Bästa överraskningen

Jesús gick bara ut för att köpa bröd, men kan ni gissa vad han kom tillbaka med?
Den största av glädjande överraskningar!
Vår röda köksmatta!
I en hel månad har den legat på tvättlinan hos grannen under, sedan den blåste ned från vår egen lina.
Vi har ringt på och ringt på men inte en enda gång har grannen öppnat och gett oss mattan.
Förrän idag.
Det var så roligt att få tillbaka mattan, och att lägga ut den i köket. Så fint!

Mindre bra är väl då att Jesús, när han skulle stänga fönstret igår, råkade putta ut en av våra träskedar.
Vad göra? Ringa på hos den gamle mannen längst ner så att han måste klättra ut genom sitt köksfönster för att hämta skeden åt oss? Eller låta den ligga och låtsas som ingenting?
Låta den ligga.
Det var en gammal, sliten sked med hål i, jobbig att diska. Och ingen av oss vill ringa på längst ner...

Det här med att bo i lägenhet alltså...

Reslängtan

I går inleddes påskveckan.
Det är den dag då sevillaborna brukar gå ut på stan mycket uppklädda.
De första processionerna avgår, men huruvida det blev några idag vet jag inte, eftersom det har regnat en del. Och när det regnar måste processionerna stanna inne.
Här och här och jag skrivit om semana santa tidigare.
Själv har jag pluggat och äntligen fixat flygbiljett, men jag ska såklart gå ut och htitta senare i veckan. Det är en mycket speciell tradition.
Jesús har semester hela veckan, och det känns lite, lite bittert att inte kunna utnyttja den ledigheten bättre, men jag måste läsa. Och vi fick en plötslig elräkning på 300 euro...
Men men. Jag tittar på bilderna från Portugalresan, och tänkte lägga ut ett par av dem. Resten kommer, hela reseberättelsen också. Snart så. Eller senast efter tentan :)
Här ett par bilder från fina Tomar:

Tände eld på huset

Ett sånt jäkla oväsen det var här i går kväll!
Visselpipor, smällare och rop.
Jag fattade först inte vad det var, men kom sedan på att det var demonstrationen som jag sett lappar om tidigare.

Allt handlar om vad som hände i grannhuset mitt emot.
Där bodde en äldre man ensam i en lägenhet. Han verkade avsky allt och alla. För några år sedan hällde han bensin på bottenplanet på huset, tände och ställde sig med sin hund utanför och tittade på medan huset brann. Tanken var att ta död på alla 84 boende i höghuset, men det blev inga dödsoffer, tack vare en man som skulle med ett tidigt plan och var uppe på natten. Han larmade räddningstjänst och de boende kunde räddas.
Nu har rättegången hållits och mannen har dömts till nio års fängelse.
De boende i området tycker att det är ett löjligt lågt straff och demonstrerade mot det igår. I dag sitter stora skyltar uppe som en påminnelse om vad som hände.

Jag vill inte tycka till om straffet. Hur skulle jag kunna göra det? Vet inte omständigheterna.
Det gör förmodligen inte demonstranterna heller, men här är det regel att man demonstrerar för högre straff efter rättegångar. Inga straff är tillräckligt höga. Folk kräver livstid. Vore det möjligt skulle de förmodligen kräva dödsstraff också.
Regeringspartiet Partido Popular lovade hårdare tag mot brottslingar och högre straff. Det har nog lockat många.

Argentinsk film

Så gick vi äntligen på bio till slut.
Det var Spanien-premiär av Días de pesca en Patagonia av den argentinske regissören Carlos Sorin.

Jag har aldrig sett ett sämre slut på en film.
Det var inte på den nivån att jag kanske hade föredragit ett annat slut. Ett lyckligare slut. Ett olyckligare slut. Ett verkligare eller mer overkligt.
Nej, det här var på den nivån att slutet sabbade hela filmen!
Ändå började den så bra.
Huvudpersonen, Marco som är drygt 50 år, har gått en behandling för sin alkoholism och blivit rekommenderad att skaffa sig en hobby. Marco börjar fiska och bestämmer sig för att åka söderut, från Buenos Aires där han bor till Puerto Deseado i Patagonien. Inte bara för att fiska haj, visar det sig, utan även för att leta rätt på sin vuxna dotter som han inte haft kontakt med på många år.
Musiken är vacker.
Vi följer Marco på hans resa. Han får vänner i fiskahaj-guiden, killen med boxningshustru från Bolivia, är vänlig och bekantar sig med än den ena, än den andra. Hittar sin dotter.
Och där, efter en timme och en kvart, känner man att nu är upptakten förbi, nu kommer vi till filmens kärna, det är nu som allt kommer att förklaras, meningen med allt, varför allt det här har berättas, ja, det har inte hänt så mycket, men ändå, nu, nu...
Och där slutar den.

