Ingen bloggtid nu heller. Ska åka mot kusten över dagen och träffa en bloggkompis som ska förbereda mig för nya jobbet. Det blir kul!
Måste bara nämna det trevliga i att tanka bilen, när en äldre man kommer fram och bjuder på en saftig apelsinklyfta. Han är apelsinförsäljare och säljer säckar med billiga apelsiner från sin odling till trafikanterna på den här vägen, och ger smakprover till oss som stannar och tankar.
Typisk grej som man bara måste gilla med Spanien!
onsdag 31 januari 2018
tisdag 30 januari 2018
Dorantes, och diskussioner i kommentarsfältet
Godmorgon!
Hoppas ni tittar in och läser i kommentarsfälten, även ni som inte kommenterar. Både i går och i förrgår skrevs det mycket under inlägget om läkarbesök, och det är roligt att se hur det diskuteras.
Det är en kommentar jag vill lyfta fram och ge ett längre svar på, men det får vänta litegrann, för nu ska jag på läkarkontroll i Sevilla :-)
Tills dess, ni som inte känner till Dorantes rekommenderar jag att lyssna på hans Orobroy. Klicka på länken ovan.
måndag 29 januari 2018
Sverige-Spanien i handboll? Här rapporteras bara fotboll...
- Undrar hur det går i handbollsmatchen...
- Va?
Jesús var förbryllad över mitt nyfunna intresse för handboll, eftersom den enda han vet som är mer ointresserad av sport än jag, är han själv.
- Det är ju EM-final. Sverige-Spanien! Det är viktigt! Jag vill att Sverige vinner!
- Jag kan lova dig att ingen människa här kommer att ha en aning om ifall Sverige vinner EM i handboll. Ingen följer handbollen.
Det är sorgligt sant. I Spanien rapporteras det bara från en enda sport, och det är fotboll. Sportsändningar på tv är samma som fotbollssändningar, och vad som händer i andra idrottsgrenar känner få till. Tänker återigen lite halvdeppig på Sverige, där man försöker få med alla typer av sport, dessutom både dam- och herrlag.
- En kommer att veta hur det går, och det är din pappa. Han skickade mig ett meddelande på mobilen förut och påminde om matchen.
Det där tramseriet med läkare, och gammalt groll om väder, skavde fortfarande. Det skulle kännas så BRA om jag (Sverige) fick den här segern över spanjorerna och deras springande hos läkare! Jag BEHÖVDE den här segern!
Följde för första gången en sportrapportering live i Aftonbladet. Humöret bara sjönk. 29-23, Spanien vann EM-guld i handboll för första gången någonsin. Det fattades bara det.
- Va?
Jesús var förbryllad över mitt nyfunna intresse för handboll, eftersom den enda han vet som är mer ointresserad av sport än jag, är han själv.
- Det är ju EM-final. Sverige-Spanien! Det är viktigt! Jag vill att Sverige vinner!
- Jag kan lova dig att ingen människa här kommer att ha en aning om ifall Sverige vinner EM i handboll. Ingen följer handbollen.
Det är sorgligt sant. I Spanien rapporteras det bara från en enda sport, och det är fotboll. Sportsändningar på tv är samma som fotbollssändningar, och vad som händer i andra idrottsgrenar känner få till. Tänker återigen lite halvdeppig på Sverige, där man försöker få med alla typer av sport, dessutom både dam- och herrlag.
- En kommer att veta hur det går, och det är din pappa. Han skickade mig ett meddelande på mobilen förut och påminde om matchen.
Det där tramseriet med läkare, och gammalt groll om väder, skavde fortfarande. Det skulle kännas så BRA om jag (Sverige) fick den här segern över spanjorerna och deras springande hos läkare! Jag BEHÖVDE den här segern!
Följde för första gången en sportrapportering live i Aftonbladet. Humöret bara sjönk. 29-23, Spanien vann EM-guld i handboll för första gången någonsin. Det fattades bara det.
söndag 28 januari 2018
Kulturkrock - läkarbesök
- Es muy bruta❊!
Svärfar blev så upprörd när han i telefon hörde av Jesús att vi inte skulle komma den här helgen heller, på grund av att Disas feber hade kommit tillbaka och jag hade tappat rösten.
Han KUNDE inte fatta att vi inte hade varit hos doktorn för Disas förkylning på hela veckan, eller att jag inte hade gått till doktorn i dag när min röst plötsligt försvann.
Det här springandet hos läkare, som är så typiskt här, är en av de saker som jag inte kan vänja mig vid, som jag stör mig mycket på.
- Här springer man ju till doktorn för lite ont i fingret eller en ryckning i ögat! Jag tänker INTE dra med Disa dit varje gång hon blir förkyld, vad din pappa än säger! Man botar inte en förkylning med mediciner! Eller tycker du att vi skulle dragit upp henne ur sängen när hon hade feber och var ledsen och grät och mådde dåligt, dra upp henne, klä på henne, sätta henne i vagnen, gå 20 minuter till vårdcentralen, sitta och vänta i en halvtimme, för att... Ja, för vad då?!?? När hon har feber ska hon få stanna i sängen och vila och bli omhändertagen! Och min röst, vad ska de göra åt den? Den kommer tillbaka i morgon, viskade jag argt till Jesús (Inte så effektfullt när man viskar, men hade ju ingen röst).
Ja, det var han som hade pratat med sin pappa, han som vidarebefordrade att pappan tycker att jag är råbarkad med vikingmanér som vägrar gå till doktorn (det gör jag inte, men går när någon av oss är sjuk, inte vid varje förkylningsfeber), och att vi inte kan ta ansvar för ett barn, som förvägrar henne läkarvård när hon blir sjuk.
Jesús tycker som jag numera, han har kommit ifrån det eviga läkarbesökandet sedan han träffade mig. Men eftersom det var honom jag hade framför mig var det honom jag fick avreagera mig på.
Det stör mig väldigt, väldigt mycket det här.
Precis lika mycket som andalusiernas trams med vädret.
Suck!
