Miniresan fortsatte. Från Jimena de la Frontera åkte vi mot Gibraltar.
Jesús, i likhet med många spanjorer, vill inte sätta sin fot i Gibraltar. Han är fortfarande upprörd över att det är engelsk mark istället för spansk, men jag vill åka så då gjorde vi det. Vi kom till passkontrollen, sedan fick vi vända eftersom mitt pass visst hade gått ut en månad tidigare.
Snopet!
Besviken och irriterad över att behöva åka till Madrid för att fixa nytt pass, jag ville verkligen, verkligen inte åka till Madrid, men senare visade det sig att just det är det minsta bekymret; att behöva åka till den staden.
Mer om det senare.
Vad skulle vi hitta på nu?
Vi körde längs kusten utan planer. Strax efter Tarifa var det stopp på vägen på grund av en olycka. Vi vände eftersom vi nyss sett en skylt mot en strand, och så körde vi till stranden istället.
Jesús gjorde i ordning baguetter med tortilla medan Disa och jag lekte i sanden.
Nä, det gjorde vi inte. Jag försökte få henne att sluta vara rädd för sanden, blåsten och havet 50 meter bort och hon försökte övertala mig att gå tillbaka till bilen. Ungefär.
Medan vi åt hade det dykt upp en massa kitesurfare och kitesurfskolor som satte upp sina flaggor på stranden. Det var fascinerande.
Tarifa är ett blåsigt ställe. Där möts Medelhavet med Atlanten och det ska vara en av de bästa platserna i Europa för vind- och kitesurfing.
Medan jag tog lite bilder lyckades Jesús gömma Disas fot med sand med ett bläckfiskskelett som spade, utan att hon var rädd.
Vi åkte vidare och tog in på en liten, usel väg av det slag som vi gillar. Vägen ledde uppåt, över ett berg och så ner igen...
och där tog vi vänster mot havet.
Vi hamnade i Bolonia.
Det är en liten vid by ovanför stranden, med romarruiner, lösgående hästar och kor och med många storstadsbor som semestrar här på somrarna.
Vi har varit där förut, för nio år sedan på vår första miniresa tillsammans, men jag minns inte att vi blev så förtjusta i platsen som nu.
Vi parkerade och gick för att köpa glass medan vi funderade på vad vi skulle göra; åka hem eller övernatta någonstans?
Det var så mysigt där vi satt och tittade på stranden, med ett berg till höger och ett par enkla restauranger till vänster, att vi ville stanna.
Efter mycket velande och efter att ha frågat runt på boendena i närheten blev det att vi fick ett rum ovanför restaurangen där vi ätit glass.
När vi hade burit upp väskorna för trappan (och Jesús skojat om att korridoren såg ut som i filmen The Shining, väldigt onödigt gjort) gick vi på en promenad i ett försök att få Disa att somna i vagnen. Först gick vi för att se ruinerna efter romarstaden, därefter åt andra hållet, på vägen genom byn och till andra sidan, där vi stannande för att titta på hästarna.
Sedan gick vi tillbaka för att äta middag på den lilla restaurangen bredvid vårt hotell.
Vi hamnade på ett perfekt litet ställe. Jag roades av samtalet mellan de två vid bordet bredvid, ett par som höll på att lära känna varandra.
Nästa morgon åt vi frukost på stället intill; rostade brödbullar med tomat och olivolja, färskpressad apelsinjuice, typisk andalusisk frukost alltså. Och vi delade på Disas crossiant, mmm...
Vi gick genast till utgrävningsområdet.
Vid ett besök går man först igenom ett museum med många, långa textskyltar och fynd från platsen.
Sedan får man gå ut och se själv vad som finns kvar av Baelo Claudia, en romarstad från 200 år före Kristus, Tonfisken var anledningen till att romarna ville bo här. Just här där Medelhavet och Atlanten möts passerar tonfisken, och romarna behövde mängder av tonfisk för att framställa den populära såsen garum. Staden byggdes upp runt såsproduktionen. På området ser man fabrikerna. Såsen fraktades till Rom i keramikkärl som tillverkats i Sevilla.
Det blev tyvärr inte lunch på middagsstället, det var fullsatt, utan vi åt på frukoststället, det var okej. Disa åt fyra plattfiskar.
Hästarna som går lösa i byn betade runt vår bil. Disa fick klappa en och var så lycklig över det. Hon blev jättearg på Jesús när han bestämde att det var dags att åka, hon ville fortsätta att klappa hästar, så det fick hon göra tills hästarna gick.
fredag 29 april 2016
söndag 24 april 2016
"Lär henne inte ordet snigel!"
Vi går bland ruinerna av romarstaden.
Disa är trött och har ledsnat ordentligt. Jesús hittar ett par tomma snigelskal som han ger henne, vilket håller henne sysselsatt.
- Har du fått snigelskal av pappa? Så fina. Skalen är sniglarnas hus. De bor i dem. Fast i de här finns inga sniglar.
- Jag vill inte att du lär Disa ordet snigel, säger Jesús.
- Va? Det är klart att jag lär henne ordet snigel. Jag lär ju henne svenska!
- Ja, men snigel behövs inte. Varför ska hon kunna det? Hur ofta pratar man om sniglar? Jag vill inte att du lär henne det.
Då började jag fatta.
Snart börjar snigelsäsongen, och Jesús älskar att äta sniglar. Men han avskyr när jag säger snigel på svenska istället för caracol eller cabrilla (olika sorters matsniglar). Han relaterar ordet till svarta skogssniglar och kan inte tänka sig något äckligare än det att äta.
