Jag har besök från Sverige i veckan!
Snart tillbaka på bloggen!
torsdag 29 januari 2015
måndag 26 januari 2015
Fotbollsspel och mat
Som sagt, svärföräldrarna firar guldbröllop med flera festligheter under året, och den första hölls i lördags för familjen.
Vi träffades på en restaurang i Bollullos vid lunchtid, halv tre. Där var det kallt, som på alla andra ställen inomhus och utomhus (jag vet att jag är tjatig med kylan) så alla satt med jackor på inomhus och frös ändå.
Men skoj hade vi!
Det blev långlunch på flera timmar, mat och efterrät, och jag hade Jesús brorsson snett mittemot, och han gjorde korttrick. Han har lärts upp av sin far och är ute och trollar när pappan inte hinner med alla jobb.
Älskar trolleri.
Efter långlunchen gick vi till en bar för att ta eftermiddagsdrinkar. Mörkt med lila ljuskällor, bardisk, karaoke, jag tänker att det är nog inte ett ställe dit man tar med sig barn i Sverige, och det är så skönt avslappnat i Spanien. Så där satt vi i ett par timmar, familjen med ett ålderspann från 5 månader till 76 år. Minstingarna sov eller lyftes från famn till famn, småtjejerna lekte kurragömma och fick choklad i baren.
Sedan åket vi till Bormujos och fortsatte kalaset där. Det fanns både biljardbord, dart och fotbollsspel, på det sistnämnda upptäcktes oväntat sexåringens stora talang, Jesús pappa spelade biljard med mig, gjorde medvetet en dundertabbe för att jag inte skulle förlora så stort, men det hjälpte inte. Och vi hade så roligt!
Sista anhalten var en tysk bar bredvid. Dit kommer en massa utlänningar tydligen, och det var förvånande att se att de bor så många utlänningar i Bormujos. Både tyskar och engelsmän fanns där, och på söndagar kan man beställa Sunday Roast.
Mer fotbollsspel, mer prat, studerande av en full engelsman (man ser inga fulla spanjorer, så det är en ovanlig syn här, en full människa). Och klockan blev halv elva och middagsdags så vi beställde in mat och satt kvar till halv ett, då Disa, som vaknat efter att ha sovit i vagnen flera timmar, blev trött igen och vi bestämde oss för att åka hem, som de första i gänget.
Vi träffades på en restaurang i Bollullos vid lunchtid, halv tre. Där var det kallt, som på alla andra ställen inomhus och utomhus (jag vet att jag är tjatig med kylan) så alla satt med jackor på inomhus och frös ändå.
Men skoj hade vi!
Det blev långlunch på flera timmar, mat och efterrät, och jag hade Jesús brorsson snett mittemot, och han gjorde korttrick. Han har lärts upp av sin far och är ute och trollar när pappan inte hinner med alla jobb.
Älskar trolleri.
Efter långlunchen gick vi till en bar för att ta eftermiddagsdrinkar. Mörkt med lila ljuskällor, bardisk, karaoke, jag tänker att det är nog inte ett ställe dit man tar med sig barn i Sverige, och det är så skönt avslappnat i Spanien. Så där satt vi i ett par timmar, familjen med ett ålderspann från 5 månader till 76 år. Minstingarna sov eller lyftes från famn till famn, småtjejerna lekte kurragömma och fick choklad i baren.
Sedan åket vi till Bormujos och fortsatte kalaset där. Det fanns både biljardbord, dart och fotbollsspel, på det sistnämnda upptäcktes oväntat sexåringens stora talang, Jesús pappa spelade biljard med mig, gjorde medvetet en dundertabbe för att jag inte skulle förlora så stort, men det hjälpte inte. Och vi hade så roligt!
Sista anhalten var en tysk bar bredvid. Dit kommer en massa utlänningar tydligen, och det var förvånande att se att de bor så många utlänningar i Bormujos. Både tyskar och engelsmän fanns där, och på söndagar kan man beställa Sunday Roast.
Mer fotbollsspel, mer prat, studerande av en full engelsman (man ser inga fulla spanjorer, så det är en ovanlig syn här, en full människa). Och klockan blev halv elva och middagsdags så vi beställde in mat och satt kvar till halv ett, då Disa, som vaknat efter att ha sovit i vagnen flera timmar, blev trött igen och vi bestämde oss för att åka hem, som de första i gänget.
lördag 24 januari 2015
Första guldbröllopsfesten
Framförhållning är ingenting som kännetecknar den här spanska släkten. Vi har missat flera födelsedagsfirande på grund av att de ringt ihop släkten dagen innan och vi (de enda) har haft andra planer.
I går ringde svärmor och bjöd in oss på guldbröllopsmiddag till i dag, lördag.
Gifta i 50 år, det är imponerande.
Svärföräldrarna kommer att fira under hela året med olika sammankomster, och först av dem är restaurangbesök i Bollullos.
Kul idé, en stor fest på bröllopsdagen vore trist eftersom dagen infaller i augusti, och vi ska vara i Sverige då.
