Restaurangen i Valdelarco

Det kommer snart en liten förlossningshistoria och sådant, och ni måste få se lilla Runa, men tills dess kommer det här inlägget, som blivit liggandes.



- Du kanske ska sätta dig här i framsätet, så att du inte mår illa.
- Öh... Nä, det är okej, sa jag, lite förvånad. Jag har visserligen inte varit på tipptopp den senaste tiden, men jag brukar aldrig bli åksjuk på vägen mot Galaroza. Omtänksamt av Jesús att tänka på det ändå.

När Jesús svängde strax därefter, förstod jag att det inte var den vägen han hade menat. Den lilla vägen till Valdelarco är vad mamma hade kallat en gammal kostig.  Kringelikrokar fram och tillbaka,. upp och ner. Jag satte mig i framsätet och blåste kalluft i ansiktet.
- Här tänker jag aldrig bo! Den här vägen åker man bara en gång, man stannar i byn och åker aldrig därifrån mer!


När jag hade vaknat på söndagsmorgonen, väldigt sent, flera timmar efter de andra, funderade vi på vad vi skulle hitta på den här lediga dagen. Det hade varit kul att åka till Portugal och äta, eller åka till kusten, men var lite för sent för det så det blir nog nästa vecka. Men Jesús hade lust att prova ett matställe i Valdelarco som kollegorna hade tipsat om. Så det blev det.

Man kör in i byn, kör huvudgatan rakt fram och kommer strax till ett mycket oansenligt ställe; Las 14 Arrobas. De har bara öppet på helgerna, och då brukar det komma mycket folk, så det är bra att boka bord innan.

Vi fick ett bord på terrassen med utsikt mot bergen, och det var så fint! Familjen som driver stället är otroligt trevlig och vänlig.

Det blev en tapa med patatas bravas (Jesús favorit), en tapa med croquetas till Disa, grillat ibericogriskött till mig och bläckfisk till Jesús. Och det var så himla gott alltihop!

Disa började leka med en jämnårig tjej från bordet intill, så Jesús och jag kunde bara sitta och njuta och höra ungarna skratta.

Plötsligt hördes en åskknall, helt utan förvarning. Vad var detta? Det skulle ju vara 30 grader varmt och soligt i dag? Sedan började det blixtra. och åska och blixtra, otroligt höga knallar, åskan var precis över oss, det blixtrade på samma gång. Sedan kom regnet. Kraftigare och kraftigare, och haglet, och vi njöt ännu mer av ovädret där vi satt torra under ett parasoll och tittade på grönskan och olivträdet strax intill, men snart regnade det så kraftigt att parasollet inte kunde hålla emot, så då fick vi gå in.

Inne i den lilla restaurangen var det mörkt, för strömmen hade gått. De andra gästerna satt vi borden och bardisken, och vi tog ett bord och såg haglet stänka in på golvet från den öppna dörren. Disa lekte, jag åt glass och Jesús drack något starkt och det var så mysigt.

Sedan åkte Disas nya kompis hem med sin familj och vi åkte strax därefter. Jag sprang genom regnet bort till bilen, det var som att springa i en bäck med vattnet som forsade kring fötterna, det flöt i en stark ström nedför gatan.

Vi hade tänkt att se byskolan som Jesús jobbar i det här året, den som man måste ta sig till via en vandringsled och igenom en tunnel med fladdermöss, men blev hindrade av ovädret. Så vi åkte hem, Disa och jag badade badkar och sedan såg vi filmen Coco.

En riktig söndag det!

Snart är bebisen här!

Det här skrev jag på onsdagen, men hann inte publicera eftersom Jesús kom hem med feber. Här kommer det ändå!

På tisdagen var sista läkarbesöken. De låter mig inte föda i Riotinto, på det humana sjukhuset med den snälla barnmorskan och hans fru, jag måste till Sevilla, igen. De menar att det kan vara större risk för komplikationer med en bebis till en diabetiker, och att det finns mer resurser för det i Sevilla.  Att säga att jag är besviken är en underdrift.

