Argentinsk film

Så gick vi äntligen på bio till slut.
Det var Spanien-premiär av Días de pesca en Patagonia av den argentinske regissören Carlos Sorin.

Jag har aldrig sett ett sämre slut på en film.
Det var inte på den nivån att jag kanske hade föredragit ett annat slut. Ett lyckligare slut. Ett olyckligare slut. Ett verkligare eller mer overkligt.
Nej, det här var på den nivån att slutet sabbade hela filmen!
Ändå började den så bra.
Huvudpersonen, Marco som är drygt 50 år, har gått en behandling för sin alkoholism och blivit rekommenderad att skaffa sig en hobby. Marco börjar fiska och bestämmer sig för att åka söderut, från Buenos Aires där han bor till Puerto Deseado i Patagonien. Inte bara för att fiska haj, visar det sig, utan även för att leta rätt på sin vuxna dotter som han inte haft kontakt med på många år.
Musiken är vacker.
Vi följer Marco på hans resa. Han får vänner i fiskahaj-guiden, killen med boxningshustru från Bolivia, är vänlig och bekantar sig med än den ena, än den andra. Hittar sin dotter.
Och där, efter en timme och en kvart, känner man att nu är upptakten förbi, nu kommer vi till filmens kärna, det är nu som allt kommer att förklaras, meningen med allt, varför allt det här har berättas, ja, det har inte hänt så mycket, men ändå, nu, nu...
Och där slutar den.

Vilken besvikelse.
Var det inte mer än så?
Var är historian?
Varför gjordes filmen egentligen? Är regissören dålig, eller tog pengarna slut innan man hann göra klart projektet?
Va?
Va?!?!?!