- Ni saknar ord i svenskan. Säger snigel om alla sorter. Som bläckfisk. Penna. Väska. Säg åtminstone caracoles om sniglar som vi äter, när vi äter!
Jag går med på det.
- Man behöver inte kalla allt vid deras rätta namn, som ni i Sverige gör. Blodkorv! Blodpudding! Njure! Lever! Man måste maskera maten så i alla fall barn luras att äta den. Ingen unge vill ha blodkorv, men morcilla äter de gärna.
Jag kan hålla med om att anledningen till att jag aldrig har provat morcilla är för att jag vet att blod är en viktig ingrediens i korven. Tramsigt, javisst.
Disa är trött och har ledsnat ordentligt. Jesús hittar ett par tomma snigelskal som han ger henne, vilket håller henne sysselsatt.
- Har du fått snigelskal av pappa? Så fina. Skalen är sniglarnas hus. De bor i dem. Fast i de här finns inga sniglar.
- Jag vill inte att du lär Disa ordet snigel, säger Jesús.
- Va? Det är klart att jag lär henne ordet snigel. Jag lär ju henne svenska!
- Ja, men snigel behövs inte. Varför ska hon kunna det? Hur ofta pratar man om sniglar? Jag vill inte att du lär henne det.
Då började jag fatta.
Snart börjar snigelsäsongen, och Jesús älskar att äta sniglar. Men han avskyr när jag säger snigel på svenska istället för caracol eller cabrilla (olika sorters matsniglar). Han relaterar ordet till svarta skogssniglar och kan inte tänka sig något äckligare än det att äta.
- Ni saknar ord i svenskan. Säger snigel om alla sorter. Som bläckfisk. Penna. Väska. Säg åtminstone caracoles om sniglar som vi äter, när vi äter!
Jag går med på det.
- Man behöver inte kalla allt vid deras rätta namn, som ni i Sverige gör. Blodkorv! Blodpudding! Njure! Lever! Man måste maskera maten så i alla fall barn luras att äta den. Ingen unge vill ha blodkorv, men morcilla äter de gärna.
Jag kan hålla med om att anledningen till att jag aldrig har provat morcilla är för att jag vet att blod är en viktig ingrediens i korven. Tramsigt, javisst.
lördag 23 april 2016
Svårt med bisatser
Nu kommer ett erkännande:
Jag tycker att bisatser är svårt.
Bisatser är min akilleshäl.
Inte att använda dem, utan att förklara dem.
När jag pluggade grammatik hade jag oerhört svårt att förstå mig på bisatserna. Vad var egentligen en bisats? Jag lärde mig förstås, men fortfarande repeterar jag helst regler för ordföljd innan en lektion med bisatser (undervisar i svenska). Bisatser gör mig förvirrad. Mitt huvud tycker inte om dem. Stänger av.
Försök själva förklara skillnaden på en bisats ordföljd respektive en huvudsats, så får ni se.
I spanskan tycker jag att konjunktiven är värst. Ni vet, för att uttrycka osäkerhet, vilja och önskningar bland annat. När man nu har kämpat med alla dessa verbändelser beroende på person, varför måste man då ändra alltihop?!
Vad tycker ni är svårt i olika språk?
Jag tycker att bisatser är svårt.
Bisatser är min akilleshäl.
Inte att använda dem, utan att förklara dem.
När jag pluggade grammatik hade jag oerhört svårt att förstå mig på bisatserna. Vad var egentligen en bisats? Jag lärde mig förstås, men fortfarande repeterar jag helst regler för ordföljd innan en lektion med bisatser (undervisar i svenska). Bisatser gör mig förvirrad. Mitt huvud tycker inte om dem. Stänger av.
Försök själva förklara skillnaden på en bisats ordföljd respektive en huvudsats, så får ni se.
I spanskan tycker jag att konjunktiven är värst. Ni vet, för att uttrycka osäkerhet, vilja och önskningar bland annat. När man nu har kämpat med alla dessa verbändelser beroende på person, varför måste man då ändra alltihop?!
Vad tycker ni är svårt i olika språk?
torsdag 21 april 2016
Bergsbyn Jimena de la Frontera
Vi kom iväg på en sån himla fin liten resa i helgen.
Inte så långt efter den utsikten svängde vägen norrut, mot de bergsbyar som Jesús och jag gjorde utflykter till när vi lärde känna varandra i Ronda.
Casa Henrietta. Ser ni skylten på väggen?
Det låg utanför budgeten, men det såg så fint ut på bilderna!
Och det var ännu finare i verkligheten.
Det är ett litet hotell med 13 rum, takterass, underbar frukostterass och med stora fönster i taket för de som bor på våning två. Jesús älskade utsikten och stod och tittade på den gamla borgen på berget en lång stund, och gladde sig åt att han hade "rätt" sida av sängen, det vill säga, den som man såg borgen från.
Vi tyckte så mycket om rummet att det var svårt att lämna det, men när vi nu befann oss i den här, för oss, okända byn, vore det synd att inte se den också.
Jimena har omkring 4 500 invånare. Byn ligger i nationalparken Los Alcornocales vilket ör bra att veta för den som tycker om vandringsleder och att ta sig svalkande dopp i en flod.
För historieintresserade finns grottmålningar i Cueva de la Laja Alta, enda grottan på iberiska halvön med maritima motiv.
Och Jimena själv verkar vara full med kulturaktiviteter av olika slag, bland annat föreläsningar, kurser och svampexursioner.
Vi skulle inte stanna så länge så vi ville mest se stället, och gick ut för att göra det.
Och blev genast oense. Gå upp till borgen eller inte? Jag ville, Jesús inte, så vi åt varsitt håll och bestämde att vi skulle ses en timme senare.