Det bestämdes att barnet ska tas ut med snitt, eftersom hon är stor. Jag tycker att deras beräknade 4 200 gram inte är så mycket att bråka om, samtidigt är jag bara i v 38.

På torsdag (det är alltså i dag) läggs jag in på sjukhuset, för att ställa in insulin i droppställning och få kortisonspruta för att bebisens lungor ska vara fullt fungerande när hon tas ut på fredagsmorgonen. Det kom lite plötsligt, det här beskedet, tid för snitt tre dagar efter läkarbesöket, och det stressar mig något.

Saker som stressar:

Måste packa väska till BB, till Disa samt fixa boende för Vargen. Vad var det man behövde på spanskt BB? Tvål ja, men skulle man ta med handduk också? Saker att fördriva tiden med måste jag ta med, innan måndag kommer jag definitivt inte hem.

Disa har blivit sjuk. Sedan igår har hon pendlat mellan 39 och 40 graders feber. Så dålig tajming, nu när hon ska bo hos farfar, och jag riskerar att bli smittad. Hosta med kejsarsnitt?!?

Sprutor, nålar, bedövning på sjukhuset.

Smärtan efteråt, och allt som kommer med den. Jag läste en svensk undersökning där man genom att minska den upplevda smärtan för kvinnor som förlösts med kejsarsnitt  från sex till tre på en tiogradig skalan, genom att bland annat ge morfin i samband med bedövningen, också minskade risken för förlossningsdepression, tiden för återhämtning samt att många fler kunde amma efter snittet. Efter förra snittet hade jag satt den upplevda smärtan till en nia på den skalan, och om det verkligen var smärtlindring i de tabletter jag fick märktes det inte ett dugg. Jag nämnde det för narkosläkaren som jag fick träffa förra veckan, inför eventuellt snitt, och hon sa att hon skulle skriva upp att jag önskar något starkare. Hoppas det funkar. Hon skrev också att jag förmodligen behöver blod också, eftersom jag har en sådan blodbrist. Hm. Det kände jag inte till. Trots alla blodprov så har nog någon glömt att nämna det?

Ammandet. Jag vill prova. Det gick inte förra gången. Funderar på hur jag ska få dem att förstå att bebisen inte ska ha nappflaskor direkt när hon kommer ut medan jag ligger på uppvaket.

Det stressar mig att inte få vara med barnet under tiden som jag ligger ensam på uppvaket i flera timmar.

Jesús får ju inte följa med in i operationssalen, och den här gången har jag inte heller min barnmorska. Finns det någon där som sitter bredvid och pratar, eller kommer jag att vara själv när kirurgerna står lutade över min uppsprättade mage??

Barnvaktandet. Jesús familj, liksom hela övriga Spanien, tycker att det är fullkomilgt galet att vi lägger Disa mellan kl 20 och 21, när andra spanska barn inte ens får middag förrän kl 22. Okej för att han kommer att lägga D senare (om han ens lägger henne och inte bara låter henne somna i soffan av sig självt mitt i natten?), men Disa vaknar alltid mellan 8 och 9 på morgonen, oavsett vilken tid hon somnat. Hon kommer att vara så fruktansvärt trött! Och kommer farfar att respektera hennes middagstid vid 19? Eller kommer han att ge henne mat när han själv äter, framåt 22-23? Hur mycket kommer Jesús systers familj vara där? De har, trots småbarn, lika sena tider som Disas farfar. Det oroar mig en hel del. Kanske är det en fördel att hon är sjuk, då tror jag att de lever efter andra regler.

Efter tisdagens läkarbesök plockade jag upp Nikki och så åkte vi till Ikea. Påsen med skruvar till spjälsängen har försvunnit i flytten, så i går köpte vi en ny spjälsäng. Det stressar mig lite att jag inte har hunnit montera den. Måste göras innan vi åker till Sevilla. Tur att Nikki följde med, jag hade inte kunnat lyfta den kartongen. 