Familjefester och släktkalas är himla roliga här, dem missar man inte utan en bra anledning!
Trevlig lördag, alla!
I går ringde svärmor och bjöd in oss på guldbröllopsmiddag till i dag, lördag.
Gifta i 50 år, det är imponerande.
Svärföräldrarna kommer att fira under hela året med olika sammankomster, och först av dem är restaurangbesök i Bollullos.
Kul idé, en stor fest på bröllopsdagen vore trist eftersom dagen infaller i augusti, och vi ska vara i Sverige då.
Familjefester och släktkalas är himla roliga här, dem missar man inte utan en bra anledning!
Trevlig lördag, alla!
torsdag 22 januari 2015
Tvåspråkighet
För mig är det viktigt att Disa lär sig bra svenska.
De flesta menar att då är det väl bara att prata svenska med henne, men så lätt är det inte. Har jag förstått av böcker om tvåspråkighet, utländska föräldrar till Jesús elever, bloggar och internet överlag. Tvåspråkigheten kommer inte av sig självt.
Det finns olika metoder för att få barnet tvåspråkigt. Den vanligaste är en förälder - ett språk. Och då behöver man hålla fast vid sitt språk. Inte blanda. Helst prata samma språk även när det finns andra i närheten som inte förstår det, vilket ibland kan tas illa upp.
I en av böckerna jag har läst (Så blir barn tvåspråkiga, Lenore Arnberg) finns ett test i vilket svaren poängbedöms, och man får då ett svar på vilken nivå man kan förvänta sig att barnet får på sitt andra språk.
Rätt deppigt egentligen, om man får ett sådant resultat som jag (förlorar många poäng då Disa varken kommer att gå i förskola eller skola där svenska talas, sällan träffa svenska släktingar, föräldrarna talar inte minoritetsspråket sinsemellan, inget deltagande i religiösa högtider där svenska talas, inte heller mycket deltagande i invandrarorganisation där svenska är huvudspråket etc...), men det kan vara en ögonöppnare också.
Det är bra att ha en plan för att barnet ska uppnå den grad av tvåspråkighet som man önskar.
Vi har en plan.
Partnerns inställning till minoritetsspråket är viktig. Där har vi inga problem alls, Jesús tycker att det är nästan lika viktigt som jag att Disa lär sig svenska, och han försöker själv lära sig. Nåja, då och då. Men jag tror att han lär sig mer nu när han hör mig prata svenska med Disa varje dag.
En fördel vore om vi kunde prata svenska med varandra, Jesús och jag, men där är vi inte än på långa vägar. Även om vi sedan länge pratat en slags svenskspanska, det har bara blivit så. Blandar ord på svenska och spanska, blandar grammatiska regler. "Spanskar till" svenska ord. Det är nog inte bra nu när Disa ska lära sig prata...
Spanskan kommer att dominera. Disa hör spanska från alla håll, det är spanskan hon kommer att behöva för att kommunicera.
Många barn lär sig förstå minoritetsspråket bra, men svarar på det andra språket. Har kanske svårt att själv prata minoritetsspråket. En del föräldrar vägrar svara på huvudspråket om inte barnet pratar med dem på minoritetsspråket. Det låter hårt, tycker många och menar att det ska vara roligt att lära sig språk. Jag tänker att om det är det som krävs så gör jag det (lätt att säga innan Disa har börjat prata). Jag pratade om det med en bekant i samma situation. Han påpekade att det är en svår metod. För när ska man börja vägra svara? Genast? När barnet är tre år? Fem? "När barnet börjar prata blir man så glad och vill bara att det ska prata mer."
Det finns en metod för att lära barnet att läsa mycket tidigt, det kan vara bra när man ska lära ut minoritetsspråket. Kanske är bra. Men jag undrar någonting annat. Skriften. Hur ska jag lära Disa skriva på svenska? Hur gör folk? Finns det läroböcker för sådant, att lära barn skriva hemma? Eller hittar föräldrar på egna skrivuppgifter? Håller skola hemma?
Sedan kan man undra varför jag tycker att det är så viktigt att Disa lär sig svenska. Får nog tänka över det.
Vad säger ni?
Vad har ni för erfarenheter av tvåspråkighet?
Tips?
De flesta menar att då är det väl bara att prata svenska med henne, men så lätt är det inte. Har jag förstått av böcker om tvåspråkighet, utländska föräldrar till Jesús elever, bloggar och internet överlag. Tvåspråkigheten kommer inte av sig självt.
Det finns olika metoder för att få barnet tvåspråkigt. Den vanligaste är en förälder - ett språk. Och då behöver man hålla fast vid sitt språk. Inte blanda. Helst prata samma språk även när det finns andra i närheten som inte förstår det, vilket ibland kan tas illa upp.
I en av böckerna jag har läst (Så blir barn tvåspråkiga, Lenore Arnberg) finns ett test i vilket svaren poängbedöms, och man får då ett svar på vilken nivå man kan förvänta sig att barnet får på sitt andra språk.
