Fast i hissen

Det tjöt.
Ett högt ljud som hördes ända hit upp, till fjärde våningen, fast den äldre man som satt fast i hissen och tryckt på larmknappen befann sig på bottenplanet. Ja, utan att komma ut då.
Jesús försökte hjälpa. Han gick ned och pratade med mannen, tog reda på vem som är "el presidente" i huset och ringde upp till honom på sjätte våningen via porttelefonen för att be om nyckeln till hissen. Finns visst någon slags nyckel att låsa upp med när hissen fastnat, så slipper man ringa efter reparatören.
En sur röst svarade.
- Jag är hans fru! Han är inte hemma!
Jesús undrade om hon kunde komma ner med nyckeln istället.
- Jag är inte presidente! Han är inte hemma sa jag! Och vem är du då?!?
Jesús förklarade för den äldre mannen i hissen att han skulle ringa larmnumret så en reparatör kunde komma, men just då steg el presidente ut genom dörren i grannlägenheten på bottenvåningen. Han hade bara varit och hälsat på granntanten.
Enligt hans egen förklaring hade han inte hört larmet, vilket låter otänkbart då det hördes ända upp till fjärde våningen, och han satt vägg i vägg med hissen och drack kaffe. Troligare är väl att han inte hade någon lust att låsa upp hissen.
Det fick han göra nu i alla fall, och ut kom den äldre mannen, som steg ut utan en blick på Jesús, utan ett ord till honom som ju var den som försökt hjälpa till.
Konstig reaktion.

Ja, det står ju klart att det här är ett hus där man inte vill bli fast i hissen inte.

Det är Pipen och jag mot kylan

Kylan har kommit, och det är så jäkla kallt!
Här är husen inte isolerade och i södra Spanien sätts det inte in några element i bostäderna heller, så när det är nio grader ute, som igår kväll, så är det verkligen kallt inomhus också.
Och kallare blir det...
Jag tar med mig pipen och vårt lilla element på hjul in i Fula Rummet, stänger dörren och vrider på elementsratten. Sedan stannar jag här, med tjocka tröjor, element och katt och vägrar gå utanför dörren. Fula Rummet-dörren. Det är min tur att laga mat och diska och det där, och jag borde verkligen gå ut nu och fixa någon lunch, men det är omöjligt när det är så kallt i resten av lägenheten.

Men vad heter hon egentligen, ögonläkaren?

På varje vårdcentral och sjukhus gnälls det över vilket svårt namn jag har, och för det mesta används mitt mellannamn Madeleine istället för Annika, eftersom spanjorerna tycker att det är lättare att säga.
Men nu har jag för första gången fått höra "Mitt namn är nog svårare än ditt."
Det var min ögonläkare som sa det, och hon har sannerligen rätt.
Varje gång jag måste säga hennes namn, det är efternamnet vi pratar om nu, måste jag gå igenom en lång ramsa i huvudet för att inte säga fel.
Jag börjar alltid med Diagorda. Det är det första alternativet som poppar upp. Jag hör omedelbart att det är fel, inte kan hon heta "tjock dag" heller, så jag fortsätter att testa i huvudet. Något på Día (dag) är det, det vet jag...
Doctora Dialarga (lång dag)... Diacorta (kort dag)... Diachica (liten dag)... Diadelgada (smal dag)... Dia... Dia...Diagrande (stor dag)... Díagranda!
Just det ja.
Doctora Diagranda.
Men det är svårt, det är ett ovanligt efternamn. Min diabetesläkare fick upprepa det tre gånger innan jag skrev ner det eftersom jag trodde att jag hörde fel, och när Jesús fick höra det var han övertygad om att jag hört fel.
Díagranda.
Doctora Díagranda...

Spanska språket är fullt av tricks och fällor. Ett par av dem som jag har snubblat i kan ni läsa om
HÄR och HÄR.

Julkrubbemarknaden

Som jag skrivit om tidigare så är tomtar och granar ett nytt påfund här i Spanien. Det är de tre vise männen som kommer med julklappar, på trettondagen, och det traditionella julpyntet är en julkrubba.
Nä, julpynt låter så fattigt. Här pratar vi inte om en krubba med Josef, Maria och barnet. Nej, spanjorer bygger upp hela scenariot, Betlehem med hus, marknader och människor som lever där. Det är kvinnor som spinner, män som sågar, barn somm slåss, djur, trädgårdsland med morötter och grönsaker, träd, allt som hör ett litet samhälle till.

Man gör berg av korkeksbark, en flod av blått strö eller silverpapper, köper hus och små lampor som ljussätter byn, särskilda bakgrunder... Jag ska visa bilder och berätta mer när de offentliga krubborna börjar visas. Kommuner, banker och stora butikskedjor brukar göra kostsamma historier som man får gå och titta på, med stora dockor, fin ljussättning som skiftar mellan dag och natt.
Det jag ska berätta om nu är den fina julkrubbemarknaden på Plaza de San Francisco bredvid katedralen. Den öppnade redan den 10 november och stänger dagen före julafton.

Butiker för julkrubbesaker är öppna året om, och nu flyttar de ut på gatan, på det här torget i små stånd där de säljer vad de har att erbjuda. Och det är verkligen roligt att gå och titta på sakerna!

Först och främst finns såklart stallet, krubban och saker att bygga med till salu. Sedan säljs figurer i alla möjliga olika serier. Från små i plast till stora, verklighetstrogna, handgjorda i lera och tyg. Det finns tygdockor, peruaner, långa, ståtliga i trä och skojfigurer.

 Jesusbarn finns i alla storlekar.

En del figurer rör på sig. Det kan vara män som slaktar en gris om och om igen, en kvinna som väver, någon som tvättar.
Det säljs små fungerande vattenfall, blinkande eldar och grå regnmoln som dett droppar riktigt vatten från.

Så går vi ned och tittar på detaljerna, småsakerna som förvaras bakom en plexiglasskiva. Det är miniatyrer. Pyttesmå potatissäckar, tallrikar med fisk, hundvalpar, sågar och verktyg, kläder, keramikkärl, allting smått, smått, och det är mycket underhållande att gå och titta på vad som finns.
Man får en himla lust att köpa saker till sin egen krubba, och det är förstås meningen. Vår krubba består av min samling och tre vise män.
Jag samlar alltså på bajsande figurer ur alla serier, och anledningen till det kan ni läsa om HÄR.
Känsliga läsare varnas.

Tips på artiklar

Jag läser mer och mer Svenska Dagbladet.
På nätet förstås, papperstidningen är svår att få tag i här. För att tala klarspråk, här i Sevilla finns inga svenska tidningar att få tag i.
Men alltså. SvD är den tidning som bäst bevakar det som händer i krisens Spanien. Här är en läsvärd artikel om varför hårda åtstramningar inte är rätt väg att gå, det som jag har tjatat om redan.


Den här artikeln om könsneutrala leksakskataloger tycker jag är intressant.
Ni som läste inlägget Min tro vet var jag står i frågan.


Och när vi nu pratar om SvD så vill jag kommentera ytterligare en annan artikel. Den handlar om olivoljan som verkar bli dyr i år. Och jag antar att det gick lite för fort när artikeln skrevs, förklaringen "När regnet uteblev i somras..." är inte särskilt bra. Det högre olivoljepriset kan väl knappast vara att för att det inte regnade i somras? Här i södern täcks landskapet av olivfält, Andalusien är en stor producent av olivolja. Och här regnar det inte under sommaren. Inte något år. Det slutar regna i början av maj, och återvänder (om vi har tur) i oktober. Sommarmånaderna är alltid torra.