Vi har inte kommit överens om namn, och det bör man ha klart när barnet föds i Spanien. Vi har två fina att välja mellan.

Jag har inte fotat magen. Jesús försökte ta ett par snabba bilder i lördags, men han är så dålig på det så jag har inte vågat se dem än. (Uppdatering: ett par av dem funkar.)

Det har varit en ganska bra graviditet, jämfört med den med Disa. Visserligen var jag säker på att barnet skulle dö ända fram till femte månaden, och sista trimestern har inte varit rolig. Det blir värre för varje dag, men alla graviditeter kanske är smärtsamma? Nätterna är jobbiga, varje försök till rörelse i sängen är långsam och plågsam. Vill helst inte lägga Disa, eftersom jag får så ont av att lägga mig, vända mig mot henne, sträcka mig efter en ny bok, får sura uppstötningar, och så vidare. Mornarna går bäst, men framåt eftermiddagen sätter det in, och vid sextiden gör magområdet så ont att det känns som om det gamla ärret från förra snittet håller på att gå upp. Men jag har inte ischias den här gången! Det räcker med att tänka på det vidriga, som är det mest smärtsamma som jag har upplevt (där kommer man lätt upp till tio på en tiogradig smärtskala) för att inte klaga över det här.

Folk är så hjälpsamma här när man är gravid! De reser sig alltid på bussen och varhelst det behövs, hjälper att bära saker, ett par gångee har jag fått hjälp att plocka ur korgvagnen i mataffären, och vid ett tillfälle, längst ner i sjukhusets parkeringsgarage, gick en man ur den fulla hissen och gick upp för trapporna tre våningar, för att jag skulle få plats!



Det jobbigaste, förutom att jag trott att bebisen ska dö större delen av graviditeten, har varit stressen som alla läkarbesök har inneburit. Det är helt galet. Det är fler i Spanien än i Sverige under en vanlig graviditet, jag är ju dessutom diabetiker. Jag har fått åka till Sevilla var och varannan vecka för läkarbesök. det har varit diabetesläkare, ögonläkare, högriskläkare med ultraljud, vanliga ultraljud, husläkare samt sjuksköterskebesök för att mäta blodtryck och kolla vikt en gång i månaden. Det enda som inte har ingått är besök hos barnmorska eftersom det inte har funnits någon barnmorska i Aracena, jag snek ju till mig ett eget barnmorskebesök istället. Mitt jobb är flexibelt, men de timmar som jag har varit borta på läkarbesök har jag fått kompensera vid andra tillfällen istället. Tills slut har varje vaken "ledig" halvtimme på dagen gått åt till jobb. Och innan jul var ju Jesús dålig i foten och med blodpropp dessutom... Jag slutade i princip att träffa Disa, annat än på helgerna och en kort stund vid läggning. Det gick så långt att hon tycktes börja glömma svenskan. "Qué?" frågade hon över de mest enkla saker som jag sa på svenska, som har varit vårt språk sedan hon föddes. Till slut gav jag upp. Jag mådde inte dåligt av graviditeten, inte bebisen heller, men alla läkarkontroller tvingade mig att gå ner i arbetstid. Och tänk så det märktes! Disa har varit mycket gladare sedan dess, och svenskan har kommit tillbaka, ja, ännu bättre, nästan varje dag förvånar hon mig med något svenskt ord, och till och med försök till mening, på svenska!

Förra veckan gick jag på föräldraledighet, men jobbade en del ändå, gick på läkarbesök och tog hand om sjuk Disa, så veckan var inte särskilt ledig, jag som trodde att jag skulle få tillfälle att fixa inför bebis ankomst, laga god mat, ta igen förlorad sömn efter de jobbiga nätterna och sätta upp hängmattan i skogen och ligga och läsa böcker, det kom ett paket med 13 kilo svenska böcker förra måndagen till mig och Disa. Så blev det ju inte riktigt, jag har fortfarande inte hunnit med den där ledigheten som jag hade sett fram emot.

