Någon som minns sloganen som jag har använt till rubriken?
Den var uppe på en massa reklampelare för några år sedan.
Jag minns den inte, men Jesús gör det. Konstigt vore väl annars, konstig är min glömska, för den där sommaren upprepade Jesús Var glad, vi är i Madrid säkert tio gånger om dagen, i ett par månaders tid. (Året därpå var det Bröderna Karlsson, därefter Sommaren med Göran samt ordet Personal. Mycket, mycket irriterande.)
När ni läser det här är vi förmodligen glada, för då är vi på väg till Madrid, och det finns ju all anledning att glädja sig åt, eller hur? Vi är trötta på bad och sandstränder ( :D ), behöver ombyte så här de sista skälvande dagarna på J:s semester. Så vi sticker iväg till huvudstaden några dagar.
Huvudsstadsbesök brukar vara roliga, även om huvudstaden i fråga inte är vacker direkt. Men Madrid har annat att erbjuda. Några alldeles fantastiska museer till exempel.
Om Madrid får ni läsa på måndag, tills dess kommer ett par vanliga inlägg!
Ha en finfin helg allihop!
fredag 31 augusti 2012
torsdag 30 augusti 2012
Tecken på att det är varmt del 3, eller Ägg-testet
När det är mycket varmt händer det att folk säger saker som " Det är så hett att man kan steka ägg på marken." och då måste man ju testa om det är sant.
Jag tvivlade inte.
Gick upp på taket med ett ägg. Taket var så hett att man omöjligt kunde nudda det utan tofflor på fötterna.
Tog tempen i skuggan.
Knäckte ägget och tog tempen i solen.
Golvet lutar visst en hel del så ägget rann iväg, och äggvitan som fastnade längs vägen torkade med en gång.
Efter en timme kunde inga förändringar skönjas.
Dagen därpå var resultatet detta:
Äggvitan hade torkat bort och äggulan hade torkat och blivit hård.
Kom i efterhand på att jag borde ha tagit med en kniv upp på taket för att skära i gulan. Kanske var den torrkokt inuti?
Blev rätt besviken faktiskt.
Kanske var felet att det blåste?
Är säker på att ägg kan stekas på biltak som blir ännu varmare.
Skulle gärna testa på vår bil, men den är vit, så det syns dåligt.
Nån som stället upp med en svart?
onsdag 29 augusti 2012
Dålig spansk mjölk
Jag blir tokig på den dåliga spanska mjölken!
Tokig!
Här i Spanien är det UHT-mjölk som gäller.
Ni vet, sådan mjölk som man inte hittar i kyldisken. För det behövs inte. Och köper man ett gäng mjölkkartonger kan de stå i rumstemperatur i månader.
Det säger sig självt att det är något onaturligt med sådan mjölk.
Det känner man på smaken också. Eller tvärtom. Smaken saknas ju.
Igår var det kris. Ingen mjölk hemma. J gick ner till butiken på andra sidan väggen och köpte en flaska Asturiana-mjölk, han tror att den är bättre än de andra.
Det är förmodligen den sämsta mjölken.
Hade jag utfört ett blindtest och fått smaka på drycken med förbundna ögon är det tveksamt om jag hade gissat rätt på att det var mjölk i glaset. Asturiana-mjölk är som vatten som blandats med lite pulver för att det ska bli vitt. Lägg därtill ett milt smakämne av obestämd karaktär.
Vi köper nästan alltid färsk mjölk på Mercadona. De har färsk mjölk till vettigt pris. Och den smakar okej.
Den står sig förresten i "bara" en månad, enligt datummärkingen.
Fotnot: Har läst att ultrapastöriserad mjölk ofta får en bitter kosmak, så tillsatser används för att ta bort smaken. Dem står det dock inget om på förpackningarna. Tittar varenda gång på innehållsförteckningen på mjölken. Nada
Har också hört samt läst att laktosintoleranta kan dricka UHT-mjölk.
Gissa vad Pipen föredrar?
Tokig!
Här i Spanien är det UHT-mjölk som gäller.
Ni vet, sådan mjölk som man inte hittar i kyldisken. För det behövs inte. Och köper man ett gäng mjölkkartonger kan de stå i rumstemperatur i månader.
Det säger sig självt att det är något onaturligt med sådan mjölk.