Vilse i Sevilla

Jaha, så kom man vilse igen då.
Efter så här lång tid tycker jag att borde hitta, men visst, Sevilla är en miljonstad, det är omöjligt att känna till alla gator.
Jag skulle till sjukhuset och beställa tid. Sjukhuset ligger inte så långt härifrån, men en rejäl promenad är det allt, och jag hade knappt om tid. Receptionisten skulle gå hem klockan 14.
Så jag hoppade på en buss.
- Går den här till sjukhuset, frågade jag.
Och busschauffören började prata. Och jag vet inte varför, men jag förstod inte vad han sa. Inte det viktiga i alla fall.
- Fattar du, sa han och jag sa Javisst, självklart, som vanligt när jag inte förstår. Vet inte varför, men kan inte sluta.
Jag hade uppfattat att det var något problem, bussen skulle åka en runda och det var rätt långt till sjukhuset, men tids nog skulle vi nog komma fram. Och jag tyckte att det lät konstigt, för vi var ju så nära, gatan rakt fram och sedan till höger.
En äldre dam började prata med mig, och jag förstod inte vad hon sa heller, och jag kände mig jättedum.
- Det är lika bra att du sätter dig för det är en bra bit kvar, sa damen, och då satte jag mig och kände mig lite orolig.
Bussen slingrade in på gator som jag aldrig varit på förut, djupt in i ett bostadsområde, jag visste inte längre vilken stadsdel vi befann oss i, men hoppades att damen eller busschauffören skulle säga till när det var dags att stiga av.
Var rätt stressad. Hade jag gått hade jag nog varit framme nu.
Bussen åkte vidare.
Damen var tyst. Jag också. Letade diskret efter byggnader som jag kände igen, men icke.
Så kom vi ut på en öppen plats.
- Är det här, frågade jag damen.
- Nej, hohoho, än är det en bra bit kvar!
Så gick hon av.
Och jag fattade äntligen att den här bussen skulle åka till Sevillas andra stora sjukhus, i andra änden av stan!
Så fort bussen kom ut på en välkänd gata hoppade jag av. Då var klockan fem i två så det var ingen idé att leta rätt på sjukhuset.
Jag tog mig hemåt och tänkte på förra gången som jag var sådär vilse. Jag tog fel buss när jag skulle till universitetet. Hoppade av när jag fattade det och började gå i riktning mot universitetet, men den inre kompassen var felinställd och jag fann mig till slut stå öga mot öga med de risiga kåkarna i Tresmil, stadsdelen som inte bara är Sevillas värsta utan som ibland räknas till en av de farligaste stadsdelarna i Europa.

Favoritvandring i repris

Näe, jag bara längtar ut!
Det är den där söndasgutflyktens fel.
Måtte det inte regna i helgen, så vi kan hitta på något spännande igen!
Tills dess, några bilder i repris från en vandring i Aracenabergen i våras, en typisk Jesús- och Annikavandring med hundskrämmarpinne(grisskrämmarpinne/vandringsstav med mera), små krispiga San Juan-päron och marängbullar från en där pastelerían i Aracena.

Jul-längtan

Folk har blivit som tokiga.
Vart jag mig i bloggvärlden vänder så är det jullängt och jultänk och adventsmys, och jag undrar bara, vart tog mitt jullängt vägen? Jag som tyckte att det var så roligt med julen?
Har det med Jesús att göra?
Att jag är i Spanien?
Att jularna inte ser ut som tidigare?
En blandning kanske?
Det är klart, att som svensk får man inte samma känsla för att julen närmar sig när man befinner sig i södra Spanien, det är bara så. På grund av solen, ljuset, temperaturen... Bristen på adventsljusstakar, lussekatter... En del butiker säljer färggranna julkulor och lyxiga julprydnader, och snart tänds lampor upp över gångstråken, men avsaknaden av granar och tomtar är märkbar. Här handlar det ju om julkrubbor och de tre vise männen istället, och paketutdelningen är inte förrän på trettondagen.
Jesús jular har inte varit som mina. Han förstår inte vitsen med Kalle Anka och pepparkakor, har aldrig sett ett luciatåg, tycker att svenska julsånger är deprimerande tråkiga, och... ja, han kommer nog aldrig att förstå det här med svensk jul.

Det är första advent på söndag, men vad ska jag hitta på? Baka lussekatter till mig själv? Äter man lussekatter den dagen?
Sätta upp en adventsljusstake? Vi har inga fönsterbrädor. I Spanien har man inga fönsterbrädor. Fast det är ju inget krav för att sätta upp en adventsljusstake.
Tja, jag vet inte. Tips för att skapa mysig första advent och julstämning mottages.

I övrigt ser jag att hemsidor för utlandssvenskar, som Sydkusten (tidning för svenskar på Solkusten) har annonser av typen "Åk hem till Sverige över jul. Vi bjuder på frukosten." (Färjelinje.)
Det är smart, det är det. Kittlar svenska utlandshjärtan. Jag tror att de flesta utlandssvenskar längtar hem till Sverige under julen, jag också, och jag är så glad att jag ska åka hem!
Mindre än en månad kvar!

Från förra året. Jo, det är jag som har bakat dem. Det är lussekatter.

Rockgrupper försvinner på grund av krisen

Ni som har följt bloggen ett tag vet att jag har skrivit en del om den ekonomiska krisen i Spanien, men det går bara inte att blunda för den. Den påverkar allt.
Och det var det som vi pratade om under lunchen. Hur det ekonomiska läget påverkar allt, verkligen allt, saker som man inte tänker på. Branscher som inte har problem får det eftersom kunder inte kan betala. Kulturen måste stå tillbaka. Kommuner ställer in konserter och föreställningar eftersom de inte kan lägga pengar på sådant nu, och publiken kan inte heller betala.
Går vi ned på det personliga planet så har kören Proyecto eLe, som Jesús är med i, fått två konserter inställda, och Jesús rockgrupp krisar som så många andra. Gitarristen har slutat, eftersom han efter två års arbetslöshet flyttat till England (och fått jobb!). Och detta just som gruppen äntligen hittat en ersättare för den förre gitarristen som slutade. Nu fortsätter kampen för att ha två gitarrister. Och det är inte lätt. Här i Spanien kostar det en del pengar att hålla igång en grupp. Replokal måste betalas, konserter som arrangeras måste också betalas. Ja, här betalar rockgrupper för att få spela.
Många grupper i Sevilla har faktiskt tvingats lägga ner eftersom medlemmarna är arbetslösa och inte har pengar, eller för att delar av gruppen har flyttat i jakt på jobb.

Söndagsutflykt till Coria del Río

- Nä nu lämnar vi flyttstöket och åker och gör någonting, sa vi och åkte.
Inte långt alls, till en grannby bara; Coria del río.

Det är ett litet ställe, inte speciellt vackert kanske, men läget hörrni! Byn ligger vid floden Guadalquivir någon halvmil från Sevilla. Det är där alla lastfartyg på väg till Sevillas hamn passerar, så det är spännande att sitta och titta när de glider förbi.
Men det var söndag och det verkade som om de stora båtarna hade ledigt, så vi gick och tittade på småbåtarna som låg stilla istället.

Vi åt lunch på en bar vid floden. Chipirones (en sorts liten bläckfisk), boquerones (friterad småfisk) och ensaladilla rusa (potatissallad med tonfisk och annat), min standardtapa i alla nya barer. Även min måttstock. Har stället bra ensaladilla, ja då är det bra. Och det var den här.