❊ Osäker på bästa svenska översättningen av bruta . Ordet har flera betydelser. Här brukar man använda det i betydelsen råbarkad, rå sälle.
Mer på ämnet:
Antibiotika när man känner sig sjuk i två dagar
Läkare för näsblod
Klena spanjorer
Regn i Sevilla
Tramsiga spanjorer
Parker stängs vid regn
Svärfar blev så upprörd när han i telefon hörde av Jesús att vi inte skulle komma den här helgen heller, på grund av att Disas feber hade kommit tillbaka och jag hade tappat rösten.
Han KUNDE inte fatta att vi inte hade varit hos doktorn för Disas förkylning på hela veckan, eller att jag inte hade gått till doktorn i dag när min röst plötsligt försvann.
Det här springandet hos läkare, som är så typiskt här, är en av de saker som jag inte kan vänja mig vid, som jag stör mig mycket på.
- Här springer man ju till doktorn för lite ont i fingret eller en ryckning i ögat! Jag tänker INTE dra med Disa dit varje gång hon blir förkyld, vad din pappa än säger! Man botar inte en förkylning med mediciner! Eller tycker du att vi skulle dragit upp henne ur sängen när hon hade feber och var ledsen och grät och mådde dåligt, dra upp henne, klä på henne, sätta henne i vagnen, gå 20 minuter till vårdcentralen, sitta och vänta i en halvtimme, för att... Ja, för vad då?!?? När hon har feber ska hon få stanna i sängen och vila och bli omhändertagen! Och min röst, vad ska de göra åt den? Den kommer tillbaka i morgon, viskade jag argt till Jesús (Inte så effektfullt när man viskar, men hade ju ingen röst).
Ja, det var han som hade pratat med sin pappa, han som vidarebefordrade att pappan tycker att jag är råbarkad med vikingmanér som vägrar gå till doktorn (det gör jag inte, men går när någon av oss är sjuk, inte vid varje förkylningsfeber), och att vi inte kan ta ansvar för ett barn, som förvägrar henne läkarvård när hon blir sjuk.
Jesús tycker som jag numera, han har kommit ifrån det eviga läkarbesökandet sedan han träffade mig. Men eftersom det var honom jag hade framför mig var det honom jag fick avreagera mig på.
Det stör mig väldigt, väldigt mycket det här.
Precis lika mycket som andalusiernas trams med vädret.
Suck!
❊ Osäker på bästa svenska översättningen av bruta . Ordet har flera betydelser. Här brukar man använda det i betydelsen råbarkad, rå sälle.
Mer på ämnet:
Antibiotika när man känner sig sjuk i två dagar
Läkare för näsblod
Klena spanjorer
Regn i Sevilla
Tramsiga spanjorer
Parker stängs vid regn
fredag 26 januari 2018
Stannar uppe på berget pga förkylning
När jag vaknade och upptäckte att jag inte hade någon röst längre övervägde jag att ge eftermiddagslektionerna viskandes.
Ingen jättebra idé. Men det som övertygade mig om att stanna hemma var öronen, som det är lock för. Stannar jag här går det snart över, åker jag ner för berget till Sevilla blir det mycket värre, jag blir så gott som döv och då går det inte över på flera veckor, vet jag av erfarenhet. Aracena ligger på knappt 700 meters höjd, vilket inte är jättemycket, men jag märker den där höjdskillnaden varenda gång jag åker till eller från Sevilla, även utan förkylning.
Ingen jättebra idé. Men det som övertygade mig om att stanna hemma var öronen, som det är lock för. Stannar jag här går det snart över, åker jag ner för berget till Sevilla blir det mycket värre, jag blir så gott som döv och då går det inte över på flera veckor, vet jag av erfarenhet. Aracena ligger på knappt 700 meters höjd, vilket inte är jättemycket, men jag märker den där höjdskillnaden varenda gång jag åker till eller från Sevilla, även utan förkylning.
torsdag 25 januari 2018
Picknick en onsdag
Jag mådde bättre, hade varit feberfri sedan jag tog ibuprofentabletten på morgonen, och eftermiddagen låg fri. Utmärkt tillfälle att ta hand om disken, hänga tvätt, ta in tvätt, och sådant där pyssel som måste göras.
Men det är ju så olika hur man prioriterar. Vi åkte på picknick istället.
Egentligen skulle vi haft picknick dagen innan, det var årets varmaste dag, 19 grader och ljuvligt ute, men jag låg i sängen med sprängande huvudvärk och feber. Det fick bli nu istället, sköna 16 grader och sol, innan temperaturen börjar sjunka igen, det är ju ändå vinter.
Vad fanns i korgen? Det blev en snabbt påfunnen picknick, så vi fixade hamburgare, snabbnudlar (perfekt till Disa som inte vill äta något), tabbouleh, en burk sardeller, en burk oliver, färskt bröd, chorizo och salchichón-korv, cookies, chips, drycker och lite godis.
Vi åkte till Marimateos, som har fina picknickbord, lekställen och vandringsled.
En Montessoriskola ligger där, och Disa lekte på deras fina lekplats.
Två i sällskapet blev trötta efter mat och lek och lade sig att vila.
Sedan gick vi en liten bit på leden. Disa samlade ekollon som hon tänkte ge till grisarna, men det fanns inga grisar i hagen intill så nu har vi alla tre fickorna fulla med ekollon.
Sedan fyllde vi på de medhavda plastdunkarna med vatten. Här är floden Odiels källa och hit åker många för att hämta gott vatten.
Disa missade sin teaterlektion, jag hann inte göra engelskläxorna, diskberget är kvar liksom tvätten i tvättmaskinen, men kära nån, picknick en vanlig onsdag. Det är det värt!
lördag 20 januari 2018
Sjukt barn och bok på berget
Disa är sjuk. När hon vaknade med feber natten till fredagen var jag så trött att jag hoppades att det var en mardröm och försökte ignorera henne för att somna om, men det gick inte. Ja, det var då jag började fatta att hon var sjuk. Halvblind av trötthet vinglade jag omkring och letade medicinflaska, doseringsspruta, vatten, febertermometer, och efter någon timme, när medicinen verkade, somnade hon om. Jag skickade meddelande till Cristina att hennes mamma inte behövde hämta Disa i skolan nästa dag eftersom D inte skulle gå, till Milagros att vi inte kunde ta med Cristian till skolan utan att hon skulle få dra med sin sjuke son för att lämna storebror, till Jesús att han, från Sevilla, inte behövde ringväcka mig utan ringa Milagros istället eftersom hon förmodligen inte skulle se mitt meddelande i tid. Sedan somnade jag.