Och nu är vi sista dagen hemma, utan bebis. I kväll åker vi till Sevilla och sover, och tidigt i morgon ska vi till sjukhuset.

Nej, dags att sätta fart. Mycket ska göras innan vi kan åka. Nu kom Jesús hem, och han verkar också ha blivit sjuk. Disa ligger och sover, hon fick en dos febernedsättande när termometern visade 40 grader. och jag vaggar omkring som en... Ja, som en mycket höggravid person som har ont. Och ska skruva ihop den nya spjälsängen. För nästa gång vi kommer hem har vi lilla I eller lilla R med oss! Helt overkligt!

Uppdatering: Pga Jesús sjuk och yr åkte jag och lämnade Vargen sent på onsdagskvällen hos en av J:s elever. Vi blev klara sent, kom till Sevilla vid midnatt. Jag sov drygt fyra timmar innan det var dags att gå upp och D vaknade, efter lika lite sömn, av feber. Satt i soffan och sa med feberröst "Te vas?" och ajajaj vad det kändes i hjärtat att lämna henne sjuk hos farfar för jag vet inte hur många dagar, jag gömde mig på toa när tårarna kom och kunde inte säga hej då, bara vinka när vi gick.

Nu är J med henne efter att ha spenderat en superlugn dag med mig på sjukhuset, och imorgon bitti körs jag iväg för operation! Vi hörs!

Husköp i Spanien

Här skulle jag gärna bo.

Jesús skrattar och påstår att det är boandet innan förlossningen. Jag håller inte med. Men kanske det är det?

Det är inte vår bostad det handlar om, vårt radhus där vi bor tills vi hittar något bättre. Den struntar jag i, även om jag så gott det går försöker städa i sovrummet, där snart en liten nyföding kommer att sova med oss, och vi har inte städat under sängen på två år, så det känns viktigt.

Nej, jag tänker på en framtida bostad, som jag skulle vilja köpa. Inreder och tar hand om den. Det roar mig rätt mycket.

För ett par år sedan lades ett riktigt drömhus ut till försäljning. Dröm var ordet, men det såldes aldrig, och för någon månad sedan dök det upp för uthyrning. Vi var snabba, men inte tillräckligt. Ägaren sa att hon hade ändrat sig, att hon inte tänkte hyra ut det utan att hon ville sälja det istället, detta sades på ett ganska bryskt sätt. Dagen efter ringde hon upp igen, för att be om ursäkt för tonen, och sa att hon precis hyrt ut huset till en som inte krävde att komma och titta på det först. Det går till så här, den som är först på plats, och enklast, får hyra, ingen koll om personen har jobb och kan betala bostaden, till exempel (Det har vi varit med om tidigare, vi skulle komma och titta på ett hus, men dagen innan ringde ägaren och sa att han hyrt ut huset. Tre månader senare blev vi uppringda igen eftersom personen som hyrde inte betalade hyran, men då hade vi hyrt det här som vi bor i nu.).

En del av "mitt" hus.

Det här grämer mig. Egentligen vill jag köpa huset, vilket ägaren tycker är intressant eftersom hon vill sälja det, inte hyra ut det, men nu är det som det är. Hon vet ändå inte hur lite pengar vi har sparade till handpenningen. Jag håller koll på annonserna och ser om det hyrs ut igen. Under tiden planerar jag hela bostaden, hur jag vill ha den. För detta är den typ av hus som vi skulle vilja ha. På landsbygden, med utsikt över bergen, träterasser och fruktträd. Nu ingår visserligen nio hektar mark här, och vad ska vi med det till, men ändå, att gå ut och plocka granatäpplen på morgonen, citroner, odla potatis, göra olivolja av de egna oliverna... Vilken dröm!

Den allra vackraste väg kantad av stenekar och korkekar leder fram till huset. Fem minuters gångväg till närmsta by, en populär vandringsled går precis utanför och längre bort åt vägen går man över en bäck och kommer till Calabacino, en alternativ by. Drä kan Disa springa iväg själv och träffa sina kompisar.