Rätt deppigt egentligen, om man får ett sådant resultat som jag (förlorar många poäng då Disa varken kommer att gå i förskola eller skola där svenska talas, sällan träffa svenska släktingar, föräldrarna talar inte minoritetsspråket sinsemellan, inget deltagande i religiösa högtider där svenska talas, inte heller mycket deltagande i invandrarorganisation där svenska är huvudspråket etc...), men det kan vara en ögonöppnare också.
Det är bra att ha en plan för att barnet ska uppnå den grad av tvåspråkighet som man önskar.
Vi har en plan.
- Nästan alla böcker och filmer på svenska.
- Jag talar enbart svenska med henne.
- Fler och längre Sverigevistelser. Försöka träffa andra svensk-spanska barn i Sevilla. Här finns en barngrupp med aktiviteter varje vecka, dessutom har det fötts inte mindre än fem andra svensk-spanska barn efter Disa.
- Svensk radio som ska vara på. Internettelefonen första steget, nu blir det högtalare till den också!
- Och så finns förhoppningen att vi ska kunna flytta till Sverige framöver, åtminstone för ett tag.
Partnerns inställning till minoritetsspråket är viktig. Där har vi inga problem alls, Jesús tycker att det är nästan lika viktigt som jag att Disa lär sig svenska, och han försöker själv lära sig. Nåja, då och då. Men jag tror att han lär sig mer nu när han hör mig prata svenska med Disa varje dag.
En fördel vore om vi kunde prata svenska med varandra, Jesús och jag, men där är vi inte än på långa vägar. Även om vi sedan länge pratat en slags svenskspanska, det har bara blivit så. Blandar ord på svenska och spanska, blandar grammatiska regler. "Spanskar till" svenska ord. Det är nog inte bra nu när Disa ska lära sig prata...
Spanskan kommer att dominera. Disa hör spanska från alla håll, det är spanskan hon kommer att behöva för att kommunicera.
Många barn lär sig förstå minoritetsspråket bra, men svarar på det andra språket. Har kanske svårt att själv prata minoritetsspråket. En del föräldrar vägrar svara på huvudspråket om inte barnet pratar med dem på minoritetsspråket. Det låter hårt, tycker många och menar att det ska vara roligt att lära sig språk. Jag tänker att om det är det som krävs så gör jag det (lätt att säga innan Disa har börjat prata). Jag pratade om det med en bekant i samma situation. Han påpekade att det är en svår metod. För när ska man börja vägra svara? Genast? När barnet är tre år? Fem? "När barnet börjar prata blir man så glad och vill bara att det ska prata mer."
Det finns en metod för att lära barnet att läsa mycket tidigt, det kan vara bra när man ska lära ut minoritetsspråket. Kanske är bra. Men jag undrar någonting annat. Skriften. Hur ska jag lära Disa skriva på svenska? Hur gör folk? Finns det läroböcker för sådant, att lära barn skriva hemma? Eller hittar föräldrar på egna skrivuppgifter? Håller skola hemma?
Sedan kan man undra varför jag tycker att det är så viktigt att Disa lär sig svenska. Får nog tänka över det.
Vad säger ni?
Vad har ni för erfarenheter av tvåspråkighet?
Tips?
onsdag 21 januari 2015
Perfekt tisdagskväll
Den blev så bra, min tisdagskväll.
Inställt jobb, ensam hemma.
Vad jag gjorde? Läste favoritbok i soffan? Tittade på film? Drack te?
Nej, jag städade köket!
Svårt att förstå glädjen kanske, men det är så svårt att få till det med bebis hemma, och smutsen, stressen i att ha det smutsigt och stökigt...
Jag köpte choklad i affären nedanför, häpnade över att det var så kallt att det kom rök ur munnen, satte på elementet i köket... och lyssnade på radion! Jag har nämligen gjort DET, jag har skaffat internetmobil. Leksak för oartiga vuxna, tänker jag om den manicken, men det finns ett stort plus med den och det är att jag kan lyssna på svensk radio, jag, radionörden. Älskar radio.
Inställt jobb, ensam hemma.
Vad jag gjorde? Läste favoritbok i soffan? Tittade på film? Drack te?
Nej, jag städade köket!
Svårt att förstå glädjen kanske, men det är så svårt att få till det med bebis hemma, och smutsen, stressen i att ha det smutsigt och stökigt...
Jag köpte choklad i affären nedanför, häpnade över att det var så kallt att det kom rök ur munnen, satte på elementet i köket... och lyssnade på radion! Jag har nämligen gjort DET, jag har skaffat internetmobil. Leksak för oartiga vuxna, tänker jag om den manicken, men det finns ett stort plus med den och det är att jag kan lyssna på svensk radio, jag, radionörden. Älskar radio.
tisdag 20 januari 2015
måndag 19 januari 2015
Portugal och kusten
Lunch i Portugal var det, ja. Vi har inte varit där efter att Disa föddes, och efter att ha rekommenderat dessa resenärer favoritrestaurangen O Infante blev jag sugen på att åka själv! Det var första gången vi åt där en lördag, och stället var proppfullt.