Lika trött när jag vaknade. Återigen av att Disa hade feber. Sände en liten förbannad tanke över att VAB inte finns i Spanien, ställde sedan in alla jobb jag hade på eftermiddagen.
Disas feber steg och hon var ledsen, hade ont överallt, halvgrät och steg inte upp ur sängen.
Jesús fick ringa sin pappa och berätta varför vi inte skulle komma den eftermiddagen, för att han och inte jag skulle få skäll över att jag inte genast tog med Disa till doktorn.
När J kom från jobbet köpte han kinamat, som han hittade ett häftapparatshäfte i, sedan åkte jag hemifrån för att komma ut. Jag satte mig på ett berg och åt chips och läste läskig bok. Sedan åkte jag hemåt. Skulle köpa isglass till Disa på hemvägen men den dumma, spanska affären säljer inte isglass på vintern.
Därefter åkte Jesús till Sevilla för att repa med sin grupp och jag tillbringade ett gäng mycket trötta (från min sida) timmar med Disa och Vargen i sängen. Febernedsättande, sedan tog det två timmar innan hon somnade. Tänkte, att om inte J hade åkt skulle jag gått över till Milagros, som föreslog just det, när barnen somnat.
Det har blivit väldigt mycket barnfilm på datorn i dag. Jag är så trött på Daniel Tiger. Spöket Laban är kul, men även där finns det en gräns. Sju gånger Laleh - Jag ska aldrig ta skit igen. Disa ville se videon gång på gång och höra låten, jag försökte pedagogiskt och uppfostrande förklara på en treårings nivå vad låten handlar om. Bra val av låt att gilla, Disa. Lär dig av den. Jag ska försöka sluta vara mesig och bli bättre på att säga ifrån. Bli en bättre förebild. Du ska få se. Om den förbannade sköterskan kommer med en förolämpning till i februari, när du har tid på sjukhuset, då fan ska hon få se vad som händer när man gått för långt. Se och lär, Jag har laddat för detta sedan i somras.
Det här var ju ett urtråkigt inlägg. Jag som har en massa roligt att tänka på, vart tog det vägen när jag började skriva? Är det tröttheten? Ett stycke vardag.
Nu - sova.
Lika trött när jag vaknade. Återigen av att Disa hade feber. Sände en liten förbannad tanke över att VAB inte finns i Spanien, ställde sedan in alla jobb jag hade på eftermiddagen.
Disas feber steg och hon var ledsen, hade ont överallt, halvgrät och steg inte upp ur sängen.
Jesús fick ringa sin pappa och berätta varför vi inte skulle komma den eftermiddagen, för att han och inte jag skulle få skäll över att jag inte genast tog med Disa till doktorn.
När J kom från jobbet köpte han kinamat, som han hittade ett häftapparatshäfte i, sedan åkte jag hemifrån för att komma ut. Jag satte mig på ett berg och åt chips och läste läskig bok. Sedan åkte jag hemåt. Skulle köpa isglass till Disa på hemvägen men den dumma, spanska affären säljer inte isglass på vintern.
Därefter åkte Jesús till Sevilla för att repa med sin grupp och jag tillbringade ett gäng mycket trötta (från min sida) timmar med Disa och Vargen i sängen. Febernedsättande, sedan tog det två timmar innan hon somnade. Tänkte, att om inte J hade åkt skulle jag gått över till Milagros, som föreslog just det, när barnen somnat.
Det har blivit väldigt mycket barnfilm på datorn i dag. Jag är så trött på Daniel Tiger. Spöket Laban är kul, men även där finns det en gräns. Sju gånger Laleh - Jag ska aldrig ta skit igen. Disa ville se videon gång på gång och höra låten, jag försökte pedagogiskt och uppfostrande förklara på en treårings nivå vad låten handlar om. Bra val av låt att gilla, Disa. Lär dig av den. Jag ska försöka sluta vara mesig och bli bättre på att säga ifrån. Bli en bättre förebild. Du ska få se. Om den förbannade sköterskan kommer med en förolämpning till i februari, när du har tid på sjukhuset, då fan ska hon få se vad som händer när man gått för långt. Se och lär, Jag har laddat för detta sedan i somras.
Det här var ju ett urtråkigt inlägg. Jag som har en massa roligt att tänka på, vart tog det vägen när jag började skriva? Är det tröttheten? Ett stycke vardag.
Nu - sova.
onsdag 17 januari 2018
Vad heter Sveriges statsminister nu igen...
Jag läser nyheter och följer dem på radion.
Ändå känns det ibland som om jag inte hänger med alls i vad som händer i Sverige. Blir det så när man bor utomlands?
Vi var i Sverige, hade varit i stan. Jag körde och Jesús satt bredvid och pratade om något svenskt som irriterade honom.
- Det är säkert den där flintskalliges fel, sa han.
- Vem? Jaså, du menar... Fredrik... Reinfeldt?
- Ja.
- Fast han är ju inte statsminister längre. Det var längesedan. Nu är det... Fre... Ffff... Lööf (nej, det är den där Annie som heter Lööf!)... Lö... Fff...
- ......
- ......
- Herregud! Jag vet inte vad Sveriges statsminister heter! Jag har vetat, jag vet det! Jag läser ju tidningarna, även om jag inte bor här... Det är ju inte klokt!
- ......
- Stefan Löfven!!!
Och i dag hörde jag att det är val i år, 2018. Överraskande, minst sagt.
Ändå känns det ibland som om jag inte hänger med alls i vad som händer i Sverige. Blir det så när man bor utomlands?