Det var vägen upp som avskräckte Jesús. Den var brant, men vacker.
Man får stanna många gånger och se sig om. Och hälsa på alla som hälsar.
Sedan var jag uppe.
- På det här berget finns fynd och rester från hela Spaniens historia, sa Jesús som (förstås) senare besökte borgen.
Man har hittat rester av en ugn från 4 000 år före Kristus. Det har hittats föremål från fenicierna, romarna, visigoterna, araberna som byggde borgen på 700-talet, och så klart de kristna som förstörde allt utom porten och uppförde en ny borg. Försvarstornet byggdes under kriget mot Napoleon.
Borgen var spännande, men det är utsikten som är mödan värd. Vilken plats! Det blåste, doftade från blommorna, var nästan folktomt, och jag bara njöt där jag gick runt och tittade alldeles ensam.
Mittemot borgen låg kyrkogården.
Vilket ställe att vara begraven på.
Jesús och Disa väntade i en stor, brun lädersoffa på hotellet. Han hade insett att jag hade haft rätt, så vi bytte: han tog sig upp till borgen, jag tog Disa i vagnen med förhoppningen att hon skulle sova, hon var så trött. Vi gick backen ned och hamnade strax på byns torg och mötespunkt. Det blev inget sova. Disa lekte på lekplatsen, vi köpte mellanmål i en liten butik, och medan vi åt glass kom Jesús.
Vi ville äta middag tidigt för att kunna lägga trötta Disa.
Vi väntade till halv nio, sedan gick vi till en bar som jag sett på parallellgatan och hoppades att det skulle finnas mat så tidigt.
- Är köket öppet, undrade Jesús.
- Ja då, men min fru har gått ut en stund, hon kommer snart.
Vi beställde dryck och beundrade utsikten, och efter en stund kom frun/kocken och tog beställningar. Hon hade varit och hämtat tvillingdöttrarna som lekt på torget, vi hade sett dem när vi var där.
Det blev en äggröra med kantareller och papas aliñadas. Mycket gott. Disa ville förstås inte äta. Hon intresserade sig mer för familjens lilla hund som gjorde oss sällskap, och tjejernas leksaker. Det var verkligen ett familjedrivet ställe. När vi gick åt döttrarna middag vid ett bord bredvid bardisken och gjorde läxor samtidigt.
Vi hade ett bord med utsikt där vi satt medan det blev alldeles mörkt ute.
Sedan gick vi en bit uppför backen tills vi kom tillbaka till hotellet. Disa fick för första gången bada badkar. Hon borde ha fått sova, men jag ville gärna att hon skulle prova :-)
Nästa dag låg regnmolnen tunga över bergen. Vi körde mot kusten istället. Där möttes vi av en besvikelse, men dagen slutade på bästa sätt! Bilden från förra inlägget kommer därifrån. Fortsättning följer...
Jesús hade ett par dagar ledigt från skolan tack vare ferian, och jag hade ledigt på fredagen av samma anledning.
Ursprungsplanen var: fredag Gibraltar, lördag små vita bergsbyar, söndag Ronda.
Men kvällen innan avfärd kollade jag väderprognosen och såg att det skulle regna i bergen både lördag och söndag.
Nya planen: bergsbyn Jimenes de la Frontera på fredagen, Gibraltar på lördagen, sedan hem.
Så blev det inte heller på grund av ett missöde.
Men här får ni se vad vi faktiskt gjorde :-)
Vi åkte hemifrån med liten resväska, lunchbaguetter, böcker och Disas tygkatt.
Vägen gick mot Cádiz och Algeciras där jag en gång tog en båt till Marocko.
Längs kusten ser man över till den Afrikanska kontinenten, som är så nära.
Inte så långt efter den utsikten svängde vägen norrut, mot de bergsbyar som Jesús och jag gjorde utflykter till när vi lärde känna varandra i Ronda.
Jimena de la Frontera ligger längre söderut så den besökte vi aldrig, och att vi hamnade där nu var med anledning av ett hotell.
Casa Henrietta. Ser ni skylten på väggen?
Det låg utanför budgeten, men det såg så fint ut på bilderna!
Och det var ännu finare i verkligheten.
Det är ett litet hotell med 13 rum, takterass, underbar frukostterass och med stora fönster i taket för de som bor på våning två. Jesús älskade utsikten och stod och tittade på den gamla borgen på berget en lång stund, och gladde sig åt att han hade "rätt" sida av sängen, det vill säga, den som man såg borgen från.
Vi tyckte så mycket om rummet att det var svårt att lämna det, men när vi nu befann oss i den här, för oss, okända byn, vore det synd att inte se den också.
Jimena har omkring 4 500 invånare. Byn ligger i nationalparken Los Alcornocales vilket ör bra att veta för den som tycker om vandringsleder och att ta sig svalkande dopp i en flod.
För historieintresserade finns grottmålningar i Cueva de la Laja Alta, enda grottan på iberiska halvön med maritima motiv.
Och Jimena själv verkar vara full med kulturaktiviteter av olika slag, bland annat föreläsningar, kurser och svampexursioner.
Vi skulle inte stanna så länge så vi ville mest se stället, och gick ut för att göra det.
Och blev genast oense. Gå upp till borgen eller inte? Jag ville, Jesús inte, så vi åt varsitt håll och bestämde att vi skulle ses en timme senare.
Det var vägen upp som avskräckte Jesús. Den var brant, men vacker.
Man får stanna många gånger och se sig om. Och hälsa på alla som hälsar.
Sedan var jag uppe.
- På det här berget finns fynd och rester från hela Spaniens historia, sa Jesús som (förstås) senare besökte borgen.