Vilken besvikelse.
Var det inte mer än så?
Var är historian?
Varför gjordes filmen egentligen? Är regissören dålig, eller tog pengarna slut innan man hann göra klart projektet?
Va?
Va?!?!?!

Utvisade efter 15 år i Sverige

Text från Nya Lidköpingstidningen:

"Efter 15 år i Sverige riskerar Besim Hoti och hans familj att utvisas till Kosovo. Familjens fyra barn är alla födda i Sverige och känner inget annat hem än Vedum, där familjen är bosatt.

Sedan förra veckan finns Besim Hoti på Migrationsverkets förvar i Göteborg. I Vedum finns makan Tahire Morina och de fyra barnen, fyllda av oro för framtiden.
– Det här är en katastrof för oss, säger Tahire Morina.

I Vedum har bland andrakyrkoherde Thommy Hallin engagerat sig för familjen.
– Vi har försökt hjälpa dem så gott det går, säger han.
Enligt Migrationsverket saknas skyddsskäl för att låta familjen stanna i Sverige."

Det saknas skyddsskäl för att låta familjen stanna.

Vad menar de? Stanna? Det är ju bosatta i Vedum? Har redan stannat. Stannade för 15 år sedan, nu är Sverige och Vedum deras hem.

Det här är inte humant.
Det här hör inte hemma i en demokrati, hinner jag tänka innan jag kommer på, att jovisst. Demokratin är anledningen till det här. Att alliansen återigen vann valet. De där partierna, med moderaterna i spetsen, är ju liksom inte kända för sin humana människosyn.
Jag spottar på det jävla landet SVERIGE, känner hur jag blir röd om kinderna av... av ledsnad. Vi ska gå på bio, jag och Jesús, men jag kan inte sluta tänka på familjen i Vedum. Vill flyga hem till Sverige. Vill demonstrera. Vill i min ilska och ledsnad kasta sten på beslutsfattare och krossa glasrutor.
Och sedan läser jag Niklas Orrenius reportage om att leva som gömd flykting i Malmö.
Jag läser om Lars och Fredrik som gömmer en kille från Somalia, om Ahmed som efter flera år som gömd har fått permanent uppehållstillstånd och firar med en fest, och om gränspolischef Petra Stenkulas kommentarer angående polisens metoder för att hitta gömda flyktingar. Och om hur de begär ut listor på vilka som ska gifta sig och tittar på personnumren. Om den blivande bruden eller brudgummen bara har sex siffror i sitt personnummer. Då slår polisen till!

- Det låter som något från andra världskriget, säger jag till Jesús.
- Ja, säger han.

Fy fan.

Ni som röstade blått senaste valet, kommer ni att göra om det? Ville ni det här?

Påve-valet och sporadiskt bloggande

Jo hörrni, så här ligger det till.
Jag har en tenta som närmar sig väldigt snabbt, och med det en massa plugg som måste läras in. Grupparbete att göra färdigt. Tidigt går plötsligt onaturligt fort.
Jag har en mängd bilder sparade till er, och en lista med blogginlägg jag gärna vill skriva, men just nu finns inte tiden. Bloggandet blir lite sporadiskt några veckor framåt. Ja, som ni redan har sett förresten. Färre inlägg, färre bilder. Men inlägg kommer.

Vill förresten skriva några rader om nye påven, nu när jag ändå sitter vid datorn.
Jag blir provocerad av alla skriverier om den vita och den svarta röken, den där som visas under röstningen. Tycker att det är jättefånigt. Överdrivet dramatiskt.
Det är visst en tradition från medeltiden.
Påven kritiseras för att vara anti homosexuella och abort och allt det där ni vet, och jag dööör, så dumt är det! Tror någon i hela världen att argentinaren hade blivit vald om han inte hade haft den inställningen? Är det ledaren för den katolska kyrkan vi pratar om, eller är det inte?!?

Blogg-pris!