Vi var i Sverige, hade varit i stan. Jag körde och Jesús satt bredvid och pratade om något svenskt som irriterade honom.
- Det är säkert den där flintskalliges fel, sa han.
- Vem? Jaså, du menar... Fredrik... Reinfeldt?
- Ja.
- Fast han är ju inte statsminister längre. Det var längesedan. Nu är det... Fre... Ffff... Lööf (nej, det är den där Annie som heter Lööf!)... Lö... Fff...
- ......
- ......
- Herregud! Jag vet inte vad Sveriges statsminister heter! Jag har vetat, jag vet det! Jag läser ju tidningarna, även om jag inte bor här... Det är ju inte klokt!
- ......
- Stefan Löfven!!!
Och i dag hörde jag att det är val i år, 2018. Överraskande, minst sagt.
måndag 15 januari 2018
Kompishelg och utflykt till utsiktsplats
Klockan var över 23 på kvällen, om 20 minuter skulle Disa gråta av trötthet, men jag hade precis kommit hem till svärfar efter jobben på stan, och fått en tallrik värmd risrätt med skaldjur.
- Bra, sa han när han hört om mina helgplaner, då är du inte ensam i helgen.
Hna tyckte inte om att Jesús åkte iväg på de där spelningarna som planerades i slutet av sommaren, men jag har inga problem med att vara själv. Nu slumpade det sig dock så att Disa och jag hade sällskap hela tiden.
På lördagen var vi hemma hos en kompis och dansade ut julen. Ungarna älskade det! Det var fiskdammspremiär för våra svensk-spanska barn, och vi vuxna pratade, bland annat om något så inspirerande att jag tar det i ett annat inlägg.
Sedan fick jag den urdåliga idén att Disa och jag skulle äta lunch på Ikea, eftersom vi var så nära. Skulle köpa en tub kaviar också.
Äta lunch på Ikea, en regnig lördag, spansk lunchtid. Det var bara en sådan fruktansvärt dålig idé. Har aldrig sett en sådan lång kö till något.
Sedan plockade vi upp Nikki utanför Plaza de Armas och körde hem henne till Aracena. Nikki-Nikk. Sådant avslappnat besök. Jag vet ingen som jag är mindre besvärad med när det är stökigt, eller som struntar fullkomligt i om jag sover till 8 eller 12 på söndagsmorgonen (jag sov tills Disa vaknade, det blir ju så). Hon var så mycket med Disa att ungen började säga ett nytt ord på svenska nästa dag: okej.
På söndagseftermiddagen bestämde jag att Nikki behövde luft och att komma ut i naturen, stadsbo som hon är, så vi åkte till La Peña de Arias Montano ovanför Alájar.
Det är en sådan speciell plats.
Vi tittade på utsikten, Disa kollade efter pooler i byn Alájar nedanför berget, tog lite bilder, gick in i kyrkan, kastade sten i vattenpöl och lekte monster. Väldigt bra utflykt, knappt 20 minuter från där vi bor, och vi åker hit alldeles för sällan.
Faktiskt var hela helgen ovanligt bra.
fredag 12 januari 2018
Fredag
Det är fredag och jag ska hämta Disa redan på rasten för att ta med henne till Sevilla. Hon brukar åka buss med Jesús på fredagar eftersom jag tar bilen, innan de har slutat skolan, för att jobba i Sevilla. Men nu ska Jesús iväg på annat håll. Han ska iväg rätt långt faktiskt, först för att spela i Madrid i kväll, och sedan i Santander i morgon. Kommer hem på söndag.
Disa får vara hos sin farfar medan jag jobbar. I morgon ska vi på svensk julgransplundring, det ska bli roligt, och sedan får vi med en kompis tillbaka till Aracena som stannar över natt.
Jag ska lämna fönstret till pation öppet så att Vargen kan vara med sin kompis. Kompisen dröjde några dagar med att komma hit efter vår frånvaro över julen, men nu leker de våldsamt ihop. I natt sov de tillsammans i soffan. Vi verkar ha fått en ny medlem.
Vad har ni för planer i helgen?
Disa får vara hos sin farfar medan jag jobbar. I morgon ska vi på svensk julgransplundring, det ska bli roligt, och sedan får vi med en kompis tillbaka till Aracena som stannar över natt.
Jag ska lämna fönstret till pation öppet så att Vargen kan vara med sin kompis. Kompisen dröjde några dagar med att komma hit efter vår frånvaro över julen, men nu leker de våldsamt ihop. I natt sov de tillsammans i soffan. Vi verkar ha fått en ny medlem.
Vad har ni för planer i helgen?
onsdag 10 januari 2018
Missfall
Det finns massor av förlossningsberättelser på nätet, men inte många missfallsberättelser. En del gamla diskussionstrådar, dät det brukar komma en blödning, kanske värker litegrann i magtrakten och sedan är det över. Jag förstod inte att det kunde vara så fysiskt smärtsamt som jag upplevde det. Så här kommer min berättelse, en blodig, smärtsam historia på motorvägen. Läs den inte om du är orolig över missfall, hoppa bara över det här inlägget då. Det finns ingen anledning att gå och oroa sig i onödan.
Men ni andra, som har varit med om missfall, kanske vill berätta i kommentarsfältet om era upplevelser? Det vore fint.
Det började med en blödning, samma dag som jag gick in i vecka tolv, den magiska sista riskfyllda veckan. Vecka tolv, då de flesta inre organ har utvecklats och fingeravtrycken börjar bildas på det fem centimeter lilla barnet, men i mitt fall fanns inget litet barn med fingrar och tår, utvecklingen av embryot hade stannat i vecka sju, fick jag veta när jag undersöktes dag tre efter att blödningen börjat.
Jag misstänkte ju att det var missfall på gång, men ändå, den sorgen.
Jag blev erbjuden barnmorska och kurator att prata med, men ville bara vara ensam och gråta klart innan jag träffade Jesús och Disa, som cirklade runt nere vid kiosken, de skulle köpa korv eftersom vi inte hunnit ge Disa mat innan vi åkte. Disa var orolig och frågade efter mig, fick jag veta sedan.