I fantasin har jag hängt upp en korgstol på den ena träterassen, den med hängmattan, köpt en studsmatta till Disa, gjort en gunga till henne och byggt koja i ett träd. På den här terassen har jg satt upp lampslingor som lyser på kvällen, och här läser jag böcker i hängmattan, och ställer fram hemgjord lemonad med isbitar när barnmorskan kommer och hälsar på efter hemförlossningar i grannbyn, eller med sin yngsta dotter som kommer för att leka med Disa.

Jag har ändrat om köket, som är så himla litet, skaffat ett ordentligt kylskåp, och placerat ett vitrinskåp där mitt eget porslin från Sverige finns. Satt upp köksskåp och hyllor på väggarna. Där nuvarande ägare har en liten soffhörna har jag ställt vårt stora köksbord, här är husets hjärta, här ska vi inte bara äta utan opckså pyssla, spela spel och läsa. Annars är spanska matbord placerade i en separat matsal, eftersom de aldrig får plats i köken.

I badrummet har jag skaffat badkar och ändrat det smutsvita kaklet till ett lite mer färgglatt. I sovrummet har jag ställt in vår egen säng, de röda sängborden och mattorna som följt med sedan första hyreslägenheten i Sevilla för tolv år sedan.

Barnens rum under en trappa ser litet ut, kanske har jag det som arbetsrum, eller så ställer vi in en våningssäng där. Jag har placerat ut massor av bokhyllor till alla mina böcker som jag snart kommer att ta hit från Sverige, och vi har en mysig vardagsrumsdel under trätaket med läsfåtöljer och en bäddsoffa till vänner som kommer och hälsar på...

Och så vidare.


Det finns andra vackra hus i närheten, ännu lite dyrare än "mitt" (230 000 € kostade det för två år sedan) så de känns än mer orimliga än "mitt" hus, som är lite enklare och verkar mer rimligt för oss. Men se så fint!

Ja, de här drömmarna roar mig, men är det boande? Jag har nämnt tidigare att vi båda vill båda två skulle vilja köpa ett hem, ett som känns som hemma, och inte bara en tillfällig bostad som vi kommer att flytta från inom ett par år. Men det är så mycket pengar som ska sparas! Hur stor kommer Disa att vara då, när det lyckas? Tonåring? Jag önskar ett hus där hon och hennes syster växer upp, istället för att flytta mellan olika bostäder, ett ställe som är vårt, där vi kan sätta upp bokhyllor och laga varmvattenskåpet, så att vi kan duscha varmt även regniga dagar. Ett ställe där vi vet att vi kan och vill stanna, ett ställe som känns som Hemma!

Det har inte precis gått framåt på den fronten. Det är så svårt här i Spanien att jag undrar hur någon överhuvudtaget kan köpa en bostad (svaret är ofta med hjälp av föräldrar och släktingar). Efter den ekonomiska krisen blev det mycket, mycket svårare att få banklån. Man behöver ha ungefär 30 % av köpesumman sparad på kontot; 20 % till handpenningen, ytterligare 10-15 % till skatter, notarie, avgifter och grejer. Med min tidigare spanska inkomst har vi inte kunnat spara något alls, det har gått jämnt upp, men med mitt "nya" jobb går det äntligen att spara. Samtidigt är bostäderna så dyra! Jag jämför med mina hemtrakter i Sverige, där man kan köpa en fullt fungerande bostad för en fjärdedel av priserna här. Här går det visserligen att hitta hus under 100 000 euro (ungefär en miljon) men då är de ofta knappt beboeliga. Mycket behöver göras med husen. Köken är sällan en kul historia...

59 000 €

175 000 €

Något rum har rivits ut helt och består av sten.

38 000 €

Bostäderna är sällan stylade inför bildtagningen, utan snabba mobilbilder har tagits av ägaren själv.

59 000 €

Eller av mäklaren, som inte heller kan fota.

