Hammam i grannbyn

Bild lånad från nätet.

Jag fick en ridtur i bergen av Jesús i julklapp på trettondagen, men vi brukar ge julklappar på julafton också, efter min svenska tradition.
Och vad fick jag då?
Jo, ett besök på ett hammam i grannbyn!

Linares de la Sierra är nog den vackraste by jag vet. Den är så liten, bara 300 invånare. Några barer, gamla gemensamma tvättplatser i sten på torgen där kvinnorna tidigare samlades för att tvätta sina kläder. Backar, kullerstenar. Tjurfäktningsarenan är byns torg. Och det är så vackert!
Där i yttersta kanten finns ett litet hammam för max åtta personer åt gången. Dörren in, som ni ser på bilden.

En och en halv timme, med massage, var presenten.

Jag undrade vem som hittar dit en sådan här vardagskväll, och det visade sig att jag var ensam besökare när jag kom.
En dam tog emot mig, visades mig vad som fanns när jag bytt om, och så var det bara att hoppa i. Nej, stiga ner i vattnet. Den första bassängen var med ljummet vatten. Avlappnande låg musik, dofter i näsan, porlande vatten.
Nästa bassäng var med hett vatten. Där stannande jag länge. En kall dusch fanns, och så en liten bastu. dessutom ett svalt avslappningsrum med varmt, sött mynta-te och dadlar att friska upp sig med. Damen erbjuder också te när man ligger i vattnet.

Bild lånad från nätet.

Jag gick själv, eftersom Jesús var hemma med Disa. Efter någon halvtimme kom ännu en ensam kvinna, och när jag skulle gå hade ett par kommit också.
En massör kom, och massagen var förfärligt plågsam. Jag som inte är van vid massage visste inte att det kan göra så ont. Men det stämmer att jag har börjat få riktigt ont i ryggen efter ett nytt jobb och dålig arbetsställning. Måste köpa skrivbordsstol.
Det var kallt när jag kom ut, och alldeles mörkt. Hammamet ligger i byns utkant, så jag letade efter upplysta gator att gå på.

Det verkar som att de hyr ut rum också. Vilken fantastisk semester det vore, att hyra rum i Linares, bada i hammamet efter dagens vandringsleder i bergen... Det ser ut som om jag gör reklam, men det gör jag så klart inte. Men hoppas att någon kan inspireras att besöka detta fantastiska ställe.

Så småningom ska jag ge er en bättre bild av Linares. När jag är där i dagsljus .-)

Kallt i Andalusien

Det är kallt i Spanien nu. Det snöar i stora delar av landet, och även vi i söder har fått lite snö. Det snöade natten till torsdagen i Aracena, och grannbyarna fick snö som lade sig på marken.
Ute var det 0,5 grader på förmiddagen, men jag klagar inte, för det här huset är bättre byggt än lägenheterna som vi har bott i, så inne var det ändå 12,5 grader. Vi tänder brasa och sätter på elementet när vi är i vardagsrummet. Till natten bär vi upp elementet till sovrummet, och där får det stå på hela natten. I arbetsrummet får en liten kupévärmare stå på då och då. Man går inte gärna ut ur det för tillfället uppvärmda rummet. Det tråkiga med husen här är ju annars att de är helt oisolerade, har enkelglasfönster och att det blåser in genom dörrarna. Så det blir kallt igen direkt när elementet stängs av.
Vi ska plocka fram vår lorito nu. En liten grej som man hänger i en krok under bordet, och på bordet läggs en stor, tjock duk som håller värmen instängd under den. Och så sitter man där med varma ben och fötter under duken.



En liten fortsättning på något bara; den där sjukdomen som Jesús väldigt lätt fick antibiotika för förra veckan, visade sig vara ett magvirus som gick över efter tre dagar. Jag är fortfarande irriterad på läkaren som skriver ut antibiotika så lättvindigt.
Jesús tog den inte.

Misslyckad utflykt med Disa

Ni vet, man vill väl, ändå blir det fel. Det händer mig ofta, tycker jag.
Nu var den en utflykt som blev fel.