På en kafé längre bort stannande vi till för fika. Kaffe och varm choklad i små glas, en palmera till Jesús och en maffig grej med marängkräm till mig.

Sedan stod vi till och tittade på färjan en stund. Den går till andra flodstranden, så om man vill åka till Dos Hermanas till exempel slipper man en lång omväg om man tar färjan.

En sköldpadda låg och vilade på några bräder. Inhemsk eller inte? Här brukar folk släppa ut sina sköldpaddor när de har tröttnat på dem. Detta är så vanligt att den inhemska sköldpaddans existens är hotad.

Vi åkte vidare för att hälsa på Jesús bror, eller egentligen Jesús fyraåriga brorsdotter.
Jag pratade en stund med broderns stora, vita papegoja som var ledig och sysslolös (hon jobbar med Jesús brors trolleriföreställningar), och sedan gick vi till en bar i närheten.
Underbar söndag.

Det pinsamma med våra tvättlinor

Här har jag gått på i flera veckor om hur bra nya bostaden är, men det betyder ju inte att den är perfekt. Syftar jag på konstiga elektriska kopplingar nu, eller laxfärgen på väggarna, eller är det måhända ett hål i taket?
Nej.
Jag pratar om tvättlinorna.

Så här är det. I Spanien finns ett slags höghus som är rätt vanligt. Vi bor i ett sådant. Det är byggt så att alla hyresgäster har en mittemot-granne, och mellan grannarnas fönster går tvättlinorna. Man hänger ett plagg på linan, drar i det dubbla snöret så att plagget åker bort mot grannens fönster, och hänger nästa plagg på linan.
Första dagen tyckte jag att det här var rätt kul och drog en svart kvarglömd socka fram och tillbaka bara för att det var roligt.

Andra dagen skulle vi tvätta. Då var det inte roligt längre. Jag ville inte hänga upp tvätten. För vad skulle hända om jag råkade tappa någonting? Hur ofta händer inte det menar jag, när man hänger tvätt.
Det kallas inbyggd patio det här. Den enda vägen ut i pation går via lägenheterna på bottenvåningen. Alltså är det de boende längst ned som måste samla upp all tvätt som vi andra tappar.
Jag har en kompis som bodde på bottenvåningen i ett sådant här hus. En gång var det en av Spaniens mest kända trollkarlar som ringde på dörren och bad att få sina kalsonger. Hon blev verkligen häpen, för den här trollkarlen bor inte alls i Sevilla, och vad han gjorde i huset var hon förstås nyfiken på.
Det var ett sidospår. Vad jag ville komma till var att de boende på bottenvåningen förmodligen är rätt trötta på att hämta och lämna ut tappade kläder, och därför är man mycket försiktig när man hänger kläderna på linan.
Jag lät alltså Jesús hänga tvätten både första och andra gången, men tredje gången var han på jobbet och jag kände mig tvungen. Vill ju inte bli en sån som är beroende av sin sambo för att tvätten ska torka.
Jag var så nervös att händerna skakade, och det, kände jag, var inte ett bra tillfälle för skakande händer.
Jag höll krampaktigt i en svart strumpa medan jag överdrivet försiktigt fäste den på linan med en klädnypa.
Det gick bra. Varken jag, strumpan eller klädnypan föll.
Det gick finemang alltihop.
Det gjorde det däremot inte för Jesús nästa gång.
- Hoppsan...
- Vad? Vad tappade du?
- Ett par av dina trosor.
- Haha. Kul.
Det var tyvärr sant.
- Jag tycker att vi ska införa regeln att den som tappar något får gå ned och hämta.
Jesús svarade inte. Han hängde fortfarande i fönstret och spanade efter mina trosor.
- Jag fattar inte vart de tog vägen... De ligger ju inte på marken... Har inte fastnat i någon annans lina... Kan de ha landat på något fönsterbräde?

Jag  räknade trosorna som förlorade, men tänkte kolla efter dem i bättre ljus dagen därpå när nästa maskin tvätt skulle hängas.
Jag öppnade fönstret, och oj!

Den röda, nydiskade plastbunken som låg i diskstället och torkade föll ut!
Jädrar vad det lät när den dunkade i marken fyra våningar ned.
Jag blev helt stel. Tänkte, att jag borde vara tacksam över att skålen inte var gjord av glas, men det enda jag hade i huvudet var hur grannarna längst ned skulle reagera när jag knackade på.

- Du får gå ner, sa jag till Jesús när han kom hem.
- Jag? Varför det?
- För att du är van. Dina föräldrar bor ju i ett sådant här hus. Du har väl hämtat kläder åt dem?
- Nej, grannarna längst ner där har spänt upp ett nät, så allt som tappas landar i det räknas som förlorat för alltid.

Vi gick ner tillsammans på kvällen. Det tog en bra stund innan dörren öppnades. Mannen verkade riktigt trevlig, men tyvärr, sa han, kunde vi inte få tillbaka plastskålen just då (trosorna frågade vi inte om). Det finns nämligen ingen dörr ut från den här lägenheten, så den äldre mannen måste klättra ut genom köksfönstret för att hämta sakerna, och när vi ringde på lagade de mat så det gick inte. Dagen därpå var vi dock välkomna tillbaka!

Jesús vet inte hur gammal jag är

Lördags-tapa.
Salchichón.
Älskar salchichón.
- Du, vad är... det där? undrar Jesús och pekar på en liten hög på min servett.
- Det där? Det är ju pepparkornen.
- Gillar du inte pepparn? Det är ju det godaste! Jag tar alltid skivorna med stora pepparkorn.
- Jaha, jag undviker dem.
- Jag gillade inte heller peppar när jag var liten, säger Jesús.
- Nu är du ju nästan 40, retas jag med honom, (det är två och ett halvt år kvar) men det har jag inget för eftersom Jesús är fullkomligt ointresserad av sin egen ålder.
- Du med, säger han.
- Nej, det fattas fortfarande tio år för mig.
- Nu överdriver du.
- Ja, nio år och... åtta månader.
- Va? Är du inte äldre?

Och nu kommer det intressanta. Jesús skojar inte. Han vet faktiskt inte hur gammal jag är.
Han verkar ha ett hål där vi andra har vårt åldersminne. De enda han vet åldern på är han själv samt brorssonen som är exakt tio år yngre.
Jesús vet inte åldern på vare sig sina föräldrar eller sina syskon. Visst är det jättekonstigt?
- Tycker du inte själv att det är jättekonstigt, säger jag till honom.
- Nä. De pratar ju aldrig om sin ålder. Hur ska jag kunna veta?
Jag tror att förklaringen ligger i att de aldrig riktigt har firat födelsedagar i Jesús familj. När jag växte upp blev födelsedagsbarnet alltid uppvaktat med tårta, sång och presenter redan på morgonen.
Jesús, däremot, minns inte att de någonsin har firat vare sig föräldrarnas eller de äldre syskonens födelsedagar. Han själv firades när han var liten, vet han. Och hans mamma kommer fortfarande ihåg hans födelsedag.
- Vet hon hur mycket du fyller, tror du?
- Nej, mina föräldrar vet nog inte hur gammal jag är. De tror alltid att jag är ett par år yngre.

Jag är glad att Jesús vet att jag har passerat 30-årsgränsen, även om han den här gången gissade på att jag har passerat den med två år istället för med fyra månader.
(Den födelsedagen skrev jag om här och här. Och det blev ett särskilt inlägg om en oväntad present också. Jag var, och är fortfarande, nybörjare och kunde inte hantera grejen.)

30-årskalas.

Men alltså. Det här med Jesús. Det är verkligen konstigt, eller hur?