Mätta som sjutton blev vi. Dessa stora portioner alltså, och det är så gott att man inte kan sluta i tid... Dessutom får man alltid en korg med gott bröd, med tillbehör, oliver och en liten rund ost att stilla hungern med innan maten kommer. Maten var i det här fallet grönsakssoppa, skaldjurssoppa, Bacalao Dorado (Bacalau a Bras på portugisiska) samt ett stort grillspett med marulk och räkor.
Lyxigt att ha så nära till Portugal att vi kan spontanåka dit en lördagsförmiddag.
Vi tog en sväng till Tavira, gick lite där och handlade i en mataffär, kul saker som man inte hittar i Spanien. Grönt bubbligt vin, nougat, bacalao con nata i en ask, papaya och en tjock farinheirakorv, gjord på majsmjöl om jag inte minns fel. Äntligen hittade vi en som inte var rökt!
Vi sov i svärföräldrarnas sommarlägenhet i El Portíl på Huelvakusten. Byn var nästan helt tom på folk, det är en semesterort. Men ett bageri, ett par barer och en churrería där J köpte churros till frukost var öppet.
Det var skönt att komma dit. Visserligen lika kallt inne som här när vi har varit borta (tio grader) men det finns ett element, och ute är det mildare än i Sevilla, som det brukar vara i kustsamhällena.
Hela natten spöregnade det, och det var så mysigt.
På söndagseftermiddagen gick Disa och jag ut på promenad. Vi gick inte långt, men vi gick under tallarna som luktar så gott, lyssnade på fåglar (vackraste ljud som finns, förutom Disas skratt, när man bor i fågeltomma Sevilla), gick upp för en sanddyn och tittade på det silvergrå havet.
Luft.
Vet inte om det har med något väderfenomen att göra, eller om jag hann vänja mig vi den rena luften i Sverige under julen. Men de senaste veckorna har avgaserna här varit riktigt jobbiga. Så jobbiga att det inte har räckt att sluta andas när de värsta molnen drar förbi, utan att jag har fått gå in i butiker för att andas en stund, och tagit bussen hem när jag egentligen kunnat gå. Har inte haft så ont av avgaserna tidigare.
(Fortsätter kolla hus att hyra på landsbygden...)
lördag 17 januari 2015
Lunch i Portugal
Lördagsmorgon. Vaknar av Disas otåliga joller från spjälsängen.
Jesús har tagit både nattmatningen och den tidiga morgonmatningen och står nu i köket och pysslar. Han kommer in i det varma sovrummet, lyfter över Disa till vår säng och så ligger vi och myser alla tre.
Tills vi kommer på att vi ska äta lunch i Portugal idag.
Kanske övernatta på kusten.
Bra helgplan!
Jesús har tagit både nattmatningen och den tidiga morgonmatningen och står nu i köket och pysslar. Han kommer in i det varma sovrummet, lyfter över Disa till vår säng och så ligger vi och myser alla tre.
Tills vi kommer på att vi ska äta lunch i Portugal idag.
Kanske övernatta på kusten.
Bra helgplan!
fredag 16 januari 2015
Skrattet
Youtube är fantastiskt. Vilka grejer man hittar där!
I natt till exempel, när jag borde ha sovit, hittade jag det ena filmklippet roligare än det andra. Och till slut hamnade jag på detta här nedanför, med den dålige förloraren och Arne Hegerfors, och allt uppdämt fnitter bröt ut, jag skrattade så jag skrek och tårarna trillade mellan tangenterna.
Här är ett annat roligt klipp, med en dålig förlorare från min hemstad.
Jag tror att skrattet har börjat komma tillbaka. Det försvann och det känns som om jag inte har skrattat på flera år. Vände det med lillan? Ja, jag tror det.
Och nu har jag plockat fram min gröna trolleripåse ur byrålådan och kommer förmodligen att börja en väldigt rolig kurs om ett par veckor!
Heja!
Vilka är era roligaste youtube-favoriter?
I natt till exempel, när jag borde ha sovit, hittade jag det ena filmklippet roligare än det andra. Och till slut hamnade jag på detta här nedanför, med den dålige förloraren och Arne Hegerfors, och allt uppdämt fnitter bröt ut, jag skrattade så jag skrek och tårarna trillade mellan tangenterna.
Här är ett annat roligt klipp, med en dålig förlorare från min hemstad.
Jag tror att skrattet har börjat komma tillbaka. Det försvann och det känns som om jag inte har skrattat på flera år. Vände det med lillan? Ja, jag tror det.
Och nu har jag plockat fram min gröna trolleripåse ur byrålådan och kommer förmodligen att börja en väldigt rolig kurs om ett par veckor!
Heja!
Vilka är era roligaste youtube-favoriter?
torsdag 15 januari 2015
Hur gör spanjorer när bebisen börjar krypa?
Träffade svensk kompis som också har bebis och bor i Sevilla.
Vi pratade om att frysa. Det är ofrånkomligt som svensk med barn i Sevilla. Speciellt när man har varit i Sverige under julen och njutit av inomhusvärmen och den torra kylan ute.
- När jag kom tillbaka tänkte jag första natten, att näe, jag kan inte bo här, sa hon.