Jesús jobbade sent, så jag tänkte ta med Disa på en liten utflykt, göra något kul tillsammans, ta vara på dagen, inte sitta inne.. Packade kokt ägg, kaviar att doppa i, banan, kex, juice och crabstick i ryggsäcken, något av det kunde kanske Disa vara sugen på till mellanmål, bar ut den sovandes Disa till bilen, hon som kan sova hur länge som helst under siestan, och körde iväg.
Jag tänkte att vi skulle ta oss till mysiga Corterrangel och gå en bit på en vandringsled, men när vi kom fram visade det sig att allt låg i kall skugga. Problemet med bergsbyar är att solen försvinner så snabbt bakom bergen på eftermiddagen, så det är inte längre vanlig solnedgångstid att förhålla sig till.
Disa sov vidare, omöjlig att väcla.
Åkte tillbaka några kilometer, till Castañuelo som är jättefint, och där finns dessutom en fin bäck att leka vid, men samma där. Solen hade försvunnit bakom bergen, och kvar var bara en kall skugga.
Fortsatte längs vägen och kom fram till starten på en annan vandringsled, och där parkerade jag.
Redan nu hade det blivit lite misslyckat, eftersom Disa på grund av bilturen sov ännu djupare än vanligt. Klockan var fem på eftermiddagen, och hon sov fortfarande siesta.
Men lite värre skulle det bli.

När jag lyckades väcka henne var hon så arg! Ville inte vakna, ville inte gå ur bilen. Och hon grät och grät. Och jag försökte allt. Jag fick ut henne ur bilen, bar iväg henne, stängde grinden  (vilket var tur eftersom hon försökte ta sig tillbaka till bilen), njöt av solnedgångsljuset och försökte övertala henne att följa med upp på kullen dit solens strålar fortfarande nådde.

Till slut, i samma ögonblick som solen försvann bakom bergen, kom jag upp på kullen med Disa. Ägget skalade jag mot en sten och fick äta själv. Disa hade crabsticken i handen, men vägrade äta innan vi gick tillbaka till bilen. "Pa alla", bad hon på andalusiska och ville gå tillbaka. Frös gjorde hon också. Jag satt och åt ägg och lyssnade på fågelkvitter. Väldigt mysigt den korta minut då Disa var tyst. Fick lust att lära mig alla fåglar som sjöng runt oss. Fast hade varit mysigare om inte Disa varit så arg.

När ägget var uppätet gick vi tillbaka till bilen och åkte hem.

Antibiotika i Spanien och lite trött-tankar

Åh, om någon kunde komma hit och... ta hand om oss!
Tidigare när man var sjuk, före barn alltså, vad gjorde man då? Låg och vilade? Läste, lyssnade på radio, såg på film, sov, tog mediciner, drack varm choklad... eller minns jag fel?
Det går ju inte att vara sjuk med en liten unge i huset. Disk måste diskas, mat måste lagas, barn måste underhållas, tvätt ska tvättas... ja, ni vet ju. Det finns ingen stund att sitta stilla på.
Jag är så himla, himla trött.
Främst eftersom Jesús har blivit sjuk FÖR ANDRA GÅNGEN under den här sjukperioden. Varit hemma från jobbet, med feber. Han var hos doktorn för att få sjukintyg, och doktorn skrev genast ut antibiotika och paracetamol. För vad? Att han under två dagar KÄNNER sig sjuk. Har 38 i feber. Och så lite hosta, som han har haft i ett par veckors tid. Men inte mycket hosta. Och inget mer.
Antibiotika??!
Spanien är ett av Europas värsta länder när det gäller antibiotikaanvändning. I livsmedel, till köttdjur och till människor.
Antibiotikaresistenta bakterier, tänker jag på. Men det är jag ensam om,
Här ges hur mycket antibiotika som helst, användningen till och med ökar, och ingen ser något problem med det. Många vet inte ens vad antibiotika används till, utan tror att det botar förkylning och influensa.
Det var dagens trött-tankar.

Nu blir det helg, och jag skulle helst vilja ha sovmorgnar i min mjuka säng, men ska istället köra långpass jobb till 22 ikväll, och sedan sova i den hårda sängen med den hårda, obekväma kudden och en jungfru María i guldram ovanför huvudet hemma hos svärfar. Söva Disa med taklampan tänd, eftersom det inte finns kontakt till nattlampa, och hon avskyr mörker.

Nu är Pipen sjuk också, förresten. Han har varit i slagsmål och får en riktigt ful reva. Det ser ut som om högerörat nästan är avskuret. En infektion, som dessutom gör honom halt. Tre sprutor med antibiotika hos veterinären och sedan tabletter här hemma. Och han är förbjuden att gå ut innan han är helt frisk.
Veterinären, förresten, vi kom halv åtta på kvällen i går, en halvtimme innan stängning, och han skulle iväg på en träff när vi hade gått, så betalningen, ja den kunde vi ta någon annan dag, imorgon eller i övermorgon eller så. Han hade inte tid.

Det jag hoppas på mest just nu är att inte Disa blir sjuk igen. För det är det värsta. Hon slutar äta helt då, och det är bara ett par veckor sedan sist. Då var hon utan mat i en vecka, och den ungen har ju inget reservfettlager att ta av. Så inte Disa. Inte igen. Okej?