Fredagsglimtar

Jag satte mig ned för att skriva om min fina fredag, min välbehövliga fredag efter flera mänskliga krockar under veckan, men just nu minns jag inte ritkigt vad som varit så bra med dagen. Glimtar bara:

Ikea-besök med Nikki.
Borttappande av bil (igen).
Lunch hos svärföräldrarna - puchero och pringá (köttbuljong kokt på kött, svål, ben, kikärter och grönsaker, äts ofta med ris eller minispagetti i, köttet äts med bröd efteråt).
Brev från moster.
Snopen känsla när jag inser att hon inte skickat med receptet till den smarriga marängrulle med lingon och chokladkräm på bilden som hon lagt i kuvertet, att det inte är marängrullen som är grejen utan kåseriet på baksidan.
Jesus iväg till svampskogen, jag iväg på promenad genom stan.
Får en föraning. Följer föraningen till katedralen, och mycket riktigt, julkrubbemarknaden är igång!
Går igenom alla stånd och ber att få se deras caganers. Hittar två bajsande kvinnofigurer, något som är så ovanligt att de är de två enda på hela marknaden. De är gjorda av lera och därför värda mer pengar än jag har med mig. Men två andra, riktigt roliga figurer följer med hem till samlingen. Bild kommer, lovar, bilder till inläggen är på gång!
Blir upphämtad av svampplockaren som skrutit så i telefon. Tittar snopet i korgen och ser... öh... några orange svampar i ena hörnet av korgen. Låtsas bli imponerad.
Köper hasselnötschokladpinnar till, tja, invigningen av vardagsrumsbordet.
Samma ursäkt används till specialölet och den tjocka, hutlöst dyra korven också.
J lagar mat, jag bygger bord.
Blir korv samt niscalo-svamp stekt i olivolja, vitt vin, vitlök och persilja till middag.
Kocken somnar och bordsbyggaren passar på att äta chokladpinnar när ingen mer än pipen ser, och vi skvallrar aldrig på varandra. Jag säger ju inget till Jesús om när pipen tar en lur i soffan heller.

Svenskträff

De flesta svenskar i Andalusien bor på solkusten.
Vi som bor längre in i landet, i Sevilla till exempel, är rätt få och vi är alla här på grund av att vi har kärat ner oss i någon spanjor.
Ja, med ett par undantag kanske.
Igår var det svenskträff i Sevilla på restaurang El Camerino, med sin svenske kock och goda mat. Vi har fått en ny konsul här efter att platsen stått tom i två år, och han presenterade sig.
Jag var förvånad över hur många jag kände. De flesta faktiskt. Skoj. Och roligt att äntligen hälsa på en särskild som jag har hört mycket om.
Nästa träff blir luciafirandet på Ikea. Det vill man ju inte missa.
Fast det här året tänker jag inte vara med och sjunga...

Elektrikern och hans pappa

Så kom elektrikern hit igen.
Det är tredje gången.
Varje gång har han med sig en medhjälpare, en mycket gammal liten man som är elektrikerns pappa.
Pappan är den gamle elektrikern, sonen tog över firman när pappan gick i pension, men pappan hade ingen lust att sluta jobba och har därför följt med sonen på¨alla jobb sedan dess.
Efter en timmes skruvande och muttrande hade de petat in en sladd i väggen, och nu kan man ha datorn på i Fula Rummet samtidigt som lampan i sovrummet är tänd. Det känns toppen.
Nu ska jag koppla in datorn, och sedan mina vänner, kan jag börja lägga in bilder på bloggen igen! Hurra!

Dag 18: Min tro

Jag tror på jämställdhet.
Jag tror att världen skulle vara bättre om den vore rättvis och jämställd.
Nu ska jag erkänna något som egentligen är lite pinsamt. Men fram till för mindre än två månader sedan trodde jag att alla andra också är för jämställdhet, men så är det naturligtvis inte.
(Och nu tänker jag inte på alla antifeminister som går omkring och tror att feminism betyder kvinnomakt, vilket är jävligt många.)
Nåväl, jag ska vidareutveckla ämnet lite. Jag tycker som många andra att kvinnor och män ska ha lika löner för samma arbete, att kvinnor ska ha samma rät till arbete och studier som män, att män ska ha samma rätt till barnen som kvinnor, ochsåvidareochsåvidare.
Och för att det ska bli så räcker det inte med lagstiftning, nej, man måste förändra normen på vad en kvinna respektive en man är. Bilden av kvinnan som den svagare, den skvallrigare, den tjatigare, den försiktigare, den mer förstående, den snällare, den snyggare, den renligare och allt vad det är, och mannen som den starkaree fysiskt och psykiskt, den otåligare, den beskyddande, den ansvarsfulle och så vidare. Det är bara påhitt. Påhittade könsroller som många trots allt tycker om och känner sig trygga i. Men jag tror inte att de är bra, för de begränsar så mycket.
Och ska man fila ner de sociala könsrollerna måste man börja med barnen, för det är där allt startar. Det är i barndomen tjejer bli tjejer och killar blir killar. Flickor och pojkar som genom föräldrarnas och omgivningens tal och förväntningar får sina roller tilldelade. Inte är det medfött att flickor tycker om rosa och glitter och pojkar svart och tufft. Att pojkar vill bli brandmän och elektriker och flickor sjuksköterskor.
Visste i förresten att pojkar har sämre ordförråd än flickor när de börjar skolan? Det har, som allt annat, med förväntningar att göra. Man förväntar sig att pojkar är vildare och otåligare, så man pratar omedvetet mindre med dem. Ger korta kommandon som Knyt skorna, istället för som till flickor förklara varför de måste knyta skorna och vad man ska göra när det är gjort.
Fast nu är det ju så, att många vill ha de stereotypa könsrollerna kvar.

Jag rekommenderar boken Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 för den som har barn, jobbar med barn eller som bara tycker att ämnet Barnuppfostran är intressant, som jag.
Det är ju det det handlar om. Att var och en ska få fler möjligheter, och inte begränsas av hinder som egentligen inte finns.

Jaha. Lite kort om vad jag tror på.
Väldigt kort.
Jag tror allt mer på kommunismen också, men jag känner mig inte tillräckligt påläst för att möta argument och invändningar på någon högre nivå, alltså utvecklar jag det inte vidare.

Bild: stock.xchng

Jag tror inte på att livet är långt

- La vida es muy larga, säger Jesús pappa när han kör mig tillbaka från Las Pajanosas.
Jag säger ingenting. Jag håller inte med.
Livet är mycket långt, det finns tid till allting, det är ingen brådska. Det är det han menar.
Jag tror inte alls att livet är långt. Jag är förvånad över att jag har blivit 30. Tror numera att jag kan fylla 40 år också, vem vet, men äldre?
Nä, jag tror inte att livet är långt, jag tror att det kan försvinna när som helst.
Så jag är lite stressad. En liten stress ligger alltid i bakhuvudet och skaver. Kommer jag att kunna göra det jag drömmer om? Hinner jag? Kan jag slösa fler år på Spanien? Jag vill ju inte bo här, tänk om det blir försent när vi väl kan flytta till Sverige? Vad skulle hända om jag plötsligt blir mycket sjuk? Jag åker hem till Sverige, det har inte med sjukvården här att göra, den är alldeles utmärkt, utan jag vill vara hemma. Då måste Jesús följa med, trots att han förlorar jobbet.
Jag är inte rädd för sjukdomar. Jag är inte hypokodriker. Jag går inte och känner efter, letar symptom. Jag tror bara, och vet, att allvarliga sjukdomar kan slå till när som helst, det har inte med ålder att göra, och när det händer så händer det, och då hoppas jag att jag inte har en massa saker ogjorda. Att jag har hunnit beta av i alla fall något på listan över drömmar.
Det finns platser som jag behöver besöka, men den som sparar till en resa bör söka sig bort från Spanien. Visst, alla är inte arbetslösa, men de som har jobb tjänar ofta så dåligt att det knappt blir pengar över.
Jag är stressad. Hinner jag att vara här?
Men vad har jag att välja på? Det är Jesús jobbs fel, och varför, det ska jag förklara i ett inlägg längre fram.