Och jag tänkte hela resan igenom att jag verkligen inte ville åka tillbaka till den kalla lägenheten i Sevilla. Kom sommarhetta, hellre 45 plusgrader än denna kyla!
Jag har väl, ähm, hintat då och då om att det är kallt i Sevilla på vintern. Otäta fönster, oisolerade hus, svindyr el, iskalla golv... Jag tror att vi svenskar är sämre på att hantera kylan än spanjorerna, för vi är inte vana vid att behöva frysa. Om vi fryser i Sverige kan vi värma oss, gå in någonstans, ta en lång varm dusch kanske, i varmvatten som inte tar slut. Ta på varma kläder. Här i Sevilla har vi ju fukten också, luktfuktigheten som är så hög att ofta när jag tar fram Disas kläder ur byrån vet jag inte om de är fuktiga eller enbart mycket kalla.
Vi pratade om hur vi båda tar långa promenader på dagen för att vara ute i "värmen" och slippa frysa så inomhus (jag tar aldrig av Disa overallen när vi kommer hem, inte förrän rummet är någolunda uppvärmt, och då får hon tjock tröja på sig istället.). Hur jag drar mig för att gå ut ur det enda rum som är uppvärmt, där elementet står för tillfället, men till slut tvingas gå in i köket eller gå på toaletten och frysa, frysa.
Det värsta är ju barnen.
När kylan väl kom var jag inte beredd, la Disa på skötbordet som vanligt och... upptäckte plötsligt att ungen låg och darrade av köld! Hon log tappert mot mig men låg och skakade! " Min unge ligger och fryser så hon skakar! Jävla u-land som inte har riktiga bostäder!!!" ropade jag argt.
Nu byter vi på Disa i det rum om är uppvärmt, skötbordet har stått oanvänt sedan november. Vi värmer upp det rum där Disa är. Värmer alltid sovrummet på natten.
Ändå måste hon förstås ha mycket kläder på sig både inne och ute. Alltid strumpbyxor under byxorna. Tjock tröja över vanliga kläderna. Raggsockar över strumpbyxorna och sedan tossor ibland.
Varken jag eller kompisen gillar att klä bebisarna som michelingubbar. De har ju svårt att röra sig, sprattla och sparka. Disa avskyr de tjocka kläderna eftersom hon har svårt att stoppa sugfingret i munnen. Och så fastnar hon ofta på vägen när hon ska rulla, på grund av de tjocka kläderna.
Och sedan har vi grejen med de fina bodysarna som liksom ingen ser eftersom det är så mycket kläder i lager på lager utanpå.
Men kompisen har ett trick. Hon tar på bebisen två bodysar, med den finaste överst.
Golven är som sagt kalla. Kompisen vill inte gärna sätta bebisen i babysittern eftersom bebisen kommer så nära golvet. Jag använder en babysitter, men klär Disa i tjocka kläder, sveper yllefilt om och sätter henne i närheten av elementet.
Disa är inte så ofta på golvet heller, Jag lägger ut en filt, men det blir väldigt kallt för henne ändå.
TUR att Disa inte kan krypa än! Hur gör spanska familjer i Sevilla när bebisen börjar krypa på vintern???
Vi pratade om att frysa. Det är ofrånkomligt som svensk med barn i Sevilla. Speciellt när man har varit i Sverige under julen och njutit av inomhusvärmen och den torra kylan ute.
- När jag kom tillbaka tänkte jag första natten, att näe, jag kan inte bo här, sa hon.
Och jag tänkte hela resan igenom att jag verkligen inte ville åka tillbaka till den kalla lägenheten i Sevilla. Kom sommarhetta, hellre 45 plusgrader än denna kyla!
Jag har väl, ähm, hintat då och då om att det är kallt i Sevilla på vintern. Otäta fönster, oisolerade hus, svindyr el, iskalla golv... Jag tror att vi svenskar är sämre på att hantera kylan än spanjorerna, för vi är inte vana vid att behöva frysa. Om vi fryser i Sverige kan vi värma oss, gå in någonstans, ta en lång varm dusch kanske, i varmvatten som inte tar slut. Ta på varma kläder. Här i Sevilla har vi ju fukten också, luktfuktigheten som är så hög att ofta när jag tar fram Disas kläder ur byrån vet jag inte om de är fuktiga eller enbart mycket kalla.
Vi pratade om hur vi båda tar långa promenader på dagen för att vara ute i "värmen" och slippa frysa så inomhus (jag tar aldrig av Disa overallen när vi kommer hem, inte förrän rummet är någolunda uppvärmt, och då får hon tjock tröja på sig istället.). Hur jag drar mig för att gå ut ur det enda rum som är uppvärmt, där elementet står för tillfället, men till slut tvingas gå in i köket eller gå på toaletten och frysa, frysa.
Det värsta är ju barnen.
När kylan väl kom var jag inte beredd, la Disa på skötbordet som vanligt och... upptäckte plötsligt att ungen låg och darrade av köld! Hon log tappert mot mig men låg och skakade! " Min unge ligger och fryser så hon skakar! Jävla u-land som inte har riktiga bostäder!!!" ropade jag argt.