Man har hittat rester av en ugn från 4 000 år före Kristus. Det har hittats föremål från fenicierna, romarna, visigoterna, araberna som byggde borgen på 700-talet, och så klart de kristna som förstörde allt utom porten och uppförde en ny borg. Försvarstornet byggdes under kriget mot Napoleon.
Borgen var spännande, men det är utsikten som är mödan värd. Vilken plats! Det blåste, doftade från blommorna, var nästan folktomt, och jag bara njöt där jag gick runt och tittade alldeles ensam.
Mittemot borgen låg kyrkogården.
Vilket ställe att vara begraven på.
Jesús och Disa väntade i en stor, brun lädersoffa på hotellet. Han hade insett att jag hade haft rätt, så vi bytte: han tog sig upp till borgen, jag tog Disa i vagnen med förhoppningen att hon skulle sova, hon var så trött. Vi gick backen ned och hamnade strax på byns torg och mötespunkt. Det blev inget sova. Disa lekte på lekplatsen, vi köpte mellanmål i en liten butik, och medan vi åt glass kom Jesús.
Vi ville äta middag tidigt för att kunna lägga trötta Disa.
Vi väntade till halv nio, sedan gick vi till en bar som jag sett på parallellgatan och hoppades att det skulle finnas mat så tidigt.
- Är köket öppet, undrade Jesús.
- Ja då, men min fru har gått ut en stund, hon kommer snart.
Vi beställde dryck och beundrade utsikten, och efter en stund kom frun/kocken och tog beställningar. Hon hade varit och hämtat tvillingdöttrarna som lekt på torget, vi hade sett dem när vi var där.
Det blev en äggröra med kantareller och papas aliñadas. Mycket gott. Disa ville förstås inte äta. Hon intresserade sig mer för familjens lilla hund som gjorde oss sällskap, och tjejernas leksaker. Det var verkligen ett familjedrivet ställe. När vi gick åt döttrarna middag vid ett bord bredvid bardisken och gjorde läxor samtidigt.
Vi hade ett bord med utsikt där vi satt medan det blev alldeles mörkt ute.
Sedan gick vi en bit uppför backen tills vi kom tillbaka till hotellet. Disa fick för första gången bada badkar. Hon borde ha fått sova, men jag ville gärna att hon skulle prova :-)
Nästa dag låg regnmolnen tunga över bergen. Vi körde mot kusten istället. Där möttes vi av en besvikelse, men dagen slutade på bästa sätt! Bilden från förra inlägget kommer därifrån. Fortsättning följer...
måndag 18 april 2016
fredag 15 april 2016
Festklädda på Aprilferian
Just nu pågår Aprilferian, Sevillas stora stadsfest.
Även om det stora festområdet ligger i andra änden av stan, kan man inte undgå att märka att det är feria.
Färre bilar i trafiken.
Småbutikerna stänger på eftermiddagarna.
Inga barn på lekplatsen.
Erbjudanden i butikerna om feriadrycker.
Sevillanas spelas i butikerna, och det har satts upp prickiga pappersdekorationer.
Ändring i lektionerna eftersom eleverna ska gå på ferian.
Jesús skola stänger i två dagar för att folk ska kunna gå på ferian.
Alla vackra Sevillakvinnor i de typiska festklänningarna; traje de flamenca, som är på väg till ferian.
I går var jag en av de festklädda kvinnorna!
Jesús syster har köpt en ny klänning och lånat mig sin gamla gulprickiga.
Man känner sig verkligen fin i en sådan klänning. På grund av dess form får man ta rätt små steg och gå som en modell. Volangerna fladdrar härligt om benen. Eftersom det är så mycket tyg i klänningen (den väger flera kilo) fryser man inte så lätt som det verkar, trots ibland bara ärmar redan i april.
Disa hade också klänning; kusin Elisas gamla. Disa var väldigt trött, och jag kunde inte röra mig så mycket på grund av klänningen, så det blev inga vidare bilder.
Jag får medge att min klänning satt lite tight, men efter en del pressande kunde Jesús dra igen den och hela jag befann mig inuti. Jag undrade vart jag skulle göra av insulinpumpen. I och för sig hade jag kunnat placera den var som helst ovanför knäna och den hade inte rört sig alls, pressad mot tyget, men det gjorde ont att ha en stor plastgrej tryckt mot huden så den fick ligga i urringningen.
Jag kunde med svårighet sätta mig men inte ta mig upp själv, men det var inget bekymmer eftersom det inte finns några sittplatser på ferian, om man inte har tillgång till caseta (de tält där man äter, dricker och dansar, de flesta är privata så där får man inte vara).
Vi tog en runda på området. Jag njöt av alla vackra klänningar och mörkhåriga, sydspanska kvinnor som var så fina i sina klänningar.
Disa tyckte om hästarna.
Och allt godis! Spunnet socker, rostade honungsmandlar, marschmallows doppade i choklad, bitar av kokos, buñuelos med chokladsås, äpplen...
Det var otroligt mycket folk.
Vi tröttnade snart och det var så skönt att komma bort från slamret och kaoset på ferian.
Vi gick och åt bakpotatis.
Jag blev kissnödig och upptäckte att jag omöjligt kunde gå på toaletten utan att J följde med och befriade mig från klänningen, så toalettbesöket fick vänta tills vi kom hem :-)
onsdag 13 april 2016
Betala när du kan-mentaliteten
Trillingnöten skriver om när hon inte kunde betala med kort i en New Yorkbutik och blev erbjuden att komma tillbaka senare och betala.
Det händer hela tiden här i Sevilla. Inte i de stora snabbköpen utan i småbutikerna, där man känns igen. Hos slaktaren, i bageriet, kopieringsaffären, grönsaksaffären...