Efter en lång stund ensam i rummet kom en kvinna in för att prata, jag hade väl varit där för länge, men tårarna slutade ju inte. Och dessa lugna, milda människor på den här avdelningen, jag önskade att jag fick stanna och bli gravid igen, i Sverige, där det pratas, inte i Spanien, som visserligen är oerhört tryggt rent medicinskt, men där besöken enbart handlar om vikt, blodtryck, medicinering, blodprovsresultat, och inget annat än det rent medicinska.
Jag fick åka hem och vänta på att kroppen skulle stöta ut det som fanns.
Jesús var så ledsen. På något sätt förvånade det mig att han var det, det märks sällan vad han känner, men kändes ändå bra att vi befann oss på precis samma ställe.
En vecka efter att blödningarna börjat var vi tillbaka i Spanien och Jesús och jag åkte till sjukhuset i Sevilla eftersom kroppen fortfarande inte hade stött ut någonting. Blodet fortsatte. Efter timmar av väntan, undersökning, blodprovstagning för att se om jag hade järnbrist, fick jag tabletter att ta vaginalt för att kroppen skulle stöta ut graviditeten. Och järntabletter.
Det verkade inte fungera. Tabletterna åkte ut morgonen därpå, hela, och jag fick åka tillbaka till sjukhuset nästa dag för att få nya tabletter som kunde tas oralt. Det enda fina i det här var att Disa fick åka till sin jämnåriga kusin under tiden, kusinen som hon inte träffat sedan i somras, åt lunch med familjen och farfar och de andra barnens mormor och hade jätteroligt. De skulle se på en Reyes Magos-parad på kvällen. Kanske skulle vi hinna dit också, man vet aldrig hur lång tid ett sjukhusbesök tar här, Kanske en timme, kanske fem.
Men vi hann, tog tunnelbana och buss till Montequinto utanför stan, fick äta traditionell Roscón de Reyes med en massa grädde, vi fick gott att dricka, Disa lektelektelekte och var fullkomligt avslappnad och självständig med sina släktingar som hon träffar så sällan. Det blev mörkt och vi gick ut för att se paraden, med plastpåsar i händerna för att fånga karameller i godisregnet... Och då satte värkarna igång.
Det tog ett tag innan jag fattade vad det var, jag hade inte upplevt det när Disa föddes. Det där, en smärtsam värk som efter ett tag klingar av, smärtfri vila, och sedan nästa. När Disa föddes kom värkarna så tätt med en gång att jag aldrig kände när en slutade och nästa började, det var en evig smärta utan vila.
Jag tog en värktablett uppe i lägenheten, den hjälpte inte ett dugg, paraden passerade under tiden, och Jesús insåg att jag inte skulle kunna ta tunnelbana och buss tillbaka, utan någon av de druckna släktingarna skulle få köra oss.
Bilen hade vi parkerat där Jesús pappa bor. Jag ville åka hem till vårt hus i Aracena direkt, inte stanna hos Jesús pappa medan det här hände, det verkade som om det kunde pågå ganska länge, men Jesús kunde inte köra än, så vi stannade och åt middag först, soppa, medan han nyktrade till. Själv kunde jag inte längre köra.
Jesús tyckte inte alls om att köra hem så sent, med mig som var dålig. Han är mycket praktiskt lagd, vilket ibland gör mig tokig, och det praktiska hade varit att stanna. Men jag ville hem till min egen säng, till dusch och element och radio och katt, inte stanna här i svärfars pyttelilla lägenhet, med den lilla hårda sängen som Disa, Jesús och jag delar på, med fönster mellan badrummet och köket och svärfar på andra sidan väggen. Inte nu, inte i den här situationen.
När vi åkte hade jag ordentligt ont, bet ihop tänderna, för gatan hade aldrig synts mig så bucklig som nu, jag viskade "Bromsa inte" men det hördes inte, och svängarna med bilen gjorde ännu ondare än inbromsningarna. Vid trafikljusen hade jag så ont att jag mådde illa, svettades, lyckades vrida fram kalluft från fläkten och rikta den mot ansiktet, ville ta av mig den tjocka jackan, eller åtminstone lägga ansiktet mot den kalla rutan, men hade så ont att jag inte kunde röra mig. Jag sa inte detta till Jesús för jag visste att han ville köra tillbaka till hans pappas lägenhet fem minuter bort. Jag ville hem.
Efter en halvtimme lättade den hemska smärtan. Jesús hade kört av motorvägen och stannat, jag fick av mig täckjackan och slappnade av så mycket nu när den värsta smärtan var över att jag somnade till i bilen, och vaknade inte förrän det blev varmt och blött där jag satt. Jag kände hur blodet pulserade ut. Milde tid, så mycket blod. Det bara pumpade fram och jag kände samtidigt hur något stort var på väg ut. Jag föreslog senare att vi skulle stanna så att jag kunde sätta mig på något och inte bloda ner bilen, men Jesús undrade om det var någon idé, vi var nästan hemma. Dessutom skulle jag ha svårt att resa på mig.
Hur tyst jag än varit under tiden som det hände, tyckte Jesus att det var så jobbigt att missfallet skett i bilen att det till slut bara blev för mycket för honom, dagen efter. Han nådde någon gräns, var helt förbi, mentalt, och gick och la sig. Vi hade precis kommit hem från mataffären, jag kände att det inte hade varit någon bra idé att följa med för det gjorde bara mer och mer ont i magtrakten, jag tänkte lägga mig och vila, men istället gjorde han det, lämnade han mig själv i två och en halv timme för att sova siesta. Jag var ensam med en hungrig Disa. Med hennes hjälp lyckades jag ställa in mjölken i kylen trots värken (allt annat i kassarna fick bara stå kvar på golvet), jag skalade frukt till henne, underhöll henne, torkade henne i rumpan tre gånger, fixade mat till oss, och värken blev bara värre och värre och det enda jag kunde tänka på var att få sätta mig, eller ännu hellre lägga mig. När Jesús äntligen vaknade, genom enträgen väckning, var jag så slut och ledsen att det var jag som behövde försvinna.