Klädproblemet

För att vara en karl som tycker att kläder är det tråkigaste som finns (efter Ikea-besök) så har Jesús väldigt mycket kläder.
Väldigt.
Väska efter väska packas upp. Kasse efter kasse. Garderoben trycks sprängfull. Det får inte plats mer galgar. Hyllorna är slut. Min del upptar inte mer än en fjärdedel.
Och så upptäcks den stora röda vandringsryggsäcken i ett hörn. Jag vill inte öppna den. Anar det värsta. Och visst. Fullknökad med kläder. Jesús kläder.
Är det ointressets fel? Gör han aldrig av med något, hur gammal, slitet och sällan använt plagget än är, för att slippa gå in i en klädbutik och köpa nytt?
- Det får faktiskt inte plats mer, säger jag. Du måste göra dig av med något. Eller förvara någon annanstans. Rensa ut de som du aldrig använder.
- Men jag använder ju alltihop, säger han.
Är det möjligt?

I föräldrahemmet har han ytterligare en samling i sin gamla garderob.

Vad göra åt problemet?

Dag 17: Min familj

Min familj är ganska liten.
Den består av:
En lillebror
Jesús

Men man kanske ska räkna släktingar till den är kategorin också, och då har jag:
En moster
Ett par morbröder
Ett par farbröder
Lite kusiner

En kompis sa för ett tag sedan att vänner också är familj, han räknar sina vänner som en del av sin familj, men jag håller inte med, och jag tror att om han inte haft alla sina syskon, föräldrar, släktingar, mor- och farföräldrar i behåll så hade han inte sagt så, då hade han sett gränsen mellan familj och vän.

Jag har besegrat nålfobin!

Idag har det hänt!
Som ett sista steg i terapin skulle jag stickas, ta ett blodprov i armen. Och det gick! Och jag är så nöjd med mig själv!
Det var faktiskt värst innan, vilket jag inte hade trott.
Jag har varit hur lugn som helst inför datumet. Köpte dock en bedövningskräm för säkerhets skull igår, och den strök jag på nu i morse, en timme innan provtiden. Men just då kände jag mig mindre lugn. Kände ett svagt illamående men ignorerade det, tänkte att det skulle gå över, men tvärtom.
- Jag behöver nog sätta mig ner lite, sa jag precis innan jag dråsade ihop över Jesús som hann fram. Han höll mig uppe tills han fick ner mig på en pall och drog fram skurhinken just som jag började kräkas.
När det var klart, världen slutat snurra, svimningskänslan gått över och jag kunde sitta upprätt igen ringde han och väckte sin pappa.
Jag skulle ta provet i Las Pajanosas, där sköterskan redan känner till min fobi efter att jag var med Jesús en gång när han tog prov, som en del i terapin. Därefter skulle jag ta bilen tillbaka till stan, men J litade inte på att jag skulle kunna köra efteråt så det bestämdes att hans pappa skulle köra mig tillbaka.
Vi kom 20 minuter försent på grund av den lilla incidenten i köket, men sköterskan, som är känd för att vara sen, kom samtidigt som vi.
Behöver inte skriva några detaljer, men kan tala om att jag aldrig har varit så avslappnad vid en provtagning förut. (Det har ju inte blivit så många, om man säger så). Obehagligt, självklart, men det gick.
Så jäkla nöjd jag är!
Sedan åkte J till jobbet och jag åt frukost med Jesús pappa i baren. Rostat bröd med serranoskinka förstås. Måste ju fira.

Vill bara kommentera en sak innan jag slutar det här inlägget. Alla råd jag får hela tiden. Av sjuksköterskor, apotekare, folk i allmänhet. Jag är säker på att det sägs i välmening. Men jag är så trött på att höra att det bara är att titta åt ett annat håll och tänka på något annat, och att det inte är farligt, att det inte ens gör ont. Visst, inga dåliga tips, de är nog så bra när man är rädd för något, men nu har det inte handlat om en rädsla, utan om en fobi, och det är något annat. Vem tror att jag någon gång har tittat på stickandet? Och hur börjar man plötsligt att tänka på något annat, när man skakar som en borrmaskin, mår illa, hjärtat rusar, tårarna sprutar och man hyperventilerar? När paniken slår till? När pulsen plötsligt faller och en svimning är på gång? Börjar man tänka på något annat då? Va? Har ni försökt?
Och jag är fullkomligt medveten om att det inte är farligt att bli stucken i armen, att det är snabbt och lätt gjort, att det inte ens behöver göra ont! Jag vet precis hur absurt det är det jag känner, och har vetat det hela tiden, men det hjälper inte att veta det! Det sitter i huvudet, och kroppen reagerar. Så kraftigt att blodkärlen drar ihop sig och blir så tunna att det inte är möjligt att sticka och dra ur blod ens när armen är stilla.
Och allt detta på grund av något som hände för längesedan.


Lite fakta från nätet:

fobi´ (grekiska -phobi´a, av pho´bos 'fruktan', 'skräck'), intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser, t.ex. ormar eller trånga rum. Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet. Den låter sig inte påverkas av övertalning, den kan inte kontrolleras viljemässigt och den leder till att situationen undviks.

/Nationalencyklopedin.se


Diagnosen ställs utifrån specifika kriterier. Den drabbade ska bland annat inse att rädslan antingen är överdriven eller orimlig och uthärdar det obehagliga under intensiv ångest eller undviker det helt.

/netdoktor.se


Och HÄR har jag tidigare skrivit om ämnet, när jag fick en av de jobbiga hemuppgifterna av psykologen.

Tuffare för spanska barn i skolan?

Jag är inte särskilt insatt i ämnet, men vill ändå påstå att spanska barn nog har det tuffare i skolan än svenska.
Och då är det inte det här med betyg från första klass jag tänker på, eller att de straffas när de uppför sig illa, utan jag tänker på läxorna.
Ett par kompisar var här i helgen. Deras åttaåring klagade inte, men själva berättade de om dotterns alla läxor över helgen, läxorna hon får alla andra dagar i veckan, och proven. Och de berättade om dotterns klasskamrater som faktiskt inte får gå ut och leka, för att de måste stanna hemma och plugga. Och jag tänkte, att den tiden kommer nog, när studier måste uppta all ledig tid, men kära nån, de här ungarna är ju inte mer än åtta år!

Dag 16: Mitt badrumsskåp

Kära nån, så ointressant! Men nu har jag gett mig in i det här, det är bara att svara. (Svar på dag 11 kommer så småningom...)
För första gången i Spanien, i bostad nummer fyra alltså, har jag ett badrumsskåp!
I badrumsskåpet råder ordning och reda. Där står lilla akutlådan i trä, pipens örondroppar, och de vanliga grejerna som brukar finnas i badrumsskåp. Mycket ointressant. Ni är välkomna att komma hit och titta i det ändå.