- Hur mycket är jag uppe i nu? Jag tog inte med så mycket pengar.
- Men snälla nån, det spelar ingen roll. Köp det du behöver så betalar du när du kan!
På sätt och vis är det lugnande att veta, att om det skulle saknas pengar vid något tillfälle är det inget problem. Å andra sidan avskyr jag att vara skyldig något och vägrar att hamna i den situationen.
Men det som hände på kebabstället på andra sidan gatan för ett tag sedan låg utanför min kontroll.
Jag hade beställt deras goda pommes frites och satt på en stol ute med Disa i vagnen och väntade.
Disa började bli uttråkad så jag gav henne de två euromynten jag hade i handen, och vi lekte med dem. Men så sträckte hon upp handen med mynten och pengarna ramlade innanför hennes body. Jag började känna och leta i tröjärmen, ställde henne upp ifall mynten skulle ramla ur byxorna, tog till och med av henne byxorna för att få tag i pengarna... Men omöjligt. Jag hittade dem inte. Tänkte att de kommer nog fram vid blöjbytet, men det var ju nu jag behövde dem.
Då var maten klar och killen kom ut med påsen för att jag skulle slippa gå in med vagnen.
- Vi lekte med pengarna och nu verkar de ha ramlat innanför hennes kläder, förklarade jag och tyckte själv att det inte lät särskilt trovärdigt, men vad skulle jag säga?
Jag gav upp letandet och såg att jag fortfarande hade 1,30 euro i portmonän. Jag fick betala det jag hade och bli skyldig 20 cent, vilket grämde mig mycket.
Kebabkillen ville absolut inte ta emot pengarna, jag kunde betala någon annan dag istället. Kanske han trodde att jag var pank?
Jag lämnade dem i alla fall med löfte att komma tillbaka senare med det som fattades.
Det tog några dagar innan jag kom förbi stället medan det var öppet. Jesús tyckte att det var dumt.
- Att betala 20 cent som fattats är som att ge pengar till en tiggare, inte ens näsduksförsäljaren vid vårt övergångsställe skulle acceptera det, menade han.
Och han hade rätt, kebabkillen vägrade att ta emot pengarna, så det fanns inget att göra.
Hur är det där ni bor?
Det händer hela tiden här i Sevilla. Inte i de stora snabbköpen utan i småbutikerna, där man känns igen. Hos slaktaren, i bageriet, kopieringsaffären, grönsaksaffären...
- Hur mycket är jag uppe i nu? Jag tog inte med så mycket pengar.
- Men snälla nån, det spelar ingen roll. Köp det du behöver så betalar du när du kan!
På sätt och vis är det lugnande att veta, att om det skulle saknas pengar vid något tillfälle är det inget problem. Å andra sidan avskyr jag att vara skyldig något och vägrar att hamna i den situationen.
Men det som hände på kebabstället på andra sidan gatan för ett tag sedan låg utanför min kontroll.
Jag hade beställt deras goda pommes frites och satt på en stol ute med Disa i vagnen och väntade.
Disa började bli uttråkad så jag gav henne de två euromynten jag hade i handen, och vi lekte med dem. Men så sträckte hon upp handen med mynten och pengarna ramlade innanför hennes body. Jag började känna och leta i tröjärmen, ställde henne upp ifall mynten skulle ramla ur byxorna, tog till och med av henne byxorna för att få tag i pengarna... Men omöjligt. Jag hittade dem inte. Tänkte att de kommer nog fram vid blöjbytet, men det var ju nu jag behövde dem.
Då var maten klar och killen kom ut med påsen för att jag skulle slippa gå in med vagnen.
- Vi lekte med pengarna och nu verkar de ha ramlat innanför hennes kläder, förklarade jag och tyckte själv att det inte lät särskilt trovärdigt, men vad skulle jag säga?
Jag gav upp letandet och såg att jag fortfarande hade 1,30 euro i portmonän. Jag fick betala det jag hade och bli skyldig 20 cent, vilket grämde mig mycket.
Kebabkillen ville absolut inte ta emot pengarna, jag kunde betala någon annan dag istället. Kanske han trodde att jag var pank?
Jag lämnade dem i alla fall med löfte att komma tillbaka senare med det som fattades.
Det tog några dagar innan jag kom förbi stället medan det var öppet. Jesús tyckte att det var dumt.
- Att betala 20 cent som fattats är som att ge pengar till en tiggare, inte ens näsduksförsäljaren vid vårt övergångsställe skulle acceptera det, menade han.
Och han hade rätt, kebabkillen vägrade att ta emot pengarna, så det fanns inget att göra.
Hur är det där ni bor?
tisdag 12 april 2016
Friterad fisk - så börjar ferian!
I går invigdes den stora Sevillafesten - aprilferian - klockan tolv på natten med att belysningen tändes. Den som inte var på plats kunde se det direkt i tv.
Innan dess hade feriafirarna ätit friterad fisk.
Lunes del pescaito frito började med att det som har caseta på området äter friterad fisk med vänner och familj innan ferian officiellt startar natten till tisdagen. Traditionen har spridits utanför feriaområdet, så massor av barer i Sevilla skyltade om friterad fisk-erbjudande (dyra), att man kunde reservera friterad fisk-middag för två... Och ännu fler skyltade om rebujito, feriadrycken - en blandning av sockerdricka, vitt vin och is i en stor glaskanna att hälla från.
Jesús har ondgjort sig så över de nya traditionerna, men tyckte inte att det var en dålig idé att äta friterad fisk till middag, han älskar friterad fisk.