Nu byter vi på Disa i det rum om är uppvärmt, skötbordet har stått oanvänt sedan november. Vi värmer upp det rum där Disa är. Värmer alltid sovrummet på natten.
Ändå måste hon förstås ha mycket kläder på sig både inne och ute. Alltid strumpbyxor under byxorna. Tjock tröja över vanliga kläderna. Raggsockar över strumpbyxorna och sedan tossor ibland.
Varken jag eller kompisen gillar att klä bebisarna som michelingubbar. De har ju svårt att röra sig, sprattla och sparka. Disa avskyr de tjocka kläderna eftersom hon har svårt att stoppa sugfingret i munnen. Och så fastnar hon ofta på vägen när hon ska rulla, på grund av de tjocka kläderna.
Och sedan har vi grejen med de fina bodysarna som liksom ingen ser eftersom det är så mycket kläder i lager på lager utanpå.
Men kompisen har ett trick. Hon tar på bebisen två bodysar, med den finaste överst.
Golven är som sagt kalla. Kompisen vill inte gärna sätta bebisen i babysittern eftersom bebisen kommer så nära golvet. Jag använder en babysitter, men klär Disa i tjocka kläder, sveper yllefilt om och sätter henne i närheten av elementet.
Disa är inte så ofta på golvet heller, Jag lägger ut en filt, men det blir väldigt kallt för henne ändå.
TUR att Disa inte kan krypa än! Hur gör spanska familjer i Sevilla när bebisen börjar krypa på vintern???
tisdag 13 januari 2015
Sevilla i mitten av januari
Det är ju märkvärdigt vad lång tid allt tar med en bebis.
När klockan var ett insåg jag att vi inte skulle hinna med något av måstena innan de stängde klockan två, trots att inget av ställena ligger mer än tio minuter härifrån; träffa sköterskan på vårdcentralen, köpa potatis, lök och päron i fruktaffären och kopiera. Samt daglig solskenspromenad, men den funkar ju tills solen går ner eller jag måste jobba.
Halv tre var vi klara, Disa och jag.
Halv tre är spansk lunchtid.
Magen kurrade, men jag tänkte inte ställa mig och fixa mat till mig själv nu när vi äntligen var klara att gå ut, så det blev... ähum, lunch, från Polvillo här bredvid.
En måndagsovana jag har när Jesús jobbar sent. Men det är så tråkigt att fixa mat till sig själv.
Disa och jag gick till vår närmsta park, den stora Parque de Miraflores. Jag lyfte upp henne så att hon för första gången fick se änderna simma. Sedan sov hon i vagnen och jag kavlade upp tröjärmarna och kände att det är rätt skönt att vara här ändå, äta baguette på en parkbänk, värmas av solen och plocka apelsiner i mitten av januari.
När klockan var ett insåg jag att vi inte skulle hinna med något av måstena innan de stängde klockan två, trots att inget av ställena ligger mer än tio minuter härifrån; träffa sköterskan på vårdcentralen, köpa potatis, lök och päron i fruktaffären och kopiera. Samt daglig solskenspromenad, men den funkar ju tills solen går ner eller jag måste jobba.
Halv tre var vi klara, Disa och jag.
Halv tre är spansk lunchtid.
Magen kurrade, men jag tänkte inte ställa mig och fixa mat till mig själv nu när vi äntligen var klara att gå ut, så det blev... ähum, lunch, från Polvillo här bredvid.
En måndagsovana jag har när Jesús jobbar sent. Men det är så tråkigt att fixa mat till sig själv.
Disa och jag gick till vår närmsta park, den stora Parque de Miraflores. Jag lyfte upp henne så att hon för första gången fick se änderna simma. Sedan sov hon i vagnen och jag kavlade upp tröjärmarna och kände att det är rätt skönt att vara här ändå, äta baguette på en parkbänk, värmas av solen och plocka apelsiner i mitten av januari.
söndag 11 januari 2015
Barn i Spanien vs Sverige
Jag läste Carin Osvaldssons inlägg där hon jämför att ha barn i Spanien och Sverige, och tänkte, kul, nu får jag testa själv!
Fast tio dagar i Sverige är för kort tid.
Kan egentligen bara säga två saker.
Både J och jag kände oss obekväma när vi åt ute och Disa var trött och gnällig. Inbillat? Eller märks inte sådant så mycket i Spanien där ljudnivån alltid är hög? Eller har det att göra med att spanjorer gillar barn?
Ja, här kommer vi in på grej nummer två. Spanjorer gillar barn. Barn finns syns hörs springer överallt, och det får de. På fester, sena restaurangbesök, spelandes fotboll på torgen. De får bekräftelse och uppmärksamhet från alla håll. När jag är ute med Disa får vi båda alltid en massa kommentarer. Från butikspersonal, folk i busskön, damer vid övergångsstället, herrar på vårdcentralen, servitörer, grannar, vakter, okända som ler mot oss när de går förbi. Alla. Min Disa är en vaken unge, har varit det länge så liten hon är. Tittar, lyssnar, tar in, hänger med, betraktar, pratar och ler mot folk.