Bilder från Aracena och avslutning

Disa hade en julfestlighet med förskolan på teatern innan jul, och efter det tyckte jag att vi skulle gå hem en annan väg än den vanliga. Så vi gick upp för backen bredvid teatern, backen som är så brant att om man ramlar där rullar man nog hela vägen ner utan att kunna stanna.
(Vi gick den två gånger, eftersom Disa kom på att hon behövde gå på toaletten när vi kommit upp första gången, så vi fick gå ner till teatern igen. Och sedan upp en gång till.)

Det här såg vi på vägen hem:
Först en vanlig bostadsgata...

... och när den tog slut hittade jag en annan väg upp till borgen, som jag inte känner till sedan tidigare.

Därefter kom vi fram till porten till grottan, och gatan upp till den som är så mysig med små butiker, restauranger och apelsinträd. Och porlande vatten i mitten.

Det är högsäsong för apelsiner nu.

Vi gick igenom de höga valven för att se om keramikbutiken var öppen, jag har sett en fin vattenkanna där som jag skulle vilja köpa till Disa. Men butiken var stängd.

Så vi fortsatte ner till torget där Disa älskar att leka i vattnet. Vattentorget kallar jag det för, för det finns så mycket vatten att leka med. Det gjorde Disa, fast det var kallt. Hon klättrade upp på en fontän och blev blöt på hela framsidan så vi fick gå hem.

Men det är nära från det torget, mindre än fem minuters promenad.

Avslutningen då? Lite gullig och... strunt samma. Personalen har lagt ner jobb, de minsta barnen lades ut på scenen klädda som stora guldstjärnor (de yngsta är fyra månader bara) medan en julsång spelades, de lite äldre var utklädda till olika djur och var tänkta att dansa till sin sång, och de äldsta, barnen mellan två och tre år, var med i ett julspel. Disa var med i den första av tre grupper som äntrade scenen, hon är den vita ängeln, andra från vänster.

Hon kändes så stor när hon stod där! Jag blev lite rörd (men var redan gråtmild efter sömnlös natt). Tänk, hennes första "avslutning"! Avslutning var det ju inte i egentlig mening eftersom förskolan fortsatte under hela julen, utom helgdagarna.
När allt var klart kom de tre vise männen, los Reyes Magos, för att ge julklappar till alla barn. Tre och tre fick de gå ut (eller bäras, som de yngsta) och sitta i en vis mans knä. Det ropades ut innan till vem som barnen skulle gå, men jag kan FORTFARANDE inte namnen på de tre vise männen, vet inte vem som är vem, så jag kom lite sent med kameran, till den som satt längst bort naturligtvis. (Vet fortfarande inte vem det är, men tror att det är Melchor). Om några år kommer Disa att skämmas så himla mycket över sin utlänningsmamma som inte kan namnen på de tre vise männen. Jag lovar, den enda av Aracenas 8 000 invånare som inte kan det.

Hostmedicin

Det känns orättvist, att när både lukt- och smaksinnet återigen är helt borta, att man ÄNDÅ känner smaken av Disas vidrigt äckliga hostmedicin!

Vår spanska jul

Trettondagen var... Ja, det är ju den spanska julens höjdpunkt, och då alla får sina julklappar. Den spanska julen var överallt och när det var över kändes det som att ha landat på andra sidan julen, som första dagen på det nya året.

Å ena sidan känns det bra att julen är över, å andra sidan skulle jag behöva ha en jul till. Planen för jullovet var att jag skulle jobba, Disa gå på förskolan och Jesús göra klart det sista efter flytten. På tredje dagen fick Disa influensa, så det blev ingen mer förskola för henne, och inget flyttjobb heller. Min influensa kom samtidigt, och den är inte över. Hörseln börjar komma tillbaka, men fick ställa in jobb i dag på grund av att jag inte kan prata utan att hosta. Har börjat ta Disas hostmedicin (som vi bara försökte få i henne en gång). Fy sjutton, vad äcklig den är!

Men låt oss se vad som har hänt under trettonhelgen istället!

På kvällen den 5 januari var det Reyes Mago-parad här i Aracena. Det var inte som i Sevilla, där den maffiga, skrålande paraden firade 100 år, utan det var en lugn historia utan trängsel, med bibliska motiv som ställs upp på vagnar, som körs runt i byn. Scener byggs upp otroligt fint och realistiskt, och människorna som är med står helt stilla, som fastfrusna i en rörelse, inte ens blicken rör sig. Det enda som rör sig är de hundar och hönor och andra djur som är med och åker på vagnarna.
Imponerande. Gissar att det är så här det går till i Higuera de la Sierra också, som är berömt för sin fina cabalgata. I Araenavarianten finns lekfulla vagnar också, med barn utklädda till hundpatrullen, med godisregn ohc allt det vanliga.