118 000 €

118 000 €

190 000 €

Alla hus är givetvis oisolerade, som de är här i södern (utom "mitt" hus, som både är isolerat och har solenergi på taket!).

98 000 €, vardagsrummet

67 000 €

De allra flesta husen är i behov av renovering.

98 000 €

67 000 €

32 000 €, det pyttelilla stenhuset i mitten, som endast har ytterväggar.

Från 150 000 euro kostar ett bra hus som funkar att flytta in i. Jag kan berätta att vi inte har en halv miljon på sparkontot, än mindre de uppåt 700 000 som skulle behövas för att köpa "mitt" hus :-) Jag kan också berätta att de flesta husen här i våra trakter brukar ligga kvar länge på annonsplatserna, bland annat eftersom det är så svårt att få pengar till en bostad...


Vad säger ni? Att leta bostad här är inte riktigt lika inspirerande som att kolla på svenska Hemnet!

Jesús - den minst händiga person jag känner

- Åh gud! Vad var det!?
Jag stirrade på Vargen, som precis som jag ryckt till av det plötsliga oljudet, där han låg på skrivbordet bredvid mig när jag jobbade.

Oväsendet fortsatte. Det lät faktiskt som... Men det kunde det inte vara, det var för osannolikt...

Jag gick ner för trappan, och jo, där låg nu borrmaskinen på soffbordet och Jesús var arg. Även det mest osannolika sker, vet ni. Det finns ingenting som Jesús avskyr mer än att använda borrmaskinen. Vi undviker till och med att prata om den, för husfridens skull. Ett enda borrat hål i väggen och Jesús är på dåligt humör resten av dagen. Men nu hade han gett sig fan på att sätta fast tv:n på väggen.

- Hålen är för små! Borret är för litet! Skruvarna kommer inte i! sa han.
- Men kollade du inte storleken på dem innan du borrade? undrade jag, dumt nog.

Ni som har hängt med från början minns kanske att Jesús inte är någon händig person. Han är väl den minst händiga jag känner. När vi lärde känna varandra visste han inte ens att det finns olika glödlampor, utan trodde att en och samma sort funkar till alla lampor. Han gjorde en meterlång spricka i väggen när han skulle sätta upp en tavla, och det var när han började frosta av frysen halv tio på kvällen en gång, som jag förstod att han aldrig hade frostat av en frys tidigare... Inte för att jag är någon fena på sådana här grejer jag heller, men lite hum har jag ju, med alla far- och morbröder som bygger hus, möbler, bilar, reparerar sina bostäder, en pappa som grejade och fixade allt i den välutrustade verkstaden...

Jesús var arg hela dagen. Han gick till Sparbutiken för att köpa nytt borr (varför han nu trodde att de skulle ha betongborr där?!), vilket de naturligtvis inte hade. Han åkte till järnaffären med Disa på eftermiddagen och fick hjälp att köpa ett borr i rätt storlek, kom hem, borrade, men så kunde han inte hitta skiftnyckeln, som sedan behövdes för att sätta fast tv-ställningen, och letade surt i byrålådor och  på andra märkliga ställen. Jag hade jobbat undan det värsta och erbjöd mig att åka till järnaffären och köpa en ny skiftnyckel, men nej, han skulle ha vår. Till slut fick han ta något slags Ikeaverktyg, och fick fast ställningen.

När jag hade jobbat klart och kom ner igen satt tv:n faktiskt på väggen.
- Går det att sätta den rakt? undrade jag, som tänkte att vi kommer att börja luta på huvudena åt höger allihop för att få en vettig bild, och har Jesús hört talas om vattenpass, tumstock och att ta mått över huvud taget, eller gör han allt på känn?
- Då måste jag borra nya hål, svarade han, och därmed var saken utredd.

Så nu har vi en tv på väggen som hänger snett, åtta sladdar i olika färger som hänger ner från den, och dessutom fungerar inte tv:n just nu, eftersom Jesús har dragit ur några sladdar och inte kan sätta tillbaka dem... Men apparaten sitter i alla fall fast på väggen.