Visst, missfall i bilen på motorvägen, ingen bra idé. Hade jag vetat att det skulle gå så fort hade jag stannat i svärfars lägenhet, men inte visste jag om det skulle ta några timmar eller ett dygn. Har ju aldrig varit med om detta tidigare.
Det värsta var över, men sedan följde fyra dagar med så mycket smärta i magen att jag var sängliggande till stor del. Kunde inte gå, knappt stå upp. Värktabletterna hjälpte inte ett dugg.
Jag hade ingen aning om att ett missfall kan vara så smärtsamt. Vilka lurendrejare. Skulle missfall kännas som kraftig mensvärk!? Det jag kände kommer inte i närheten av det. Möjligtvis dagarna efter. Så trött man blir av att ha så ont, när det inte går över. Milagros kom med elektrisk filt, elektrisk värmekudde och chokladkex.
I går var första dagen utan kraftigt ont, och det känns verkligen bättre på alla sätt. Men ledsamt, så klart, att behöva åka och avboka första ultraljudet som jag skulle på i dag.
Som sagt, det vore fint om ni ville dela med er av era berättelser. För visst måste fler ha drabbats? Trots att missfall nästan hemlighålls många gånger..
Men ni andra, som har varit med om missfall, kanske vill berätta i kommentarsfältet om era upplevelser? Det vore fint.
Det började med en blödning, samma dag som jag gick in i vecka tolv, den magiska sista riskfyllda veckan. Vecka tolv, då de flesta inre organ har utvecklats och fingeravtrycken börjar bildas på det fem centimeter lilla barnet, men i mitt fall fanns inget litet barn med fingrar och tår, utvecklingen av embryot hade stannat i vecka sju, fick jag veta när jag undersöktes dag tre efter att blödningen börjat.
Jag misstänkte ju att det var missfall på gång, men ändå, den sorgen.
Jag blev erbjuden barnmorska och kurator att prata med, men ville bara vara ensam och gråta klart innan jag träffade Jesús och Disa, som cirklade runt nere vid kiosken, de skulle köpa korv eftersom vi inte hunnit ge Disa mat innan vi åkte. Disa var orolig och frågade efter mig, fick jag veta sedan.
Efter en lång stund ensam i rummet kom en kvinna in för att prata, jag hade väl varit där för länge, men tårarna slutade ju inte. Och dessa lugna, milda människor på den här avdelningen, jag önskade att jag fick stanna och bli gravid igen, i Sverige, där det pratas, inte i Spanien, som visserligen är oerhört tryggt rent medicinskt, men där besöken enbart handlar om vikt, blodtryck, medicinering, blodprovsresultat, och inget annat än det rent medicinska.
Jag fick åka hem och vänta på att kroppen skulle stöta ut det som fanns.
Jesús var så ledsen. På något sätt förvånade det mig att han var det, det märks sällan vad han känner, men kändes ändå bra att vi befann oss på precis samma ställe.
En vecka efter att blödningarna börjat var vi tillbaka i Spanien och Jesús och jag åkte till sjukhuset i Sevilla eftersom kroppen fortfarande inte hade stött ut någonting. Blodet fortsatte. Efter timmar av väntan, undersökning, blodprovstagning för att se om jag hade järnbrist, fick jag tabletter att ta vaginalt för att kroppen skulle stöta ut graviditeten. Och järntabletter.
Det verkade inte fungera. Tabletterna åkte ut morgonen därpå, hela, och jag fick åka tillbaka till sjukhuset nästa dag för att få nya tabletter som kunde tas oralt. Det enda fina i det här var att Disa fick åka till sin jämnåriga kusin under tiden, kusinen som hon inte träffat sedan i somras, åt lunch med familjen och farfar och de andra barnens mormor och hade jätteroligt. De skulle se på en Reyes Magos-parad på kvällen. Kanske skulle vi hinna dit också, man vet aldrig hur lång tid ett sjukhusbesök tar här, Kanske en timme, kanske fem.
Men vi hann, tog tunnelbana och buss till Montequinto utanför stan, fick äta traditionell Roscón de Reyes med en massa grädde, vi fick gott att dricka, Disa lektelektelekte och var fullkomligt avslappnad och självständig med sina släktingar som hon träffar så sällan. Det blev mörkt och vi gick ut för att se paraden, med plastpåsar i händerna för att fånga karameller i godisregnet... Och då satte värkarna igång.
Det tog ett tag innan jag fattade vad det var, jag hade inte upplevt det när Disa föddes. Det där, en smärtsam värk som efter ett tag klingar av, smärtfri vila, och sedan nästa. När Disa föddes kom värkarna så tätt med en gång att jag aldrig kände när en slutade och nästa började, det var en evig smärta utan vila.
Jag tog en värktablett uppe i lägenheten, den hjälpte inte ett dugg, paraden passerade under tiden, och Jesús insåg att jag inte skulle kunna ta tunnelbana och buss tillbaka, utan någon av de druckna släktingarna skulle få köra oss.
Bilen hade vi parkerat där Jesús pappa bor. Jag ville åka hem till vårt hus i Aracena direkt, inte stanna hos Jesús pappa medan det här hände, det verkade som om det kunde pågå ganska länge, men Jesús kunde inte köra än, så vi stannade och åt middag först, soppa, medan han nyktrade till. Själv kunde jag inte längre köra.
Jesús tyckte inte alls om att köra hem så sent, med mig som var dålig. Han är mycket praktiskt lagd, vilket ibland gör mig tokig, och det praktiska hade varit att stanna. Men jag ville hem till min egen säng, till dusch och element och radio och katt, inte stanna här i svärfars pyttelilla lägenhet, med den lilla hårda sängen som Disa, Jesús och jag delar på, med fönster mellan badrummet och köket och svärfar på andra sidan väggen. Inte nu, inte i den här situationen.