Det känner man på smaken också. Eller tvärtom. Smaken saknas ju.
Igår var det kris. Ingen mjölk hemma. J gick ner till butiken på andra sidan väggen och köpte en flaska Asturiana-mjölk, han tror att den är bättre än de andra.
Det är förmodligen den sämsta mjölken.
Hade jag utfört ett blindtest och fått smaka på drycken med förbundna ögon är det tveksamt om jag hade gissat rätt på att det var mjölk i glaset. Asturiana-mjölk är som vatten som blandats med lite pulver för att det ska bli vitt. Lägg därtill ett milt smakämne av obestämd karaktär.
Vi köper nästan alltid färsk mjölk på Mercadona. De har färsk mjölk till vettigt pris. Och den smakar okej.
Den står sig förresten i "bara" en månad, enligt datummärkingen.
Fotnot: Har läst att ultrapastöriserad mjölk ofta får en bitter kosmak, så tillsatser används för att ta bort smaken. Dem står det dock inget om på förpackningarna. Tittar varenda gång på innehållsförteckningen på mjölken. Nada
Har också hört samt läst att laktosintoleranta kan dricka UHT-mjölk.
Gissa vad Pipen föredrar?
 |
| Bild: stock.xchng |
tisdag 28 augusti 2012
Uppdatering bostadsletande
Vi hittade ett hus vi skulle vilja hyra.
Problemet är att ägarna till huset har tänkt ta med sig kylskåp, tvättmaskin samt glaset till spisen (?!?) när de flyttar.
Nu har de dock erbjudit sig att lämna kvar nämnda saker mot en liten hyreshöjning på 100 euro i månaden.
Nej tack.
Problemet är att ägarna till huset har tänkt ta med sig kylskåp, tvättmaskin samt glaset till spisen (?!?) när de flyttar.
Nu har de dock erbjudit sig att lämna kvar nämnda saker mot en liten hyreshöjning på 100 euro i månaden.
Nej tack.
Toro de fuego
Klockan var 02.30 när vi äntligen kom hem till byn. På avstånd såg vi raketer och hörde smällare.
- De är igång! Hoppas att vi inte missar det!
Gatan var full av folk, så vi parkerade på en tvärgata och gick mot ferian.
De som stod på gatan var äldre och småbarnsfamiljer, alla andra var på feriaområdet och applåderade efter att tre raketer skjutits iväg i rask följd.
De som stod på gatan var äldre och småbarnsfamiljer, alla andra var på feriaområdet och applåderade efter att tre raketer skjutits iväg i rask följd.
- Är det slut, frågade Jesús den runde mannen bredvid, han som brukade simma i Gerena precis som vi.
- Nej, det är en kvar.
Vi fick vänta rätt länge, men till slut kom något klumpigt vaggandes längst bort på feriaområdet.
Åh hu!
Det var ta mig tusan som i en skräckfilm!
Tänk katastrof-film, rymdvarelse som kommer för att förgöra USA.
Först lyste det grönt, som två enorma gröna ögon. Han närmade sig den stora folksamlingen som började röra på sig, dra sig undan.
Då bytte ögonen färg, lyste hotfullt rött.
Sedan började han skjuta!
Fräsande raketer cirklade i spiralform hejvilt, det pangade av smällare.
- Hjälp, det är ju farligt, ropade Jesús och kutade iväg. Jag också.
Kunde inte låta bli att skratta samtidigt, det var ju jättefånigt att en man vaggade omkring med en stor stålställning och en tjurhuvud på huvudet och slängde smällare, och att alla vuxna och barn sprang omkring för att gömma sig.
Men det var läskigt. En sån där grej som han sköt iväg virvlade rakt på ett par ungar som satt och glodde på spektaklet.
En sådan här toro de fuego går ju i alla fall att kontrollera. Tänk istället de byfester där en riktig tjur släpps lös, från vilken det skjuter raketer och grejer från hornen. En tidigare, äldre kollega till Jesús var med om det en gång. Han var på en byferia med ett gäng kompisar, satt och drack öl utanför en caseta där det plötsligt började skrikas runt omkring honom "Den kommer, den kommer!"
Läraren visste inte att det skulle bli toro de fuego, men när han fick syn på tjuren som kom rusande om hörnet sprang han fortare än han någonsin trodde att han kunde springa.