Så roligt, jag har fått ett bloggpris!
Det är Trollcaféet som har tilldelat mig det.
Pyssliga Trollmamman som gör så fina saker i glas och garn och alla möjliga material, men som i den här bloggen har koncentrerat sig på mumsiga recept.
När man tar emot priset ska man svara på nio frågor samt skicka vidare priset till fem andra bloggare.
De här fem har jag valt ut:

Anna Granström
Tjejen som bodde på Puerto Rico, skrev boken Halva min Måne som bygger på hennes egna upplevelser från tiden på ön, som har upplevt värsta graviditeten man kan tänka sig.
Mycket om böcker, mycket om barnliv, många ganska allvarliga inlägg.

Frun berättar
Jon Bovi-fan, USA-längtande, kär i sin man. Skriver om vardagsliv på ett himla roligt sätt. Främst om barnen, och jag har fått en favorit i lille Vince som alltit är arg. Ett vanligt (på ett bra sätt!) liv med vänner, släktingar, hus, jobb, hemmamys, godis och sånt, blir lite avundsjuk varje gång jag går in där.

Life is like a box of chocolates
Tjejen som träffade sitt livs kärlek när hon var au pair i New York. Gift med mannen i fråga, nyligen tillbakaflyttad till New York, har en dotter och ett barn till är på väg. Ger roliga och intressanta bilder från hur livet kan vara i New York.

Vuxna människor har inte hamstrar
Bara namnet alltså. Mycket korta, mycket roliga inlägg. När jag hittade bloggen satt jag och läste och läste, och drabbades av en konstig känsla - jag hade en massa skratt i mig med det kom inte ut. Jag log inte ens. Skrattet bara bubblade inuti en lång, lång stund, tills jag hittade det här inlägget. Herregud. Skrattet flög ut som en champagnekork! Jag skrattade så tårarna rann i en halvtimme.

With Sofia in England
Nyupptäckt blogg om Sofia som bor i London med sin engelsman. Skriver uppriktigt om svårigheter och glädjeämnen, vardagsliv och jobb i England, träning, graviditet, kärlek och depression.


Så till frågorna:

Vad ville du bli när du var liten?
Jag sa en gång "lärare" när min fröken frågade, men jag tror att det var mest för att ställa mig in. Ville bli brandman vid något tillfälle. Jobba på djurpark också.

Vad är du idag?
Reporter och lärare.

Vart vill du helst resa?
Sydamerika i allmänhet, Bolivia i synnerhet.

Var ser du dig själv om fem år?
Allvarligt talat, jag kan inte se så långt fram i tiden. Inte ens fantisera. Men jag hoppas att jag inte bor i stan då, och att jag har ett riktigt jobb.

Rött eller vitt?
Rött, vitt känns lite kallt.

Sommar eller vinter?
Höst. Nä, skojar bara, det fick man ju inte svara. Sommar då. Jag är så himla frusen. Spansk vinter är för kall, svensk vinter är för mörk och slaskig.

Skog eller hav?
Skog! Och hav.

Vad gör dig ledsen?
Privat.

Vad är det bästa du vet?
Riktigt god mat. Sovande katter. Att sova sked med Jesús. Att resa och lära känna nya platser. Böcker.

Grapefrukt

Pomelo.
Jag tycker så mycket om det ordet.
Pomelo...
Önskar att jag tyckte lika mycket om frukten. Verkligen.

Det var i Bolivia jag provade den.
Jag hade ätit så mycket citrusfrukter i alla storlekar, älskade de pyttesmå mandarinerna mer än allt annat trots att de var så starka att munnen sveddes efter en enda. Men pomelon hade jag inte provat.
Tino köpte en stor, gul frukt från en vagn.
Jag tror att jag åt den med sked.
Den var inte så farligt besk, men ganska snart hade jag fått nog. Jag försökte ändå äta upp frukten av artighet och har sedan dess inte tålt tanken på eller doften av pomelo.

Inte förrän nu, när vi köpte pomelojuice på flaska (den är så besk att den är odrickbar) har jag vetat vad pomelo är för frukt.
Grape.

Men visst låter det finare på spanska?