När vi åkte hade jag ordentligt ont, bet ihop tänderna, för gatan hade aldrig synts mig så bucklig som nu, jag viskade "Bromsa inte" men det hördes inte, och svängarna med bilen gjorde ännu ondare än inbromsningarna. Vid trafikljusen hade jag så ont att jag mådde illa, svettades, lyckades vrida fram kalluft från fläkten och rikta den mot ansiktet, ville ta av mig den tjocka jackan, eller åtminstone lägga ansiktet mot den kalla rutan, men hade så ont att jag inte kunde röra mig. Jag sa inte detta till Jesús för jag visste att han ville köra tillbaka till hans pappas lägenhet fem minuter bort. Jag ville hem.
Efter en halvtimme lättade den hemska smärtan. Jesús hade kört av motorvägen och stannat, jag fick av mig täckjackan och slappnade av så mycket nu när den värsta smärtan var över att jag somnade till i bilen, och vaknade inte förrän det blev varmt och blött där jag satt. Jag kände hur blodet pulserade ut. Milde tid, så mycket blod. Det bara pumpade fram och jag kände samtidigt hur något stort var på väg ut. Jag föreslog senare att vi skulle stanna så att jag kunde sätta mig på något och inte bloda ner bilen, men Jesús undrade om det var någon idé, vi var nästan hemma. Dessutom skulle jag ha svårt att resa på mig.
Hur tyst jag än varit under tiden som det hände, tyckte Jesus att det var så jobbigt att missfallet skett i bilen att det till slut bara blev för mycket för honom, dagen efter. Han nådde någon gräns, var helt förbi, mentalt, och gick och la sig. Vi hade precis kommit hem från mataffären, jag kände att det inte hade varit någon bra idé att följa med för det gjorde bara mer och mer ont i magtrakten, jag tänkte lägga mig och vila, men istället gjorde han det, lämnade han mig själv i två och en halv timme för att sova siesta. Jag var ensam med en hungrig Disa. Med hennes hjälp lyckades jag ställa in mjölken i kylen trots värken (allt annat i kassarna fick bara stå kvar på golvet), jag skalade frukt till henne, underhöll henne, torkade henne i rumpan tre gånger, fixade mat till oss, och värken blev bara värre och värre och det enda jag kunde tänka på var att få sätta mig, eller ännu hellre lägga mig. När Jesús äntligen vaknade, genom enträgen väckning, var jag så slut och ledsen att det var jag som behövde försvinna.
Visst, missfall i bilen på motorvägen, ingen bra idé. Hade jag vetat att det skulle gå så fort hade jag stannat i svärfars lägenhet, men inte visste jag om det skulle ta några timmar eller ett dygn. Har ju aldrig varit med om detta tidigare.
Det värsta var över, men sedan följde fyra dagar med så mycket smärta i magen att jag var sängliggande till stor del. Kunde inte gå, knappt stå upp. Värktabletterna hjälpte inte ett dugg.
Jag hade ingen aning om att ett missfall kan vara så smärtsamt. Vilka lurendrejare. Skulle missfall kännas som kraftig mensvärk!? Det jag kände kommer inte i närheten av det. Möjligtvis dagarna efter. Så trött man blir av att ha så ont, när det inte går över. Milagros kom med elektrisk filt, elektrisk värmekudde och chokladkex.
I går var första dagen utan kraftigt ont, och det känns verkligen bättre på alla sätt. Men ledsamt, så klart, att behöva åka och avboka första ultraljudet som jag skulle på i dag.
Som sagt, det vore fint om ni ville dela med er av era berättelser. För visst måste fler ha drabbats? Trots att missfall nästan hemlighålls många gånger..
tisdag 9 januari 2018
Syskon
Redan innan Disa kom tänkte vi att vi inte ville ha ensambarn. Minst ett syskon
När Disa kom kände jag inget behov av fler barn. Alls. Men jag ville inte att hon skulle bli ensam.
Jag ville att det skulle vara så liten åldersskillnad som möjligt mellan syskonen, men när det var dags för barn nummer två, enligt mitt tidsschema, var det inte ett dugg lockande. Istället kändes det allt mer ångestfyllt. Jag ville inte gå igenom det här en gång till. Den förra, smärtsamma graviditeten låg för nära i tiden, den tunga bebistiden också. När jag höll i våra vänners nyfödda barn kände jag i hela kroppen att det inte skulle bli något mer barn än på ett tag, och la planen på is. Lugnet kom tillbaka.
Det gick ett år, så började det kännas lockande. Sex månader senare fick jag okej från diabetesläkare och ögonläkare. En diabetiker bör inte bli gravid hur som helst, det är för riskfyllt.
Men det var inte så lätt att bli gravid en andra gång.
Varje månad med negativt resultat. Inte nu heller. Var något fel? Var det min ålder? Jag läste statistik över hur chansen att bli gravid minskar med åldern. Jag var på väg att fylla 35. Fyllde 35. Mammorna till Disas klasskamrater blev gravida, en efter en. Åldersskillnaden mellan de eventuella syskonen bara ökade.
Det tog ett år innan det äntligen blev en graviditet.
Och tre månader senare var den över.
Jag är medveten om risken för tidigt missfall. Undviker att tänka på namn, prata om det så mycket, köper inga bebiskläder eller så... Ändå finns ju tankarna på barnet där. När chocken släpper. "En sommarbebis. Kommer det att krocka med Disas födelsedag? Hinner jag göra slutexamen i engelska innan? Får spjälsängen plats i det här sovrummet? I februari kommer nog magen synas. Jesús spelning, kommer han att kunna åka? Ingen resa till Sverige till sommaren. Första ultraljudet redan veckan efter julresan, det sker tidigt i Spanien. Vi måste skaffa en annan bil. Det går att ha en pytteliten, tvådörrars Reanault Clio med ett barn, även om det är obekvämt, men inte med två barn. Det går bara att komma in till baksätet genom vänsterdörren, på grund av barnstolen, skulle aldrig kunna spänna fast två..."
Tankarna som går.
Sorgen över det som inte blir.
När Disa kom kände jag inget behov av fler barn. Alls. Men jag ville inte att hon skulle bli ensam.
