fredag 30 november 2018

Blodproppen

Det finns en fortsättning på det där trista inlägget om Jesús olycka och min stress. Ni vet, jag gick ju och räknade dagarna tills de skulle ta bort gipset, i tron att allt skulle bli bra sedan. Ja. Men nej. Två dagar efter att gipset var borta gick han och fick en blodpropp i benet.

De lugnaste dagarna på hans första tre veckor långa sjukskrivning på grund av blodpropp, var märkligt nog när han var inlagd på sjukhuset. För då var det en person mindre att ta hand om, och jag kunde äta ett päron vid datorn istället för lunch, för att försöka hinna ikapp med jobbet (omöjligt). Sedan fick han komma hem, med stränga order att inte röra sig överhuvudtaget, förutom att gå på dass, och åka till sjukhuset i Rio Tinto var fjärde dag för blodprov.

Det har varit en ren mardröm. Flera gånger om dagen har jag varit tvungen att stanna upp och andas, eftersom jag inte lyckas dra in tillräckligt med luft för att det har varit så stressigt. Men det vände förra måndagen. Jag är en seg person, men då höll jag på att knäckas, gränsen var nästan nådd, och jag bestämde mig för att köpa flygbiljett till min bror så han kunde komma och rädda mig. Den kvällen var jag så lugn att jag jag satte mig och såg en serie med Jesús istället för  att jobba innan jag la mig. Och på onsdagen samma vecka var J på läkarbesök, och fick efter det börja gå igen. Ja, mer än så, han får röra sig utanför huset, köra, göra saker. Lite i taget har han kunnat släppa kryckorna alltmer, har kört själv till läkaren en gång, kan ta hand om Disa, diska, laga mat...

Vi firade med ett restaurangbesök i en närliggande by. Ett rustikt ställe där en stor tant grillade vårt kött över den stora öppna brasan inne i restaurangen.

Man kan ju tycka att allt borde vara bra nu, Jesús rörlig, om än väldigt långsam, men stressigt fortsätter det att vara. Främst för att jag inte hinner jobba som jag borde på grund av en massa egna läkarbesök. Så mycket tid som ska tas igen... Men det tar vi någon annan gång.