Musslor, basilika och besugo-fisk

Vi har slitit med möbler och flyttstök hela helgen, därav den klena uppdateringen. Flyttstök är inte roligt alls, men en ljusglimt har varit måltiderna, främst de idag. Och det är tack vare ett besök på Carrefour igår.
Man kan inte bortse från vissa fördelar med att bo inne i stan istället för utanför. En av fördelarna i det här fallet är närheten till Carrefour. Carrefour är ett jättestort varuhus med teknikprylar, böcker, hushållsgrejer, kläder och lite ditten och datten, och en mycket stor matavdelning. Veckohandligen är bäst att sköta på annat håll, på tråkiga Día till exempel, där finns basvarorna till billigt pris och inget onödigt åker ned i korgen eftersom det bara finns tråkiga basvaror att köpa. På Carrefour däremot... Det är farligt! Där finns det mesta som man kan tänkas behöva, det är dit man åker (eller till El Corte Inglés) för att köpa specialprodukter, ekologiska produkter och annat.
Vi stannade till vid fiskavdelningen och vid avdelningen för utländska produkter sorterade efter land.
Det resulterade i dagens (söndagens) måltider.
Frukost: Engelsk frukost. Baked beans, stekt korv, rostat bröd och stekt ägg. Färskpressad apelsinjuice (äntligen är apelsinsäsongen här!) samt muffins med smält choklad på från brödbutiken härnere.
Sen lunch/middag: En stor skål ångande varma musslor tillagade i olivolja, vitt vin, citron och lagerblad, en skål räkor (till mig förstås), varsin besugo-fisk a la plancha, hackad tomat och lök med basilika, vinäger, salt och olivolja samt färskt bröd. Efterrätt: Vindruvor, mantecados (små kakor typiska för julen) och en hel liter te i silverkanna som avnjöts lääänge.
Nu: Citrondricka och en skål palomitas, de där som kallas popcorn men som inte är det, som förmodligen inte ens är gjorda av majs, men som är ruskigt goda!

Det bästa med Spanien är maten.

Herregud, vilket oväsen det är ute! Bilar som tutar, folk som skrålar och blåser i visselpipor. Det har varit fotbollsmatch ikväll. De båda Sevillalagen mot varandra. Vi bor inte så ångt från Sevilla FC:s arena, så när Jesús hängde tvätt med fönstret öppet hörde vi publikens vrål därifrån.

Imorgon ska en elektriker titta på vårt mystiska uttag, och när det är gjort kan vi förmodligen koppla in datorn, och när det är gjort kan jag äntligen skriva och visa i bilder, vad det är i denna bostad som gör mig så nervös att händerna skakar...

Biljett inhandlad!

Nu har jag köpt biljett till Teatro Quintero i december! El loco soy yo, med Jesús Quintero.
Bra plats.
Vad roligt det ska bli!
En av dem som arbetar på teatern ser ut som en snäll kopia av Hugh Jackman i rollen som Wolverine.
Inte illa.

Discolampan i sovrummet

En liten fråga i all enkelhet:
Om man sticker in sladden i uttaget i, till exempel, Fula Rummet. Och den släckta lampan i, till exempel, sovrummet i samma stund börjar blinka, tändas och släckas som en discolampa, bör man oroa sig då?
Vad finns det för lösning på problemet?

Det hade väl inte varit något problem i sig egentligen, om det inte vore för att det inte kommer någon ström till datorn.

Dag 15: Tio dödssynder

Utan inbördes ordning:
1. Göra slut på toapappret och inte byta rulle
2. Att inte vänta till sist och låta alla med busskort gå före om man tänker betala resan med betalkort (dödssynd är inte kraftuttryck nog för att beskriva detta beteende när det dessutom är kallt eller regnigt ute)
3. Sätta feta näsavtryck på bussrutan
4. Att som utlänning (spanjor) säga Alltid istället för Allting på ren trots, bara för att retas
5. Särskrivningar
6. Att som yrkesperson vara otrevlig eller ignorera kunder och klienter
7. Prata under favoritlåtar eller bra radioprogram
8. Slita upp täcke och filtar för att sova siesta i den säng som sambon omsorgsfullt bäddat, på spanskt vis
9. Sälja en omonterad möbel och inte lägga alla delar som krävs i paketet
10. Ägna sig åt sin mobiltelefon när man är i sällskap med andra människor
11. Att av lättja inte rösta i val, och sedan kritisera den politik som förs

Generalstrejk på iberiska halvön

Det åker runt en potatisförsäljare nere på gatan mellan bostadshusen, och jag håller på att bli tokig. Potatisförsäljaren, liksom olivförsäljare, knivslipare, politiker och andra med viktiga budskap att föra fram, använder sig av megafoner och högtalare på biltaken, och de hörs verkligen! Det går inte att föra normal samtalston inomhus, och jag antar att alla andra i de här hyreshusen som är hemma på förmiddagen är lika irriterade som jag.
Och det är många, för idag är det generalstrejk i Spanien. Och i Portugal. Hela den iberiska halvön står still i protest mot nedskärningar, politiken som förs och det ekonomiska läget.
Bra med strejk, tycker jag, bra med protester.
Samtidigt tänker jag, att alla de som röstade på högerpartiet Partido Popular och som är så missnöjda nu (det lär vara en hel del som protesterar mot högerregeringens politik idag), vad hade de väntat sig? Kommer högerns politik och nedskärningar som en överraskning?
Och ännu värre, alla de som inte röstade, som jag skrev om här, vad har de för rätt att protestera och strejka idag?
Det kanske ska nämnas att inte alla strejkar, många privatanställda är rädda att förlora sina jobb om de går ut i strejk. Den som har jobb kan inte göra något som riskerar avskedning.

Här finns en aktuell artikel om strejken.

Vem tar hand om de kvinnliga missbrukarna?

Jag går en tvådagarskurs för alla nya volontärer på drogrehabiliteringscentret Proyecto Hombre här i Sevilla.
Det spanska ordet hombre betyder både människa och man. Ordet står här för människa, men det var en under kursen igår som hade missuppfattat det och undrade om man inte tar emot kvinnor.
Sanningen är att bara ett fåtal av de över 400 inskrivna är kvinnor, och det beror inte på att det finns få kvinnliga missbrukare.
De kvinnor som kommer är i mycket, mycket dåligt skick, medan männen ofta kommer i ett tidigare skede. En anledning til det är att kvinnorna, hur dåligt de än mår, brukar fortsätta rollen som kvinnan i familjen. De måste fotsätta försöka ta hand om maken och barnen.
En annan anledning är att det är mycket illa ansett att en kvinna missbrukar narkotika, det är inte alls samma sak om en man gör det. Det märks bland annat på att Proyecto Hombre har haft svårt att hitta bostäder åt de kvinnliga missbrukare som saknar hem medan de är inskrivna på programmet, men lätt att hitta bostad åt männen. Dessutom, och detta är nästan det mest ledsamma, är det svårt att hitta ledsagare åt kvinnorna. På Proyecto Hombre måste alla inskrivna ha någon som tar hand om dem under tiden, som går på träffarna, som ser till att de inte går ut själva, att de inte har pengar, att de inte tar emot något i handen (programmet är stentufft). Det finns alltid människor som ställer upp för männen, alltid minst en kvinna, en mamma, en flickvän, en syster, en vän, någon som tar hand om mannen hur illa han än har behandlat henne. När det gäller kvinnorna finns ingen sådan. Ingen vill ta hand om dem. Varken familjemedlem eller vän.