Spanska filmer

Tips till spanska bloggläsare: i kväll klockan 22.15 går det en superfilm på kanal ett i spansk tv.
La piel que habito av Almodovar. Den senaste, höll jag på att skriva, men nu i dagarna har en ny Almodovar-film gått ut på biograferna.
Jag tycker om drama, vissa komedier, romantiska komedier. Bridget Jones är en underbar humörhöjare och Så som i himmelen är fin, för att ta ett par exempel, men även om jag tycker om filmerna är det ju egentligen inget särskilt med berättelserna, eller hur?
För att en film ska vara riktigt, riktigt bra, oförglömlig, något utöver allt annat, krävs en mycket bra historia. och just nu kommer jag bara på tre sådana filmer som jag har sett.
Alla tre är händelsevis spanska.
En av dem är La piel que habito (The skin I live in) som alltså kan ses i spansk tv i kväll.
Första halvan av filmen är obegriplig. Rätt obehaglig.
Under andra halvan nystas förklaringen till det föregående upp. en fullkomligt oväntad förklaring. och vilken fruktansvärd, och sorglig, historia det utvecklas till!
Länk till trailern här, inte någon särskilt bra trailer egentligen.

En annan sådan där speciell film är Lucía y el sexo (Sex och Lucía).
En författare har slut på inspiration, men börjar lägga sig i en historia som egentligen inte är hans, för att få material till sin bok, och det får fruktansvärda följder. En mycket, mycket vacker film.
En del envisas med att kalla det för en erotisk film, men då missar de handlingen. Konstigt nog är den officiella trailern ganska erotisk, säger inget alls om handlingen, men visst, sex säljer. Jag länkar till en scen i slutet; den här, herregud alltså, den scenen efter allt som har hänt...
Annars finns en spansk, ickeofficiell trailer här.

Och så har vi El Orfanato (Barnhemmet).
Så himla hemsk historia.
Jesús menar att den inte är så speciell, att det bara är jag som inte är van att se skräckfilm, men jag tycker att den är fantastisk, även om jag aldrig mer tänker se den.
För otäck. Klarar det inte.
Här är länk till trailern, men om den är bra vet jag inte, för jag vågar faktiskt inte kolla.
*Letar genast fram Mercedes Sosa för att glömma de tre seunder av trailern som jag råkat se/höra.*

Jag tycker att vi avslutar det här inlägget om fantastiska spanska filmer med den här vackra filmmusiken till Caótica Ana, en annan spansk film.

Skönt med en vanlig lördag

Återhämtningsdag.
Så skönt.
Vaknade ganska sent
Myste med J tills jag steg upp.
Köpte en påse muffins till frukost i brödbutiken härnere och åkte till Triana.
Först gick vi till ned till floden via Callejón de la Inquisición som är så mysig trots det ruskiga som namnet syftar på. Ja, just där ovanför höll Sevillas inkvisitionsdomstol till. Strax till höger om gränden, nere vid vattnet, hade Jesús pappa sitt tavelstånd, och J:s mamma satt på en stol i solen.
Hon följde med oss till marknaden. Vi behövde köpa lammkött, men visste inte till vilket stånd vi skulle gå. Så Jesús mamma tog med oss till han som kallas El Malaje, och presenterade Jesús som sitt yngsta barn för försäljaren.
Jag tyckte inte att försäljaren såg så otrevlig ut, trots öknamnet.
Jesús mamma berättade att hon har känt försäljaren sedan hon var nygift och började handla på den här marknaden för 50 år sedan. Först var det försäljarens pappa hon handlade av, sedan av sonen som tog över verksamheten.
Jag och J gick vidare till centrum för att köpa födelsedagspresent.
Det kändes som om det var mycket längesedan jag var i centrum.
Och jag blev så trött, Som om jag legat sjuk länge, länge.
Vi köpte små gräddiga och chokladiga bakverk när vi kom tillbaka till Triana, och gick upp med dem till J:s föräldrar som kommit hem från konstmarknaden.
Vi fick fisk i ugn till lunch och stannade hos Jesús föräldrar hela eftermiddagen, helt utan brådska. Det var J:s mammas födelsedag i fredags och vi passade på att fira henne lite.
J som lite siesta i soffan, och J:s pappa också.
Så skönt att göra sådana vardagliga saker, som vi itidigare gjorde ofta.
Framåt halv åtta åkte vi för att köpa dammsugarpåsar.
Worten är en fruktansvärt deprimerande affär. Lika deprimerande som Jula.
Det blev en elvisp också, som jag är himla glad åt.
I längan av trista butiker i affärsområdet ligger Casa, där jag införskaffade vackert kakfat och blev stormförtjust i en, för tillfället, fullkomligt onödig pryl: en röd manick som man skalar och delar äpplen med genom att veva en liten vev.
Därefter behövde J en elgitarr, och sedan köpte vi ingredienser till engelsk söndagsfrukost. Jag avskyr köpcetrum och nu hade jag fåt min överdos. Gränsen var nådd med råge. Samtidigt sjönk blodsockret, så jag skyndade ut till en bar och beställde söt dryck medan J köade. Sedan åkte vi hem och åt engelsk frukost till middag och tittade på vackra Penélope Cruz i en film.
Mys med pipen i soffan, lyssnandes på regnet.
Skön lördag.

