- Det är så svårt! Hahahaha!!!! Det är så svååårt! ropar jag och slår mig på benen, samtidigt som jag skrattar högt, för jag håller på att bli tokig!
Jag har just avslutat ett telefonsamtal med Jesús revisor-kusin Marina. Tillsammans försöker vi reda ut vad jag ska fakturera min svenska arbetsplats. Jag har fått en modell på vad svenskar i Sverige brukar fakturera, men här i Spanien har vi andra skatter, och jag har så svårt att fatta!
Jag har pratat med en annan svensk som fakturerar, och en spanjor, jag har frågat på spanska skatteverket, socialförsäkringskontoret och ett slags nyföretagarcentrum. Jag har ringt svenska ambassaden i Madrid. Det är så svårt!
I mitt mörka förflutna hjälpte jag till på pappas bokföringsbyrå. Det var helt fel ställe för mig, och det tråkigaste jag har gjort i mitt liv. Jag vet inte om det handlar om en tidsperiod om månader eller dagar, för mig känns det som det var tid som aldrig tog slut, och jag räknade minutrarna som jag hade jobbat och minutrarna som jag hade kvar innan jag kunde cykla hem.
Visserligen fick jag enkla arbetsuppgifter, och klarade av dem även om det var tråkigt... Men aldrig mer bokföring för mig.
Gör det lätt för mig! Bara säg vad jag ska göra, så gör jag det! För hög skatt? För låg? Strunt samma, bara säg en siffra som jag kan skriva på pappret! För jag kan inte tänka ut detta själv!
måndag 29 oktober 2018
torsdag 25 oktober 2018
Jesús olycka - allas olycka
- Jag har pratat med min chef. Det finns ingen som kan skjutsa hem mig i morgon. Kan du? Vid tre?
De där korta meningarna från Jesús i telefon fick mig nästan att gråta där jag stod mellan brödhyllorna i mataffären. Helst hade jag gått ut direkt till parkeringen och åkt hem till Milagros för att häva ur mig eländet i hennes kök, som vanligt. Och hon hade sagt att hon kunde lämna och hämta Disa i skolan, och sedan kunde Disa följa med hem och leka med pojkarna på eftermiddagarna tills det hade löst sig, tills jag hunnit ikapp lite. Men Milagros är inte här längre. Hon flyttade till andra änden av landet i somras, och det är så oerhört tomt efter henne. Och efter barnen. Disa har blivit mycket ensam sedan de flyttade. De var hennes extrafamilj.
Det är väl bäst att jag säger att inget allvarligt har hänt. Jesús ramlade i svampskogen. Lidia och jag fick med gemensamma krafter tillbaka honom till bilen, ett par kilometer bort, och sedan blev det röntgen och gipsad fot eftersom han fått en spricka i skelettet. Två och en halv vecka med gips och kryckor. Och det håller på att ta knäcken på mig.
I vanliga fall flyter vardagen på bra. Jag jobbar fler timmar än Jesús, så han fixar Disa på morgonen, tar henne till skolan, hämtar henne, lämnar och hämtar på teatern, lagar mat, diskar och grejar. Nu är han oförmögen att göra någonting, och jag har svårt att få ihop det. När jag tar Disa på morgonen försvinner 1,5-2 jobbtimmar, som jag behöver ta igen senare på dagen. Hämta i skolan - 30 minuter, teaterlämning- och hämtning 45 minuter. Ibland behöver jag skjutsa Jesús till vårdcentralen, engelskalektion eller till jobbet. Eller som nu, hämta från jobbet (40 minuter). Jag måste handla, diska, laga mat (vi har ätit väldigt mycket snabbkokta tortellini, hamburgare och pasta med köttfärssås på burk), laga middag till Disa, ge henne mat och lägga henne. Tvätta, hänga tvätt, vika tvätt. Ta hand om bajsolyckor och andra typer av olyckor. Försöka ta plocket i huset. Det sistnämnda är mer nu eftersom vi får besök i helgen. Ett mycket välkommet besök, men jag önskar ju att det inte ska ligga en massa smutsiga kläder och leksaker i hela vardagsrummet, ta bort smutsen i badrummet, sopa, ja, få huset att se okej ut åtminstone (inga höga krav här). Men när ska jag göra det? Jag försöker hela tiden ta igen förlorade jobbtimmar, men det finns så lite tid till det. Så jag går upp och börjar jobba tidigare, för det finns ingen annan tid. Men när ska jag sova då? Jag är så himla, himla trött...
Den 31/10 tar de bort gipset. Jesús må vara less på eländet, men han kan inte vara gladare än jag att vardagen och hans rörlighet kommer tillbaka.
De där korta meningarna från Jesús i telefon fick mig nästan att gråta där jag stod mellan brödhyllorna i mataffären. Helst hade jag gått ut direkt till parkeringen och åkt hem till Milagros för att häva ur mig eländet i hennes kök, som vanligt. Och hon hade sagt att hon kunde lämna och hämta Disa i skolan, och sedan kunde Disa följa med hem och leka med pojkarna på eftermiddagarna tills det hade löst sig, tills jag hunnit ikapp lite. Men Milagros är inte här längre. Hon flyttade till andra änden av landet i somras, och det är så oerhört tomt efter henne. Och efter barnen. Disa har blivit mycket ensam sedan de flyttade. De var hennes extrafamilj.
Det är väl bäst att jag säger att inget allvarligt har hänt. Jesús ramlade i svampskogen. Lidia och jag fick med gemensamma krafter tillbaka honom till bilen, ett par kilometer bort, och sedan blev det röntgen och gipsad fot eftersom han fått en spricka i skelettet. Två och en halv vecka med gips och kryckor. Och det håller på att ta knäcken på mig.
I vanliga fall flyter vardagen på bra. Jag jobbar fler timmar än Jesús, så han fixar Disa på morgonen, tar henne till skolan, hämtar henne, lämnar och hämtar på teatern, lagar mat, diskar och grejar. Nu är han oförmögen att göra någonting, och jag har svårt att få ihop det. När jag tar Disa på morgonen försvinner 1,5-2 jobbtimmar, som jag behöver ta igen senare på dagen. Hämta i skolan - 30 minuter, teaterlämning- och hämtning 45 minuter. Ibland behöver jag skjutsa Jesús till vårdcentralen, engelskalektion eller till jobbet. Eller som nu, hämta från jobbet (40 minuter). Jag måste handla, diska, laga mat (vi har ätit väldigt mycket snabbkokta tortellini, hamburgare och pasta med köttfärssås på burk), laga middag till Disa, ge henne mat och lägga henne. Tvätta, hänga tvätt, vika tvätt. Ta hand om bajsolyckor och andra typer av olyckor. Försöka ta plocket i huset. Det sistnämnda är mer nu eftersom vi får besök i helgen. Ett mycket välkommet besök, men jag önskar ju att det inte ska ligga en massa smutsiga kläder och leksaker i hela vardagsrummet, ta bort smutsen i badrummet, sopa, ja, få huset att se okej ut åtminstone (inga höga krav här). Men när ska jag göra det? Jag försöker hela tiden ta igen förlorade jobbtimmar, men det finns så lite tid till det. Så jag går upp och börjar jobba tidigare, för det finns ingen annan tid. Men när ska jag sova då? Jag är så himla, himla trött...
Den 31/10 tar de bort gipset. Jesús må vara less på eländet, men han kan inte vara gladare än jag att vardagen och hans rörlighet kommer tillbaka.