"Vad vaken han är! Så fin! Hej du lilla! Titta, lägger märke till allt! Hallå, där sitter du allt tryggt. Jag har ett barnbarn som är lika gammalt! Hur gammal är han? Där sover han skönt."
De flesta inleder samtal, andra bara ler mot Disa och skrattar lite, ler mot mig.
Det är fint.
Nä, jag vet. Okända har ingen skyldighet att bete sig som om Disa vore den finaste och mest speciella ungen i världen (även om det nu råkar vara så :-). Jag menar bara att det kändes konstigt att komma till Sverige där okända inte ens ser på Disa, tittar förbi henne som om hon inte fanns, som om hon inte alls satt i min famn rakt framför dem. Vilken kontrast.
Både jag och Jesús la märke till det. De enda som såg och dessutom pratade med Disa var servitörerna på thaimatstället.
- Det är faktiskt rätt konstigt det här. Varför är svenskar sådana, undrade Jesús.
- Jag vet inte.
Vad har ni för erfarenheter av att ha barn i olika länder?
Fast tio dagar i Sverige är för kort tid.
Kan egentligen bara säga två saker.
Både J och jag kände oss obekväma när vi åt ute och Disa var trött och gnällig. Inbillat? Eller märks inte sådant så mycket i Spanien där ljudnivån alltid är hög? Eller har det att göra med att spanjorer gillar barn?
Ja, här kommer vi in på grej nummer två. Spanjorer gillar barn. Barn finns syns hörs springer överallt, och det får de. På fester, sena restaurangbesök, spelandes fotboll på torgen. De får bekräftelse och uppmärksamhet från alla håll. När jag är ute med Disa får vi båda alltid en massa kommentarer. Från butikspersonal, folk i busskön, damer vid övergångsstället, herrar på vårdcentralen, servitörer, grannar, vakter, okända som ler mot oss när de går förbi. Alla. Min Disa är en vaken unge, har varit det länge så liten hon är. Tittar, lyssnar, tar in, hänger med, betraktar, pratar och ler mot folk.
"Vad vaken han är! Så fin! Hej du lilla! Titta, lägger märke till allt! Hallå, där sitter du allt tryggt. Jag har ett barnbarn som är lika gammalt! Hur gammal är han? Där sover han skönt."
De flesta inleder samtal, andra bara ler mot Disa och skrattar lite, ler mot mig.
Det är fint.
Nä, jag vet. Okända har ingen skyldighet att bete sig som om Disa vore den finaste och mest speciella ungen i världen (även om det nu råkar vara så :-). Jag menar bara att det kändes konstigt att komma till Sverige där okända inte ens ser på Disa, tittar förbi henne som om hon inte fanns, som om hon inte alls satt i min famn rakt framför dem. Vilken kontrast.
Både jag och Jesús la märke till det. De enda som såg och dessutom pratade med Disa var servitörerna på thaimatstället.
- Det är faktiskt rätt konstigt det här. Varför är svenskar sådana, undrade Jesús.
- Jag vet inte.
Vad har ni för erfarenheter av att ha barn i olika länder?
lördag 10 januari 2015
Julen
Vi kom hem från Sverigeresan för en vecka sedan, men jag har inte haft tid att skriva något.
Sverige - bra, fint, kallt, men jag har inte frusit alls förrän jag kom tillbaka till vår kalla lägenhet. Jag säger ju det, på vintern ska man vara i Sverige, inte i Spanien.
Disa har träffat nästan alla släktingar, åkt pulka och älskar paketöppning.
Det fungerade bra att flyga med henne. Jag oroade mig för öronen, särskilt på tillbakavägen då lillan var lite förkyld, men inga problem alls.
Det kändes lika konstigt som vanligt att åka från kalla mörkret (jag väntade hela dagar på att solen skulle gå upp men insåg att den faktiskt var uppe och att det inte blir ljusare än så i Sverige på vintern) till solsken och andra dofter, annan luft, i Malaga. Jättekonstigt också att åka från Sverige där julen var slut, till Spanien där hektiskt julshoppande fortfarande pågick med allt det roliga julfirandet kvar. Ingen slump att vi alltid är här på trettondagen!
Jesús pappa väntade på oss på tågstationen med bil och nylagad, tjock tortilla som välkommen-hem-efter-jobbig-tolvtimmarsresa-mat. Perfekt!
Söndagen tillbringades med Jesús föräldrar, och med kompisar på El Gordito på kvällen.
Måndagen: två läkartider för lillan, sedan ut på stan. Skulle fixa klart en julklapp, köpte skedar till mini som börjat få smakportioner, tapas på en markand i ett stånd som enbart säljer olika tonfiskrätter, lunch på schackbaren där Disa äntligen presenterades för servitören.
Sedan gick vi och tittade på den stora paraden som går genom Sevilla den 5 varje år. De tre vise männen, godisregn. Massor med folk ute, men vi stannade på Maria Auxiliadora där det var lite lugnare, Jesús väckte Disa, som sov i vagnen, för att hon inte skulle missa sin första Reyes Magos-parad, och vi samlade godis i åkpåsen.