Men när vi kom till freidurían, som aldrig har öppet måndagar annars, fiskaffärer har inte öppet måndagar, var det så mycket folk som stod och väntade på sin tur utanför att vi gick därifrån.
Det luktade underbart, men var inte värt tiden det skulle ta.
De flesta tapasbarer i närheten hade stängt, så vi hamnade på Pizzeria Nando på Carretera Carmona. Det måste vara stans bästa pizzeria. Äntligen en riktigt god en utan ost, men med något så ovanligt här som kebabsås!
Och Disa åt också, och tittade på barnen på födelsedagsfirandet bredvid.
Vi kanske borde börja en pizzatradition som start på ferian; el lunes de la pizza?
Innan dess hade feriafirarna ätit friterad fisk.
Lunes del pescaito frito började med att det som har caseta på området äter friterad fisk med vänner och familj innan ferian officiellt startar natten till tisdagen. Traditionen har spridits utanför feriaområdet, så massor av barer i Sevilla skyltade om friterad fisk-erbjudande (dyra), att man kunde reservera friterad fisk-middag för två... Och ännu fler skyltade om rebujito, feriadrycken - en blandning av sockerdricka, vitt vin och is i en stor glaskanna att hälla från.
Jesús har ondgjort sig så över de nya traditionerna, men tyckte inte att det var en dålig idé att äta friterad fisk till middag, han älskar friterad fisk.
Men när vi kom till freidurían, som aldrig har öppet måndagar annars, fiskaffärer har inte öppet måndagar, var det så mycket folk som stod och väntade på sin tur utanför att vi gick därifrån.
Det luktade underbart, men var inte värt tiden det skulle ta.
De flesta tapasbarer i närheten hade stängt, så vi hamnade på Pizzeria Nando på Carretera Carmona. Det måste vara stans bästa pizzeria. Äntligen en riktigt god en utan ost, men med något så ovanligt här som kebabsås!
Och Disa åt också, och tittade på barnen på födelsedagsfirandet bredvid.
Vi kanske borde börja en pizzatradition som start på ferian; el lunes de la pizza?
måndag 11 april 2016
Konstmarknad, bullar och D ler igen
Ny söndagsmorgon.
Det var Disas försa feberfria natt på en vecka, så vi vaknade alla pigga och glada.
Nä, jag skojar. Jag var inte pigg för jag vaknade istället av att Pipen satt uppe på sin kudde på byrån och spydde så det klafsade i golvet och skvätte upp på väggen. Två gånger. Efter att jag torkat upp spyorna hade jag svårt att somna om.
Vi bestämde oss för att hälsa på Jesús pappa som stod vid floden och sålde tavlor.
Det blev promenadvägen längs med vattnet i Río Guadalquivir, med de fina husen där Jesús föräldrar växte upp.
Vi kom fram till den lilla konst- och hantverksmarknaden som har öppet helgförmiddagar, strax innan Trianabron.
Jesús pappa blev så glad över att träffa Disa, och Disa blev så glad över att träffa honom. Hon har varit allvarlig hela veckan, men äntligen log hon.
Hon fick en lerklump som någon skulptör lämnat kvar och den lekte hon och farfar med.
Sedan gick vi till Manu Jara och köpte kanelbullar och stans godaste pan de chocolate.
Så åt vi lunch hemma hos svärfar tills Jesús skulle iväg och öva med kören, och jag och Disa åkte till Tomares för att hämta böcker och leka lite med Disas svensk-spanska jämnåriga kompis där.
Vad har ni gjort i helgen?
Det var Disas försa feberfria natt på en vecka, så vi vaknade alla pigga och glada.
Nä, jag skojar. Jag var inte pigg för jag vaknade istället av att Pipen satt uppe på sin kudde på byrån och spydde så det klafsade i golvet och skvätte upp på väggen. Två gånger. Efter att jag torkat upp spyorna hade jag svårt att somna om.
Vi bestämde oss för att hälsa på Jesús pappa som stod vid floden och sålde tavlor.
Det blev promenadvägen längs med vattnet i Río Guadalquivir, med de fina husen där Jesús föräldrar växte upp.
Vi kom fram till den lilla konst- och hantverksmarknaden som har öppet helgförmiddagar, strax innan Trianabron.
Jesús pappa blev så glad över att träffa Disa, och Disa blev så glad över att träffa honom. Hon har varit allvarlig hela veckan, men äntligen log hon.
Hon fick en lerklump som någon skulptör lämnat kvar och den lekte hon och farfar med.
Sedan gick vi till Manu Jara och köpte kanelbullar och stans godaste pan de chocolate.
Så åt vi lunch hemma hos svärfar tills Jesús skulle iväg och öva med kören, och jag och Disa åkte till Tomares för att hämta böcker och leka lite med Disas svensk-spanska jämnåriga kompis där.
Vad har ni gjort i helgen?
lördag 9 april 2016
När Disa nästan blev inlagd
Det var med hjärtat i halsgropen jag gick med Disa till barnläkaren än en gång, jag var säker på att vi skulle tillbringa natten på sjukhuset, men det var inte förrän nästa dag, efter förmiddagens andra besök på vårdcentralen, som inläggning beordrades.
Nej!
Det här ville jag verkligen, verkligen inte. Inte en gång till!
Men feber, diarré, noll lust att äta och dricka sedan nästan en vecka...
- Hade det varit en vanlig unge kunde vi låta det passera, men din har inget hull att ta av, vi kan inte låta henne förlora mer i vikt, förklarade barnläkaren, och jag visste ju det.