Jag ville att det skulle vara så liten åldersskillnad som möjligt mellan syskonen, men när det var dags för barn nummer två, enligt mitt tidsschema, var det inte ett dugg lockande. Istället kändes det allt mer ångestfyllt. Jag ville inte gå igenom det här en gång till. Den förra, smärtsamma graviditeten låg för nära i tiden, den tunga bebistiden också. När jag höll i våra vänners nyfödda barn kände jag i hela kroppen att det inte skulle bli något mer barn än på ett tag, och la planen på is. Lugnet kom tillbaka.
Det gick ett år, så började det kännas lockande. Sex månader senare fick jag okej från diabetesläkare och ögonläkare. En diabetiker bör inte bli gravid hur som helst, det är för riskfyllt.
Men det var inte så lätt att bli gravid en andra gång.
Varje månad med negativt resultat. Inte nu heller. Var något fel? Var det min ålder? Jag läste statistik över hur chansen att bli gravid minskar med åldern. Jag var på väg att fylla 35. Fyllde 35. Mammorna till Disas klasskamrater blev gravida, en efter en. Åldersskillnaden mellan de eventuella syskonen bara ökade.
Det tog ett år innan det äntligen blev en graviditet.
Och tre månader senare var den över.
Jag är medveten om risken för tidigt missfall. Undviker att tänka på namn, prata om det så mycket, köper inga bebiskläder eller så... Ändå finns ju tankarna på barnet där. När chocken släpper. "En sommarbebis. Kommer det att krocka med Disas födelsedag? Hinner jag göra slutexamen i engelska innan? Får spjälsängen plats i det här sovrummet? I februari kommer nog magen synas. Jesús spelning, kommer han att kunna åka? Ingen resa till Sverige till sommaren. Första ultraljudet redan veckan efter julresan, det sker tidigt i Spanien. Vi måste skaffa en annan bil. Det går att ha en pytteliten, tvådörrars Reanault Clio med ett barn, även om det är obekvämt, men inte med två barn. Det går bara att komma in till baksätet genom vänsterdörren, på grund av barnstolen, skulle aldrig kunna spänna fast två..."
Tankarna som går.
Sorgen över det som inte blir.
måndag 8 januari 2018
Jul i Sverige och Spanien
Det var visserligen grått och regnigt i Göteborg, men att kliva ur planet på Landvetter, eftermiddagen den 23 december... Juldekorationer, lågmält prat, eleganta matställen, Pressbyrån med kanelbullar, korv, julmust, svenska tidningar, Pressbyrån är en höjdpunkt när man landar i Sverige.
Det blev så mysiga, fina dagar. Jag tillbringade över en timme i mataffären vid första besöket, som alltid, jag älskar att gå runt och titta på allt. Det var så varmt och skönt inomhus, jag behövde inte frysa mer. Vi sov gott, åt svensk pizza, njöt i några dagar... Sedan hände det tråkiga, och glädjen försvann. Nyårsaftonen la jag mig tidigt för jag ville bara att dagen skulle ta slut, men Jesús stannande uppe med en vaken Disa och såg fyrverkerier genom fönstret.
Det snöade äntligen, jag var ute med Disa och byggde snögubbe, snölykta, hade snöbollskrig och gjorde snöänglar med henne i rekordfart med den lilla snön som fanns, eftersom det skulle regna bort under natten. Vi lekte i en enorm snöhög vid isstadion och tittade på skridskoåkande barn, men ingenting var glädjefyllt längre.
På Centralstationen träffade vi min moster, hon hade med en hel kasse med matsäck till oss, tjocka smörgåsar, burkar med mat, julmust, och en julklapp med gotter samt pixiböcker till Disa. Det kändes som om vi åt hela tågresan hemåt.
Tåget, mörkret, ljuden, pratet, Sverige.
Hemma.
Vi fick skjuts från tåget och var framme 15 timmar efter att resan påbörjats.
Vi skulle bo i morbrors gäststuga, och det var som att kliva rakt in i julen, hans fru hade dekorerat, satt upp ljusstakar och ljusslingor och fyllt kylskåpet med mat. Kaminen var ännu varm. Vi åt skinksmörgåsar och sedan var vi tre från Spanien färdiga att slockna.
Julaftonen tillbringades på allra lugnaste, mysigaste sätt. God mat, Kalle, julklappar. Disa fick spel och målarböcker, Jesús fick cowboyhatten han sett i en järnaffär (jag säger ju att Aracenas järnaffärer är bäst!) och jag fick det bästa (inte av Jesús förstås, han hade ju missat det här med julklappar), böcker och ett presentkort i en affär i Göteborg jag tycker mycket om.
Vi såg inte tomten, men satte ut en tallrik gröt till honom, och se, den försvann till nästa morgon!
Vi såg inte tomten, men satte ut en tallrik gröt till honom, och se, den försvann till nästa morgon!
Det blev så mysiga, fina dagar. Jag tillbringade över en timme i mataffären vid första besöket, som alltid, jag älskar att gå runt och titta på allt. Det var så varmt och skönt inomhus, jag behövde inte frysa mer. Vi sov gott, åt svensk pizza, njöt i några dagar... Sedan hände det tråkiga, och glädjen försvann. Nyårsaftonen la jag mig tidigt för jag ville bara att dagen skulle ta slut, men Jesús stannande uppe med en vaken Disa och såg fyrverkerier genom fönstret.
Det snöade äntligen, jag var ute med Disa och byggde snögubbe, snölykta, hade snöbollskrig och gjorde snöänglar med henne i rekordfart med den lilla snön som fanns, eftersom det skulle regna bort under natten. Vi lekte i en enorm snöhög vid isstadion och tittade på skridskoåkande barn, men ingenting var glädjefyllt längre.
Vi kom tillbaka till Spanien, till det stora julfirandet under trettondagshelgen, ni vet, de tre vise männen som kommer med julklappar. Jag låg i sängen när reyes magos-paraderna avgick, åt den traditionella roscón de reyes i sängen, deltog en stund i paella-lunchen med släkten men fick sedan gå och lägga mig igen när det inte gick att vara uppe längre.
Vi tar det i nästa inlägg.