Grattis på kvinnodagen?!?

Gud så trött jag är.
Mentalt.
Tankeverksamheten har i stort sett avstannat, det enda som finns kvar av den snurrar som en grammofonskiva som hakat upp sig på stressande saker.
Jag trodde att det skulle bli bättre, bara det blev fredag, men det är klart, allt blir inte bra bara för att klockan har slagit 21 och helgen officiellt borde inledas.

Jag fick dunderkur mot urinvägsinfektionen (ni vill inte veta sånt egentligen va) av min snälla doktor och känner mig redan lite bättre.
Fick smärtstillande också, så stora blodröda kapslar att ingen av dem någonsin kommer att komma in i min mun, än mindre genom halsen.
Tack Spanien för snabb sjukvård.
Tack Spanien för billig medicin.

Nu ska J ta med mig till något trevligt matställe för att följa fredagstraditionen och för att få mig att tänka på något roligt.

Internationella kvinnodagen tycker jag att vi uppmärksammar med Nanna Johanssons tal i Tankesmedjan.
En kort snutt på ett par minuter som ni kan lyssna på HÄR.
Handlar om det absurda i att säga Grattis till kvinnor på kvinnodagen. Dagen är ju till för att uppmärksamma de problem och orättvisor som finns. Det är som att säga grattis till en diabetiker på diabetesdagen, eller gratulera en hiv-smittad på hiv-dagen.
Är Nannas åsikt.
Och jag håller fullständigt med.
Och det här tar jag upp eftersom jag faktiskt har hört grattishälsningar andra år, på kvinnodagen.

Vidrig vecka med ljusglimtar

Det har varit, och är fortfarande, en sådan jobbig vecka att jag önskar att jag kunde krypa ner i sängen och sova tills det lugnar ner sig. Men det kan jag inte, för ovanpå allt annat har jag en vidrig urinvägsinfektion, en sådan som får mig att gå vaggandes som en gås med tårar som hotar att bryta fram, må illa och som dessutom hindrar mig från att sova.
Nu blir det doktorn, nu står jag inte ut längre.
Bara den jäveln inte kräver BLODPROV för det här. Spanska läkare är oerhört förtjusta i blodprov. För allt. För viktnedgång, förkylning, fel på ögonen eller vad som helst.

Det finns glädjeämnen med veckan också, även om de just i skrivande stund inte väger upp det andra.
(Men snart så.)
En elev har efter ett års kämpande på alla sätt fått jobb i Sverige!
Det är helt fantastiskt, och jag bakade drömtårta till dagens lektion för att fira.
Denne elev hade för övrigt med sig en present från en annan, tidigare elev som numera bor i Stockholm där han arbetar. De träffades ett par gånger där i Stockholm, och elev nummer två (den här raringen) gick in i en godisaffär och köpte en chokladask och säkert ett halvt kilo Djungelvrål till mig!
En sådan himla rolig överraskning!
Ja, se där, nu blev jag lite gladare igen!

Oviktig information för kännedom

• Jag blir oerhört äcklad av den stora blodfläcken i min vänstra ögonvita efter injektionen i måndags. Men går ändå och tittar fascinerat i spegeln titt som tätt och ryyyser.

• Jag blev förvånad när jag tagit ett bett i den torkade dadeln och såg en massa små svarta pärlor där inuti. Trodde inte att torkade dadlar har fler kärnor än den stora hårda i mitten. Det har de inte heller, förstod jag när jag såg att de svarta pärlorna hade ben.

• Vi borde börja nästa veckobehandling av pipens svamp, men jag håller på att knäckas av det. Det är ett trauma. Jag tar hellre en injektion till i ögat än tvingar i mitt lilla djur flytande medicin. Allvarligt. Jag fixar det inte mer.

N-ordet

Näe hörrni, inlägget om det deprimerande, religiösa tokstället i Portugal är på gång, men jag är för trött för att slutföra det och har djävulskt ont i huvudet.
(J kallar det baksmälla efter överdosering av lugnande tabletter.)