Disa satt trött i vagnen och ville inte gå ner på golvet medan jag packade ihop saker att ta med till sjukhuset, Ritblock och pennor, kudden, tygkatten, pyjamas och tofflor även om hon säkert inte skulle få ha på sig dem utan bara sjukhusets skjortor, potatishuvudet som Disa fick av Jesús när hon var som sjukast, salvan som hon tycker om att jag stryker på, mjuka blöjor, datorn med filmerna Fåret Shaun och Vem som hon gärna ser, och då piggnade Disa till, ville titta på film alternativt komma ner på golvet och hjälpa till att packa.
- Este (den här) sa hon och plockade famnen full med saker att ta med; den gröna bollen, Kalle Kycklingboken, urinprovsburkar, och det kändes alldeles förfärligt sorgligt att hon ville hjälpa till att packa till det här, hon som inte visste vad som väntade. Själv tänkte jag hela tiden på hur de skulle sticka nålar i de tunna, tunna armarna, hur hon skulle få dropp och sova i en säng där ingen får plats att ligga bredvid, inte få gå ut, hur de skulle ta blodprov efter blodprov, och jag tänkte på hur illa rustad jag är för detta, Disa kan inte få ett sämre stöd än den här mamman som samtidigt är den hon söker hjälp hos.
Det var så gräsligt alltihop, bussresan dit, väntan på akutmottagningen, åka upp i hissen, väntrummet, prata med sköterskorna, bli inkallad till läkaren... att när undersökningen var klar och jag fick beskedet att vi kunde åka hem igen, brast det. Jag hade gjort slut på Disas pappersnäsdukar och fått torka hennes näsa med en haklapp, men här inne hos läkaren fanns en hel rulle att ta av.
Hon är inte så sjuk att inläggning med dropp behövs!
Vi skulle få åka hem. Disa är inte uttorkad och hon tål att förlora ännu lite mer i vikt, men om ingen föränding sker under helgen måste vi tillbaka.
Och tomteläkaren som Disa hade för ett och ett halvt år sedan, den hemska veckan på sjukhuset när reflux konstaterades, kom in av en slump och kände igen henne, ja, vi ses i korridoren ibland vid vägningskontrollerna, och förklarade läget för den yngre kollegan. Och sköterskorna som brukar ha hand om just det stötte vi på i korridoren.
Och när vi kom ut, med några vätskeersättningar med jordgubbssmak som Disa faktiskt drack av, ringde jag Jesús igen som med hjälp av sin svåger genast tagit sig till sjukhuset och redan väntade nere i entrén.
Disa verkar faktiskt må lite bättre. Hon har sovit och sovit och sovit och tagit fyra små nappflaskor och ätit lite bröd och varit gladare sent på kvällen, så nu hoppas vi att det vänder.
Nu befinner hon sig precis där hon ska vara; i vår säng, omgärdad av mjuka kuddar, med tjockt, gulblommigt täcke över sig, och alldeles strax med en varm mamma intill som stryker rufsiga lockar och lena kinder och kupar försiktigt händerna om tunna axlar och armar och ben.
Och som eventuellt blir galen av en vaken febernatt till.
Nej!
Det här ville jag verkligen, verkligen inte. Inte en gång till!
Men feber, diarré, noll lust att äta och dricka sedan nästan en vecka...
- Hade det varit en vanlig unge kunde vi låta det passera, men din har inget hull att ta av, vi kan inte låta henne förlora mer i vikt, förklarade barnläkaren, och jag visste ju det.
Disa satt trött i vagnen och ville inte gå ner på golvet medan jag packade ihop saker att ta med till sjukhuset, Ritblock och pennor, kudden, tygkatten, pyjamas och tofflor även om hon säkert inte skulle få ha på sig dem utan bara sjukhusets skjortor, potatishuvudet som Disa fick av Jesús när hon var som sjukast, salvan som hon tycker om att jag stryker på, mjuka blöjor, datorn med filmerna Fåret Shaun och Vem som hon gärna ser, och då piggnade Disa till, ville titta på film alternativt komma ner på golvet och hjälpa till att packa.
- Este (den här) sa hon och plockade famnen full med saker att ta med; den gröna bollen, Kalle Kycklingboken, urinprovsburkar, och det kändes alldeles förfärligt sorgligt att hon ville hjälpa till att packa till det här, hon som inte visste vad som väntade. Själv tänkte jag hela tiden på hur de skulle sticka nålar i de tunna, tunna armarna, hur hon skulle få dropp och sova i en säng där ingen får plats att ligga bredvid, inte få gå ut, hur de skulle ta blodprov efter blodprov, och jag tänkte på hur illa rustad jag är för detta, Disa kan inte få ett sämre stöd än den här mamman som samtidigt är den hon söker hjälp hos.
Det var så gräsligt alltihop, bussresan dit, väntan på akutmottagningen, åka upp i hissen, väntrummet, prata med sköterskorna, bli inkallad till läkaren... att när undersökningen var klar och jag fick beskedet att vi kunde åka hem igen, brast det. Jag hade gjort slut på Disas pappersnäsdukar och fått torka hennes näsa med en haklapp, men här inne hos läkaren fanns en hel rulle att ta av.
Hon är inte så sjuk att inläggning med dropp behövs!
Vi skulle få åka hem. Disa är inte uttorkad och hon tål att förlora ännu lite mer i vikt, men om ingen föränding sker under helgen måste vi tillbaka.
Och tomteläkaren som Disa hade för ett och ett halvt år sedan, den hemska veckan på sjukhuset när reflux konstaterades, kom in av en slump och kände igen henne, ja, vi ses i korridoren ibland vid vägningskontrollerna, och förklarade läget för den yngre kollegan. Och sköterskorna som brukar ha hand om just det stötte vi på i korridoren.