Disa imponerades mycket av godisregnet. Inte som förra året, då hon blev skräckslagen.

När allt var slut fick alla Aracenabarn en julklapp av de tre vise männen på stora torget, men vi orkade inte vänta så länge, utan gick först och såg en Belén, en spansk julkrubba som är så omfattande med dockor, djur, hus, landskap och ljussättning, att man ibland får betala en symbolisk peng för att komma och titta...

... och sedan gick vi  till en tapasbar och åt köttbullar al pedro ximenes och pata negra-skinka.

Under natten kom de tre vise männen till vårt hus och lämnade Disas julklappar. Hon fick stora träpärlor, stämplar, byggklossar och ett te-set med koppar, fat och kanna som hon har lekt med sedan dess. Det skulle ha funnits ett pussel där också, men vi har råkat gömma bort det.

Min julklapp var en överraskning fram till söndagsmorgonen, då den visade sig vara en ridtur i bergen med Disa och Jesús!
Och Jesús julklapp... har jag inte hunnit köpa de här intensiva sjukveckorna. Den kommer i dag. En korg med specialostar, patéer och sådant som han gillar så mycket, från trakten.

Jesús hade varit iväg till Confietría Rufino medan Disa och jag sov, och köpt en Roscón de Reyes, det traditionella bakverket som man bara äter de här dagarna på året.

Den godaste roscón som Jesús har ätit i hela sitt liv tydligen. Disa tyckte att det var spännande att se vem som skulle få den lilla presenten som låg gömd i grädden, och hon hade på sig den obligatoriska, medföljande roscónkronan tillräckligt länge för att det skulle fastna på bild.

Vid den här tiden började vi få bråttom, Jesús kusin fyllde 50 och firade det på en bar i Sevilla. Alla tog med sig något att äta och hon bjöd på dryck och musik. Det var roligt, och vi upptäckte att Disa älskar att dansa. Så fort discobelysningen kom på och musiken började satte Disa igång, och vad hon dansade! Vi häpnade. Stor i en ring runt Disa och hennes faster som dansade tillsammans och klappade i händerna och dansade med ibland. Så himla roligt att se!

Disa höll igång i en och en halv timme, gick och hämtade förfriskningar ibland (tortillabitar på tandpetare, och fortsatte att dansa.

Nikki kom, men dumt nog hade vi stämt träff samtidigt somTrianas (stadsdelen) stora Reyes Magos-paraden utgick, vid helt fel plats, så vi stod på varsin sida om mötesplatsen i trekvart medan alla vagnar passerade, utan att kunna träffas.

Vi tog med Disas farfar och Disa och gick för att se paraden. Jag är helt värdelös på godisregn, men Disas farfar fångade både klubbor och annat gott. Där vi stod, tillsammans med Jesús vuxna brorsbarn (som fångade boll och påsvis med godis till lilla Christina), kastades det ett paket fin salchichón som vi delade på, och sedan kom ett paket med brödpinnar som tillbhör, så det var perfekt.

Efter paraden åt vi tapas på en bar i närheten, och sedan närmade sig klockan elva på kvällen och vi gick hem till Jesús pappa och åt roscón med chokladkräm.
Det var vår spanska jul, det!

Nyårsafton

Som vanligt var vi bjudna hem till Jesús bror, till en stor, rolig familjesammankomst med en massa god mat, brasa, de obligatoriska vindruvorna vid tolvslaget, spel... Men Disa och jag har smittats av Jesús julaftonsförkylning. Den förkylning som gett mig feber tidigare i veckan och två nästintill sömnlösa nätter nåde sin kulmen just på nyårsaftonen. När klockan närmade sig avfärd frös jag fortfarande så mycket att jag inte kunde resa mig från elementet som jag satt lutad över, och Disa hade slocknat på sängen bredvid mig, så vi stannade hemma i svärfars lägenhet. Jesús fick åka själv med sin pappa. Jag övervägde möjligheten att sitta uppe och se en film, det var väldigt längesedan jag såg en film, men jag kunde inte lämna det varma rummet. Av samma anledning åt jag inte buljongen som Jesús pappa lämnat i kylen. Efter någon timme, när jag frös lite mindre, kröp jag ner i sängen bredvid Disa, och sov till halv tolv då hon vaknade för att febern var ganska hög, och samtidigt som de andra skålade och åt vindruvor och tittade på raketer, höll jag fast en skrikandes, sjuk liten unge och tvingade i henne medicin.
När den hade börjat verka kunde hon somna igen, och sedan sov vi ända till Jesús kom hem, då febern steg igen och Disa vaknade.
Nyårssammankomsten hade varit rolig, men det var skönt att stanna "hemma".