Jag tycker att ni ska läsa en annan blogg så länge.
Det är Nadia som har tipsat i en läsvärd kommentar till inlägget "Kommentar angående utlandssvenskar". Klicka på länken och läs vad Nadia har skrivit.

Länkarna som hon har tipsat om går till Fatous blogg.
Det här inlägget handlar om n-ordet och användningen av det. Mycket långt, mycket förklarande, mycket, mycket bra.
Det här handlar om vad Fatous tioårige son var med om en gång. Gud vad jag önskar att jag hade varit med på bussen då.

Lugnande tabletter

Hu, vad trött jag är.
Det var dags för ögonspruta nummer två idag.
Jag var bättre förberedd än sist.
Jag hade fixat lugnande piller innan.
Jag vet, jag är mesig, ingen annan verkar ta sånt för det lilla sticket, men nu är det som det är.
Mes.

De där pillerna. De är pyttesmå. Så små att jag mycket allvarligt övervägde dess eventuella verkan. Vad kan en sådan liten tablett göra? Hjälper inte att det är varningstriangel mot bilkörning på paketet. De är för små för att vara trovärdiga.
(Har försökt att intala mig att LSD och sådana där droger är väldigt små också, men ger en himla effekt.
Har jag hört.
Läst då.)
Jag tog en tablett i morse ändå. Och efter en halvtimme ungefär var jag fnittrig och snurrig och slö och glömsk, och Jesús som åt frukost ringde sin pappa, som skulle hämta mig, och sa att pappan var tvungen att komma upp och hämta mig, Jesús ville inte låta mig åka själv i hissen ned.
Men på väg till sjukhuset tyckte jag att effekten avtog något, så medan jag väntade på min tur att bli uppropad smet jag in på toaletten och tog ett piller till.
I hemlighet.
Jesús föräldrar har sådan himla respekt för mediciner och hade aldrig tillåtit det.

Sticket var jäkligt obehagligt, men gick att genomföra, lättare den här gången tack vare tabletterna.

Tillbaka hemma åt vi choklad-donuts som Jesús mamma hade köpt åt oss alla tre, sedan åkte de hem och jag la mig för att sova. Man ska ligga platt på rygg i ett par timmar, utan kudde, medan vätskan verkar.
Och som jag sov. Jag somnade vid 11, gick upp vid 13 för att ta bort kompressen över ögat, gick och la mig igen och vaknade när Jesús kom hem från jobbet strax innan 15.
Var soffliggande medan han fixade lunch, satt upprätt en stund medan jag försökte äta, men började bli illamående och fick svimmningskänsla så jag la mig igen på soffan. Och sov till klockan 19.

J fick ringa till ringa till droghabiliteringscentret där jag skulle ha hållit kurs i att baka toscakaka i dag, för jag kunde inte ta mig dit.

Nu är jag trött, men vaken.

J skällde lite för att jag hade tagit två tabletter när jag blivit beordrad en, men jag tänker att strunt samma. Det viktiga var ju att sticket kunde genomföras.

Jag vet ingenting om lugnande tabletter, men så här heter de jag fick: Diazepan Prodes, om det låter bekant för någon. Kan tala om, att efter den här dagen är jag inte sugen på att ta några fler. Hoppas att det inte blir fler ögonstick nu.
Här och här skrev jag om förra sprutan.


Känns som om det är dags att ta sig tillbaka till soffan och filten igen...

Tillbaka från Portugal

Har kommit tillbaka till Spanien efter Portugal-resan.
Vi har sett så vackra saker att det inte finns ord för det, men några bilder har jag tagit för att ni ska få en aning.
(Fick köpa nytt minneskort dag två.)
Vi har inte bara upplevt skönhet, utan också (i mitt tycke) den fulaste, konstigaste och deppigaste platsen i Portugal. Tänker aldrig, aldrig återvända. Kör hellre långa omvägar. Men jag har minnen därifrån, och en dag, när jag har glömt hur gräsligt det var, ska jag ta fram dem och skratta.
Måste sova, imorgon blir en lång, jobbig dag.
(Dags för ögonspruta nummer två. Sällskap får jag med mig trots att J jobbar, men knappast ett lugnande sådant.)
 Sedan ska jag berätta om Portugal.
Och svara på alla fina och tänkvärda kommentarer som ni har lämnat medan jag har varit på annat håll!

10 000 euro i årsinkomst

Ett tag har man pratat om mileuristas - personer som har en månadslön på omkring tusen euro (knappt 8 500 kronor).
Men många har en ännu lägre inkomst.
34 procent av spanjorerna har en årslön på 10 000 euro.
Årslön.
Sug på den ni, och fundera sedan på varför spanjorer sällan åker på utlandssemester...