Ironiskt nog träffade vi på en av Jesús barndomsvänner när vi gick från kursen igår. En av hans äldsta vänner vars liv tog en radikal vändning när han började ta droger. Jag träffade honom för första gången, sårig och hemsk att se på, när han nyss försökt ta livet av sig. Nu har han återvänt till Sevilla, men träffar inte sina gamla vänner, hänger bara med de nya bekantskaper han har i området runt Jesús föräldrars hus, i grupper med unga män som hänger där under dagarna, sysslar med sitt, halvt hemligt, halvt öppet.
Och på väg till kursen gick vi förbi ett annat sådant gäng, en av Trianas kända langare med en ring av småkillar runt sig.

Dag 13: Min favoritsuperhjälte

Här skulle jag vilja skriva Robin Hood, men det känns inte som att han hör till den här kategorin.
Jag skulle också vilja skriva Zorro, men minns inget från Zorro mer än en scen från en tv-serie som gick när ja var liten, och hur Zorro med ett svisch ristade sitt Z i... ja, var han nu brukade rista det.
Så jag säger Läderlappen istället.
En mänsklig superhjälte, lite omänsklig kanske, men i grunden en vanlig man.
En man i alla fall.
I min mormors garderob fanns en läderlappsbil som mina morbröder hade haft. Den kunde man stoppa in tändstickor i därbak och när man rullade den lilla bilen sköts de iväg.
Jag gillar Läderlappen helt enkelt.

Måste uppdatera mig gällande Zorro.
Har ni information att dela med er av? Berätta! Berätta om Zorro!

Söndagsprat

Hej go vänner!
Idag har solen återvänt och vi kan tvätta igen!
Och tvätta ska vi göra, hela dagen ska maskinen gå varm, för i den nya garderoben ska bara rena plagg hänga.
Nya garderoben ja, igår inhandlades en söt, grå garderob i trä och nu ska vi bygga ihop den.
När vi är klara med det ska vi gå ut. Tre dagar instängd med flyttpyssel är för mycket.
Ikväll blir det invigning av bordet genom ett parti Carcassonne, skojig dryck och gotter. Bordet är så stort att  hela spelet kommer att få plats utan problem.
Jesús är nöjd och glad, för han sorterar sina vinylskivor, och i förrgår var jag så kärleksfull att jag sa åt honom att åka och plocka svamp istället för att måla. Han kom hem med ett gäng svampar i korgen, och två enorma gallipiernos, faktiskt de största svampar jag har sett. Den ena åt vi igår, stekt i olivolja, vitlök och persilja, och det är mycket troligt att det blir samma sak med nästa idag.
Jesús är ju nybörjare gällande svampplockning, så hans enda möjlighet att hitta svamp var att åka i fredags. Det hade regnat hela veckan, och här går ingen ut när det regnar. dessutom jobbar man ofta till 20-21-tiden här. Det betyder att skogen förmodligen var full av svamp, och att alla svampplockare i Sevilla med omnejd planerade att åka lördag morgon när det enligt prognosen skulle vara uppehåll. Jesús fick alltså ett försprång, och jag fick svamp till lunch.
Förtydligande: det finns få ställen med natur som inte är omgärdade av stängsel, där allmänheten får gå.
Ingen allemansrätt här alltså.
Gud vad jag saknar allemansrätten.

Övrigt: lägenheten blev jättefin när laxfärgen försvann från väggarna, och jag har lärt mig expertknep av Juan el pintor. Och kommer aldrig mer att tejpa lister när jag målar.

Hoppade från fönstret när hon skulle vräkas

Den 53-åriga kvinnan som tog livet av sig igår var den tredje personen på tre veckor som hoppade från ett fönster när polisen kom för att vräka henne. Hon är den andra som avlidit av fallet.
Under årets första sex månader har i snitt 317 personer vräkts från sina hem varje dag i Spanien, personer som inte längre kan betala sina lån och skulder.
Det här är Spanien, inte Sverige. Här finns inga sociala skyddsnät. En vräkning är en katastrof. Vart ska man ta vägen?
Många familjer flyttar hem till mor- och farföräldrar och försöker leva på deras pensioner. Andra flyttar in i obebodda hus. Vi kör förbi ett sådant varje dag på väg hem. Ett av många hussom blev färdigt lite försent, under krisen, när folk inte längre kunde köpa bostad. Huset med sina många lägenheter har stått tomt ända tills hemlösa familjer började ockupera det. Det är olagligt, javisst, men vart ska de ta vägen?
Såg ni reportaget i Rapport för några veckor sedan? Det handlade om en kvinna i Madrid som skulle vräkas. Hon var förtvivlad. Hon hade, precis som så många andra, blivit arbetslös och halkade efter med lånet på lägenheten. Följden blev att hon skulle vräkas, men inte nog med det, hennes barn skulle tas ifrån henne som följd av vräkningen! De skulel tas ifrån henne på grund av att kvinnan inte skulle ha någon bostad. Dessutom skulle hon följas livet ut av sina skulder till banken, för skulderna försviner inte bara for att bostaden gör det.
I Spanien är det inte riktigt väl ansett att hyra. Det är att slänga pengarna i sjön, anser många. Man ska köpa sin bostad. Bostadspriserna har under flera år stigit till det otroliga. Men folk har fortsatt att köpa, bankerna har fortsatt att låna ut pengar till alla som vill ha. Ja, tills det sprack det hela. Massor, massor med bostäder är till salu, men ingen kan längre köpa dem.

Jag fick en fråga när jag var i Sverige. Vilka klarar sig bäst under krisen? Han tänkte nog på självhushåll och jordbrukare, men jag skulle säga de som inte har lån. Som inte är skyldiga pengar. Och det känns som att det är ganska få.

Spanien har kritiserats av EU för att allt för strängt följa bankernas regler om vräkning, utan att ha det minsta skydd för medborgarna.

Dag 13: Det här får mig att må bättre

Ja, den rubriken behövs väl efter gråtinlägget igår.
Om det är riktigt illa av någon anledning så blir det film. Bridget Jones eller Love Actually. Funkar jämt.
Så se upp om ni ser mig framför en sådan film.
Nä, skojar bara, jag ser dem ändå. Vilka feel good-filmer!

Nöjeshelg i Sevilla - och lite om svärfar

Hör på här, om ni befinner er i Sevilla (vilket få av er gör, så vitt jag vet). Ikväll spelar Edu Manazas & Whiskey Tren (superbra bluesgrupp), och samtidigt är det finalhelgen på den årliga, europeiska filmfestivalen i Sevilla.
Vi har inte sett en enda film än. Har inte hunnit på grund av flytten. Sedan tar det emot lite, för även om många filmer är bra så är det så himla komplicerat att få tag i biljetter.
Dessutom visas inte Kon Tiki-filmen som jag hade hoppats på.

Om en stund kommer Jesús pappa och hjälper mig att måla över laxfärgen. Han har jobbat hela sitt liv som målare, vilket jag tycker är praktiskt. Ungefär samtidigt som jag lärde känna Jesús gick hans pappa i pension, och det höll på att ta kål på honom. Han avskydde att vara pensionerad. Nu har han anpassat sig och lägger tiden på ett gammalt intresse; att måla akvareller. Ofta motiv från Triana, alltid i vackra färger.
Men idag får han alltså återgå till det gamla jobbet, att måla väggar.