Och när vi kom ut, med några vätskeersättningar med jordgubbssmak som Disa faktiskt drack av, ringde jag Jesús igen som med hjälp av sin svåger genast tagit sig till sjukhuset och redan väntade nere i entrén.
Disa verkar faktiskt må lite bättre. Hon har sovit och sovit och sovit och tagit fyra små nappflaskor och ätit lite bröd och varit gladare sent på kvällen, så nu hoppas vi att det vänder.
Nu befinner hon sig precis där hon ska vara; i vår säng, omgärdad av mjuka kuddar, med tjockt, gulblommigt täcke över sig, och alldeles strax med en varm mamma intill som stryker rufsiga lockar och lena kinder och kupar försiktigt händerna om tunna axlar och armar och ben.
Och som eventuellt blir galen av en vaken febernatt till.
torsdag 7 april 2016
Vi åt frukost ute och ville inte gå hem
- Vi äter frukost ute i dag, tyckte Jesús i söndags.
Bra idé. Det var grått och regnigt och inne väntade ett fyra dagar gammalt diskberg.
Vi gick till Bar Europa, där olivförsäljaren brukar stå med sina 20 olika inläggningar. Inget mysigt ställe alls, utan en helt vanlig frukostbar, brun och ful och murrig med tappade servetter på golvet och dagstidningar på bardisken, och nästan fullsatt. En helt vanlig, typisk frukostbar alltså.
Det kändes som om vi var på semester. Varför gör vi inte det här oftare? Det är så billigt att äta frukost ute i Sevilla.
Efter rostade brödbullar med olivolja och tomat och apelsinjuice ... ville vi inte gå hem.
Så vi fortsatte promenaden. Hade vagnen till Disa, regnskydd, stövlar, var redo för regnskurarna som kom då och då.
Vi gick och gick och hamnade i centrum, förbi katedralen och hästarna och in i gamla Barrio Santa Cruz, förbi små kaklade, porlande fontäner och lummiga torg med uteserveringar...
Det var så längesedan vi var ute och gick i centrum tillsammans, vi hinner aldrig.
Det lev lunchdags och vi gick in på baren där Loren jobbade. Beställde surtido med ett smakprov rökta fiskprodukter på små bröd, och varm smörgås till Disa.
Fortsatte promenaden förbi Alfalfatorget, gick på smågator och hamnade på Rayas, glasstället, och köpte hasselnötsglass och pinjenötsglass, och det började bli lite sent på eftermiddagen och Disa var varm, så vi gick hem.
Disa var varm ja, hon hade blivit sjuk.
Hon blev riktigt dålig på kvällen och nästa dag, så dålig att jag aldrig sett henne så sjuk förut.
Och nu är hon bättre och orkar vara uppe, men vill fortfarande varken äta eller dricka, så det blir en ny tur till doktorn i morgon. Och jag är så förbaskat orolig. Är sällan det, det enda jag oroar mig för annars är hennes mat, men hon har inte varit så här sjuk förut. Min stackars unge!
Och samtidigt som hon är ledsen är hon som en plåsterlapp. I går försökte jag svara på ett viktigt mejl, men gav upp halv fyra på natten när Disa kravlade sig ur sängen och letade efter mig och inte somnade om förrän vid sex..
Vad jag längtar efter att se henne glad igen och höra henne babbla och vara som vanligt!
Bra idé. Det var grått och regnigt och inne väntade ett fyra dagar gammalt diskberg.
Vi gick till Bar Europa, där olivförsäljaren brukar stå med sina 20 olika inläggningar. Inget mysigt ställe alls, utan en helt vanlig frukostbar, brun och ful och murrig med tappade servetter på golvet och dagstidningar på bardisken, och nästan fullsatt. En helt vanlig, typisk frukostbar alltså.
Det kändes som om vi var på semester. Varför gör vi inte det här oftare? Det är så billigt att äta frukost ute i Sevilla.
Efter rostade brödbullar med olivolja och tomat och apelsinjuice ... ville vi inte gå hem.
Så vi fortsatte promenaden. Hade vagnen till Disa, regnskydd, stövlar, var redo för regnskurarna som kom då och då.
Vi gick och gick och hamnade i centrum, förbi katedralen och hästarna och in i gamla Barrio Santa Cruz, förbi små kaklade, porlande fontäner och lummiga torg med uteserveringar...
Det var så längesedan vi var ute och gick i centrum tillsammans, vi hinner aldrig.
Det lev lunchdags och vi gick in på baren där Loren jobbade. Beställde surtido med ett smakprov rökta fiskprodukter på små bröd, och varm smörgås till Disa.
Fortsatte promenaden förbi Alfalfatorget, gick på smågator och hamnade på Rayas, glasstället, och köpte hasselnötsglass och pinjenötsglass, och det började bli lite sent på eftermiddagen och Disa var varm, så vi gick hem.
Disa var varm ja, hon hade blivit sjuk.
Hon blev riktigt dålig på kvällen och nästa dag, så dålig att jag aldrig sett henne så sjuk förut.
Och nu är hon bättre och orkar vara uppe, men vill fortfarande varken äta eller dricka, så det blir en ny tur till doktorn i morgon. Och jag är så förbaskat orolig. Är sällan det, det enda jag oroar mig för annars är hennes mat, men hon har inte varit så här sjuk förut. Min stackars unge!
Och samtidigt som hon är ledsen är hon som en plåsterlapp. I går försökte jag svara på ett viktigt mejl, men gav upp halv fyra på natten när Disa kravlade sig ur sängen och letade efter mig och inte somnade om förrän vid sex..
Vad jag längtar efter att se henne glad igen och höra henne babbla och vara som vanligt!