Varenda människa bar på stora kartonger med Roscón de Reyes i, och jag höll på att avlida av längtan efter en, det var ju ett helt år sedan sist. Jag hade beställt vår till dagen därpå, men hade vi bara gått hem skulle jag köpt med en stor, gräddig på vägen. Men vi var ute ända till kvällen då vi gick hem till svärföräldrarna (jag med förhoppning om att de skulle ha en att bjuda på men, icke!).
Trettondagen! När jag vaknade satt Jesús i sängen och läste och jag råkade sparka till någonting som dunsade i golvet. Min julklapp! Här är det ju på trettondagen som julklappsutdelningen sker. Två paket väntade på mig, båda köpa i Sverige. I det ena låg en skiva, i det andra fyra pocketböcker. Inte dåligt av J att köpa böcker till mig på svenska, men han sa, att jag gillar ju deckare så hur svårt kan det vara? Varken han eller jag vet egentligen vad det är för böcker, han plockade på måfå några som verkade läskiga samt en Anne Holt:-)
Sedan frukosterade vi den efterlängtade Roscón de Reyes från vår brödaffär nedanför, det blev en med chokladkräm i år, så fantastiskt god. Jesús hittade en böna i sin bit och lär få ett fint år.
Vi åkte som vanligt hem till J:s föräldrar, där hela familjen redan var samlad och ungarna lekte med julklapparna. Vi fick paella och hemgjord roscón och sedan gick vi ut för att kolla Trianas Reyes Magos-parad och godisregn.
Sverige - bra, fint, kallt, men jag har inte frusit alls förrän jag kom tillbaka till vår kalla lägenhet. Jag säger ju det, på vintern ska man vara i Sverige, inte i Spanien.
Disa har träffat nästan alla släktingar, åkt pulka och älskar paketöppning.
Det fungerade bra att flyga med henne. Jag oroade mig för öronen, särskilt på tillbakavägen då lillan var lite förkyld, men inga problem alls.
Det kändes lika konstigt som vanligt att åka från kalla mörkret (jag väntade hela dagar på att solen skulle gå upp men insåg att den faktiskt var uppe och att det inte blir ljusare än så i Sverige på vintern) till solsken och andra dofter, annan luft, i Malaga. Jättekonstigt också att åka från Sverige där julen var slut, till Spanien där hektiskt julshoppande fortfarande pågick med allt det roliga julfirandet kvar. Ingen slump att vi alltid är här på trettondagen!
Jesús pappa väntade på oss på tågstationen med bil och nylagad, tjock tortilla som välkommen-hem-efter-jobbig-tolvtimmarsresa-mat. Perfekt!
Söndagen tillbringades med Jesús föräldrar, och med kompisar på El Gordito på kvällen.
Måndagen: två läkartider för lillan, sedan ut på stan. Skulle fixa klart en julklapp, köpte skedar till mini som börjat få smakportioner, tapas på en markand i ett stånd som enbart säljer olika tonfiskrätter, lunch på schackbaren där Disa äntligen presenterades för servitören.
Sedan gick vi och tittade på den stora paraden som går genom Sevilla den 5 varje år. De tre vise männen, godisregn. Massor med folk ute, men vi stannade på Maria Auxiliadora där det var lite lugnare, Jesús väckte Disa, som sov i vagnen, för att hon inte skulle missa sin första Reyes Magos-parad, och vi samlade godis i åkpåsen.
Varenda människa bar på stora kartonger med Roscón de Reyes i, och jag höll på att avlida av längtan efter en, det var ju ett helt år sedan sist. Jag hade beställt vår till dagen därpå, men hade vi bara gått hem skulle jag köpt med en stor, gräddig på vägen. Men vi var ute ända till kvällen då vi gick hem till svärföräldrarna (jag med förhoppning om att de skulle ha en att bjuda på men, icke!).
Trettondagen! När jag vaknade satt Jesús i sängen och läste och jag råkade sparka till någonting som dunsade i golvet. Min julklapp! Här är det ju på trettondagen som julklappsutdelningen sker. Två paket väntade på mig, båda köpa i Sverige. I det ena låg en skiva, i det andra fyra pocketböcker. Inte dåligt av J att köpa böcker till mig på svenska, men han sa, att jag gillar ju deckare så hur svårt kan det vara? Varken han eller jag vet egentligen vad det är för böcker, han plockade på måfå några som verkade läskiga samt en Anne Holt:-)
Sedan frukosterade vi den efterlängtade Roscón de Reyes från vår brödaffär nedanför, det blev en med chokladkräm i år, så fantastiskt god. Jesús hittade en böna i sin bit och lär få ett fint år.
Vi åkte som vanligt hem till J:s föräldrar, där hela familjen redan var samlad och ungarna lekte med julklapparna. Vi fick paella och hemgjord roscón och sedan gick vi ut för att kolla Trianas Reyes Magos-parad och godisregn.