Regnet och fukten

Det regnar.
Det har regnat varenda dag i ett par veckors tid. Ni som sitter i Sverige och läser är vana vid det, vädret brukar ju vara så där. Men inte här i södra Spanien.
Innan de här regnen hade det knappt regnat överhuvud taget på ett och ett halvt år. I våras var landskapet fortfarande brunbränt efter föregående sommars torka.
Jesús har inget emot regnet. Han har huvudet fullt av svamp, han bara väntar på att han ska få tillfälle att gå ut och plocka. För nu måste de ju ha kommit.
Mig gör det ingenting heller. Det får gärna regna. Det är grönt ute nu tack vare regnet, och då kommer det att vara fint när vi vandrar i Aracenabergen igen.
Lite obekvämt är det förstås. För det är verkligen fuktigt i luften. Innan vi lämnade Las Pajanosas var det så fuktigt en dag att speglarna immade igen helt och hållet i alla rum, trots att det var öppet ut. Golven i lägenheten, samt i alla andra lägenheter och hyreshus som vi var inne i, var glashala av fukten. Det regnade inte, men allt var vått.
Det tar flera dagar för tvätten att torka.
Men jag tycker om att vara inne och lyssna på regnet.

Det dröjer nog ytterligare ett par dagar innan det blir bilder till inläggen igen. Kan inte få in dem på den bärbara datorn.

Dag 12: Det här får mig att gråta

Nu måste jag tänka lite.
För jag gråter inte ofta.
Jag tycker inte om att gråta.

Hemlängtan.

Saker som har hänt, när jag inte kan trycka undan tankarna. Som under avslappningskursen mot nålfobin. Det var för jobbigt att ligga avslappnad och låta tankarna komma. Jag åkte hem gråtandes varenda gång.

Överraskningspresenter med en massa omtanke bakom.
Ja, riktig glädje kan locka fram tårarna också. Riktigt stor glädje, vem det än gäller.

Eller sorg.
Som under Sverigebesöket och jag fick höra om någon jag tycker om, som har haft en väldigt, väldigt tuff tid. Det är så förfärligt det som har hänt. Då trillade tårarna.

Vad får er att gråta?

Tillbaka!

Hej go vänner!
Som ni har märkt (hoppas jag) så har jag inte bloggat på ett tag, och som ni gissat (hoppas jag) så är det flytten som har kommit i vägen.
Att flytta är ett jäkelskap. Hu, vad vi har slitit! Och vilken hjälp vi har fått av vänner och av Jesús föräldrar!
Det här har ändå varit en enkel flytt. Mina böcker och saker är i Sverige och vi har bara ett fåtal möbler.
Vi har skaffat världens finaste säng som det är en njutning att titta på, och sova i (vi fattar nu att det inte var den nya madrassens fel att vi sov i en grop) och ett nytt matbord har vi också, så fint!
Nu behövs en garderob. Kläderna förvaras just nu ovanpå bokhögarna på golvet i Fula Rummet.
Det verkar bli ett Fula Rummet här också. Namnet hänger i liksom. Och just nu är det verkligen fult. Fulare
än Fula Rummet i Las Pajanosas någonsin har varit, eftersom vi har fyllt det här till brädden med flyttprylar.

Jag gillar verkligen lägenheten, vi kommer att få det fint här. Området är också het okej. Inget av de dyra, men inte heller något av de farliga. Ett bostadsområde med nära till det mesta. Alldeles i närheten finns en billig, bra kopieringsbutik där jag kommer att bli stamkund.

Det var allt för stunden.
Nu har jag tid att blogga igen. Och möjlighet. Vi har äntligen hittat det mobila bredbandet i en av flyttkartongerna.
Och datorn.

Tack!

Här har jag levt i min flyttbubbla, och pustat och slitit och kämpat och sett på den vanliga världen utanför genom ett litet hål, och tänkt att det blir aldrig färdigt (det blir det inte) och så får jag en chans att gå in på bloggen, och ser ett helt knippe med kommentarer som ni har skrivit de här dagarna!
Tack!

Flytt-tankar

Ryggen värker och armarna är fulla av blåmärken.
Vi är mitt uppe i flytten.
Hugaligen.
Fredagen ska ägnas åt att leta garderob och säng. Ja just det, sängen som vi ska sova i imorgon natt på nya stället. Hm.

Jag har suttit och ritat och mätt och lagt pussel i ett rutblock, och insett att min drömbyrå verkligen inte får plats i sovrummet. Fasen också.
Hur gjorde ägaren och hans fru när de bodde här? Hade de ingen byrå?

Det lustiga utrymmet som vi hade tänkt ha som bibliotek med skön öronlappsfåtölj och läslampa visade sig ha krympt sedan vi såg det sist. Böckerna kommer inte att få plats. Det får blir matsal istället.
(Nu svänger jag mig med stora ord, det är i själva verket ett rätt litet utrymme, jag hoppas att matbordet inte är för stort).
Vardagsrumsväggarna får täckas med bokhyllor istället. Om jag kan ta hit mina böcker.

Köket blir toppen. Så skönt med allt utrymme! Lådor och skåp för allting! Längtar efter att börja använda det.
En sak bara. Kökslampan är en lysrörslampa med runda lysrör. Den avger ett sådant kallt ljus. Vet ni om man kan köpa runda lysrör med gulare, varmare ljus?

Väggarna är laxrosa, men vi får måla om, om vi vill.
Jag vill.
Jesús vill inte. Han har ingen lust att måla.
Vi är överens om att vänta några veckor och se om vi kan vänja oss vid färgen (omöjligt) och därefter fundera på vilken färg som skulle kunna passa istället.

Jag trodde inte att jag skulle sakna den här lilla lägenheten i Las Pajanosas alls, men nu när vi tömmer den och installerar oss på det nya stället märker jag att jag redan saknar vårt långa badrum med den fina belysningen. Och pation givetvis. Och taket. Och mest av allt: apelsin- och citronträden som växer utanför längs gatan. Dem kommer jag verkligen att sakna.
Usch för att bo i stan. Det är inte min grej. Har aldrig velat bo i en storstad.
Men det kommer att bli bra det här med, säkert. Och kära nån, vi har ju inte köpt lägenheten. Vi kan ju flytta. Det är inte för alltid heller!

Vänliga drömmar

Jag sover så gott nu. Vaknar varje morgon ur roliga, spännande, vänliga drömmar och kliver upp på bra humör.
Hemlängtan har avtagit efter Sverigebesöket.
Vi håller på med flytten och kommer att få en finfin bostad.
Apelsinerna mognar på träden.
Det händer mycket positivt nu, och jag har mycket att se fram emot.
Då är det gott att leva.

Folk som inte håller tyst under konserter

Var på en så himla bra konsert igår kväll. Jesús munspelslärare spelade med sin grupp Bluesía. Ingen sång, istället en stor karl med skägg som läste egen poesi till bluesmusiken.
Men alltså. Jag blir så jäkla förbannad när folk inte håller tyst!
Även om gruppen i fråga spelar på en bar, kulturbar med scen och uppträdanden regelbundet, håller man inte ljudnivån nere när gruppen spelar?
Först var det inte så mycket folk. Det var bara tjejen i baren som hördes när hon pratade med ett par som satt där, och så gubb-fan bakom oss. Han hördes. Han hördes mer än karlen med poesin, eftersom han hela tiden måste överrösta poeten för att höras. Spelade ingen roll hur v i hyschade på honom.
Jag förstår verkligen, verkligen han som klev ner från scenen, tog tag i kragen på folk och vrålade åt dem att hålla käften.
Sedan kom mer och mer folk, och efter pausen hördes inget annat än munspelet, eftersom folk pratade så högt. Högre och högre, inte längre för att överrösta musiken, utan för att överrösta övriga i lokalen.
Men det är alltid så här. (Så länge det inte är en rockgrupp som spelar, för sådana spelar på en annan ljudvolym.)
Det är så respektlöst. Mot musikerna och mot oss som kommit för att lyssna.
Egoistiskt.
Få saker avskyr jag mer än egoism.