ni har vägarna förbi svenska kyrkan ikväll kanske vi ses :-)

I går skrev vi under papprena på Disas skolbyte. Det känns bra. Det är en liten skola. Det här läsåret har skolan bara haft sju elever (skolan, inte klassen!), men eftersom den är så omtyckt verkar det bli hela 13 elever nästa läsår. Och Disa är en av dem.

I helgen åkte vi till kusten. På lördagen var tidvattnet mycket lågt, jag hittade jättestora snäckor när vattnet drog sig tillbaka och vattnet var så klart och varmt som Atlanten aldrig är annars. Jag hade kunnat gå och plockat snäckor till midnatt, så roligt var det, men Disa hade bara den utlovade glassen i tankarna. Hon hade varit sugen hela eftermiddagen, ända sedan jag pratade om att de har Snickers-glass, som är så sällsynt, där, och hon som inte vet vad Snickers är trodde att jag sa Snigelglass, och sprang sedan fram och tillbaka mellan dörren och soffan och skrek snigelglass! och skrattade så hon kiknade. Hon hängde med mig en stund och letade snäckor, sedan var hon orolig för att glasstället skulle stänga och drog med mig därifrån (Jesús hade gått hemåt tidigare med den lilla arga).

Tanken var att vi skulle äta middag först och gå till glasstället efteråt, men vi kunde inte enas om var vi skulle äta så vi gick till slut till glasstället för att höra när de skulle stänga, klockan var ju nästan tio på kvällen och det är ännu inte turistsäsong. De skulle ha öppet så länge det var folk där, fick vi veta, så vi bestämde oss för att ta glassen först, innan middagen, för att inte riskera stängning. Och det var tur att vi gjorde det! För när vi sedan väntade på maten på ett annat ställe var Disa så trött att hon somnade i Jesús knä, hon var helt slut efter all lek.

- Tur att vi tog glassen först. Hon hade blivit så besviken annars!
- Ja, vi prioriterade rätt där, sa Jesús.

Bra att vi är överens om vad som är viktigt!