Ytterligare två exempel på spanjorers engelska

Angående spanjorers engelska, som jag skrev om här och här.
Anna i Malaga tipsade om El Principe Gitano som sjunger In the ghetto.
Ni får inte ta det här som att jag skrattar åt sångaren, eller spanjorers ibland dåliga uttal. Jag tycker att det här försöket till engelska är rätt charmigt, och jag tänker på hur oerhört viktigt det är att höra ett språk som man håller på att tillägna sig. Annars är det nästan en omöjlig uppgift.

Vet ni förresten vem Herri Levvi är?
Fundera lite. Rätt svar kommer längre ner.




















Skådespelaren Jerry Lewis

Lång-lista om mig

Jag har lånat en lång-lista av Anna-Lena.
Den är jättelång.


1. Hur gammal är du?
Snart 31

2. Hur gammal känner du dig?
Som... öh...tja, 31 kanske?

3. Vad har du gjort i dag? 
Haft svensklektioner, blivit överraskad med afrikansk mat av Jesús som är hemma och ledig, bokat hotell, bestämt resmål (vad då ute i god tid, vem håller på med sånt?) och plockat ihop de saker som jag ska ta med.

4. Vilken film såg du senast?
Den spanska filmen Pa negre av Agustí Villaronga, den vann en massa Goya-priser 2011, bland annat för Bästa film. Den är bra, men jag gillade den inte supermycket.

5. Vem ringde du senast? 
Nikki

6. Är du besatt av någonting?
Nej, inte egentligen, men den här veckan har jag varit som besatt av chocolate chip cookies. Har hittat ett recept på sådana men inte testat det än. Och eftersom jag varken hinner eller borde baka en sats kakor som jag själv kommer att äta upp har jag varenda dag tänkt att jag ska gå ner till butiken och stilla suget med en Snickers, men lyckats avstå hittills.

7. Är du rädd för blod?
Nej, inte direkt, men för det som orsakar blodet. Beroende på vad det är. Inte kattklor och blodprov i fingrarna. Eller förresten, jag tycker nog att det är lite obehagligt med blod. Beroende på mängd. Och ställe.

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
Platsen heter Fula Rummet, döpt efter hur det ser ut härinne. Det står ett fint skrivbord längs ena väggen. Det har vi byggt ihop själva, och det var ett jävla jobb med det. I övrigt förvaras en massa saker här som vi inte vet var vi de kan få plats.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?
Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, Per Albin Hansson, Olof Palme, Ingvar Carlsson...

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga?
Nej.
Eller jo, det gjorde jag faktiskt. När jag kom på att statsminister och partiledare inte är samma sak. Pinsamt. Jag VET att Mona Sahlin inte blev statsminister. (Bytte ut henne mot Reinfeldt)

11. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Blå


12. När vaknade du i dag?
Klockan 8.30

13. Vilken är din favorithögtid?
Jul

14. Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
I Bolivia

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Sajamas nationalpark i Bolivia. Badade i varma källor när det plötsligt blev mörkt mycket snabbt. Mörkt och iskallt. Hittade inte tillbaka till byn, irrade runt och sjönk ner i djupa bäckar och snubblade över hårda vassa tuvor och det var mycket, mycket kallt och jag var livrädd att inte komma tillbaka igen. Ingen visste att jag var där heller. Var så skakad efteråt att jag tog första bussen därifrån nästa morgon och kände i djupet att jag aldrig ville åka tillbaka. Men vackert var det.

16. Hur vill du tillbringa din pension?
I ett hus på landet med sambo och katter och tillräckligt med pengar för att kunna köpa böcker och resa litegrann.

17. Vad lyssnar du på just nu?
Det ska inte ses som representativt för min musiksmak, men varje dag den här veckan har den här låten ljudit i mina öron. Boliviaminne som kommit tillbaka. Fast den jag hörde där var en snabbare cumbiaversion. Originalet som jag länkar till får helt klart fem plus för dansen och mustascherna!

18. Har du någon gång brutit ett ben?
Nej, men jag har fortfarande den barnsliga drömmen om att göra det, för att få hoppa omkring på kryckor. En arm har jag däremot brutit.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl? 
Vad jag önskar alltid fanns: Ingredienser till varm choklad, en välfylld kakburk, granatäppeljuice, färska fikon samt mörk choklad.

20. Vem är din favoritkändis?
Elvis Presley

21. Vad är du på för humör just nu?
Nöjd och belåten. Tillfredställd efter lyckade lektioner, glad över mejl från goda vänner och många bloggkommentarer, glad också för stundande miniresa, men aningen stressad eftersom jag vet att jag kommer att sova för lite. Som alltid innan en resa.

22. Vilka världsdelar har du varit i?
Europa, Sydamerika, Afrika

23. Snarkar du? 
Ibland så. Fast då mest korta snarkningar.

24. Vilka yrken har du provat på?
Reporter, fotograf, svensklärare, receptionist, kioskbiträde

25. Hur går du helst klädd?
Tunna, mjuka klänningar. Var dock mycket längesedan sist. Sådana plagg är omöjliga att bära i södra Spanien höst vinter och vår. Även inomhus. Och på sommaren är det för varmt.

26. Vilket stjärntecken är du född i?
Kräftan

27. Vilket är ditt favoritgodis?
Gud så svårt. Maschmallows. Choklad. Ostbågar. Saltlakritsflaskor. Spanska palomitas. Och min senaste upptäckt; gusanitos med ketchupsmak! Jag är en gottegris, men faktiskt bra på att låta bli.

28. Vad sa du senast?
Hej trött.

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Bild

30. Vad har du på dig just nu?
Vinröda manchesterbyxor, långärmad lila bomullströja, brun noppig stickad tröja över den, Jesús fleecejacka över den... Raggsockar. Det är fortfarande vinter i Spanien...

31. Vilken är din favoritaffär?
Valfritt antikvariat/kul loppis. Och L´occitane. För dyr för att handla i, men alltid kul att gå och dofta på grejerna.

33. Vad har du i dina fickor?
Insulinpump och snytepapper.

34. Vad köpte du senast?
Bröd, tomater, vindruvor och avokado. Eller menar de riktigt köp? I så fall var det Jesús födelsedagspresent.

35. Hur många gånger har du flyttat?
Sju. Till Åland, till Insjön, till Spanien, till Varnhem, till Triana, till Las Pajanosas, till Macarena norte

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Dator (förutsätter att det finns elektricitet), filt samt tjock, bra bok.

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Kvälls

38. Senaste filmen du såg på bio?
Herregud vad längesedan det är som jag/vi var på bio! Har inte varit där sedan trettondagen, och då var det The Hobbit vi kollade.

39. Har du blivit sydd någon gång?
Nix

40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Självklart!

41. Vad åt du till frukost?
Alltså... Jag råkade missa den. I dag igen. Det tar emot så att äta tidigt. Men igår åt jag lussekatter som jag hittat i frysen.

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Jag höll på att jobba slut på mig, skickade ansökningshandlingar till naturfotoutbildningen på Åland och var med om mitt bästa år hittills. Tog tre år innan jag kom tillbaka till jobbet.

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
Nej

45. Var lägger du din mobiltelefon när du sover?
Var jag lägger den? Som en medveten handling? Jag skulle vilja veta var den befinner sig när jag är vaken.

46. Vad var det sista du åt?
Avokadoröra och små potatismosbuillar med köttfyllning.

48. Är du blyg?
Oh ja!

49. Vilken var den senaste konserten du var på?
Det var en blueskonsert. Jesús drog med mig, som alltid. Han är konsertberoende. Jag gillade den inget vidare.

50. Vad heter du i andra namn?
Madeleine Christina

51. Har du varit med om en bilolycka?
Nej

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet?
Så klart

53. Vilken är den roligaste träningsformen?
Vad? Träna har väl aldrig varit roligt? Men om vi struntar i ordet träna så tycker jag att det är kul att åka rullskridskor, simma och spela innebandy.

54. Har du några husdjur?
Ja, en katt.

55. Vill du gifta dig?
Absolut inte.

56. Var växte dina föräldrar upp?
I Örslösa och i Habo

57. Har du någon gång ringt polisen?
Höhöhö, varje gång som jag haft polisringningen på tidningen. Men den riktigaste gången var när jag jobbade kväll på Vararedaktionen och såg en kille utanför vifta med en pistol. Fy vad läskigt det var.

58. Har du svenskt ursprung?
Ja

59. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Det blir ju lite genant att skriva det här... men för tillfället heter jag mest Fågel Vogel här hemma, och Mequen Först. Interna grejer...

60. Vilka är dina största svagheter?
Min förmåga att skjuta på saker.