Vår utklädde tjur gick in i en caseta, ett av tälten, och slängde smällare, och jag tänkte, att det här är ju faktiskt farligt på riktigt..
En ambulans stod för övrigt beredd intill.
Sedan slutade det, mannen lunkade iväg och allt återgick till vad det varit. Lamporna över området tändes igen, folk gick in i tälten och åt och beställde mer öl, vin och cubatas, i ett par casetas samlades ungdomarna för att dansa, i ett annat dansade de äldre sevillanas, radiobilarna satte igång och folk ställde sig i kö till lotterierna och godisstånden.
Sista ferianatten för det här året. Om några timmar skulle folk upp och jobba.
söndag 26 augusti 2012
Fest i byn
Det är feria i byn.
Järnställningarna på området har klätts i randiga tyger, i taken fladdrar kräppappersremsor i olika färger, det hänger papperslyktor, doftar friterade churros, dansas sevillanas, hålls hästtävlingar och råder feststämning. Gatorna är fulla av parkerade bilar från grannbyarna.
Ikväll, nej, inatt, ska vi se toros de fuego. Det blir avslutningen av den fyra dagar långa ferian.
Det handlar om att släppa ut en skrämd tjur på gatan där alla, en tjur som man har fäst smällare och fyrverkerier i hornen på, som rusar åt alla håll och skrämmer de närvarande.
Här i byn använder man sig lyckligtvis inte av riktiga tjurar, utan män får klä ut sig till tjurar.
Måste naturligtvis ses.
Järnställningarna på området har klätts i randiga tyger, i taken fladdrar kräppappersremsor i olika färger, det hänger papperslyktor, doftar friterade churros, dansas sevillanas, hålls hästtävlingar och råder feststämning. Gatorna är fulla av parkerade bilar från grannbyarna.
Ikväll, nej, inatt, ska vi se toros de fuego. Det blir avslutningen av den fyra dagar långa ferian.
Det handlar om att släppa ut en skrämd tjur på gatan där alla, en tjur som man har fäst smällare och fyrverkerier i hornen på, som rusar åt alla håll och skrämmer de närvarande.
Här i byn använder man sig lyckligtvis inte av riktiga tjurar, utan män får klä ut sig till tjurar.
Måste naturligtvis ses.
lördag 25 augusti 2012
Bostadsletande
Den är fin, vår lilla lägenhet. Har mysigt kök och badrum och patio.
Men den har ingen utsikt ut mot gatan, den är för liten och den är möblerad av ägaren, vilket betyder att den är opersonlig och att det finns en avskyvärd soffan, i vilken rumpan inte får plats annat än på schäsolngdelen och där man tvingas sitta så rakt i ryggen att nacken böjs framåt en aning så att huvudet börjar värka efter ungefär 15 minuter. Den är inte gjord för att sitta i.
Vi har alltså tänkt flytta. Byta bostad. Till en omöblerad. Som kanske ligger i Gerena, en grannby som är större, mer livad än Las Pajanosas.
Att bo i Sevilla är dyrt, att bo i en by ett par mil utanför stan är billligt. I Gerena finns ganska många lediga bostäder att hyra. Problemet är att de är så stora bara.
Vi tog kontakt med två mäklare som även sköter uthyrning, en i Las Pajanosas, en i Gerena.
Den i Pajanosas ligger på andra sidan gatan från där vi bor ungefär. Vi gick upp för den långa trappan och hittade en kille bakom ett skrivbord.
- Hej, vi söker bostad.
- Bostad? Bostäder har vi gott om! Det enda vi inte har är pengar! Höhöhöhöhö!
(Alltså, om ett företag går dåligt brukar man väl inte säga det det första man gör till nya kunder?)
Killen började prata. Och pratade. Och pratade. Och försökte större delen av tiden sälja in hans svärfars lägenhet. Förutom att det är en fantastisk bostad med luftkonditionering i alla rum skulle vi få mäklaren själv som granne.
Jesús rös.
Två dagar senare åkte vi med killen och tittade på tre olika bostäder i Gerena. Först hämtade vi nyckel hos gammal dam på en gata i centrum.
Lägenheten var fin, men lite för liten. Och den som möblerade var helt klart en man som aldrig stått i ett kök i hela sitt liv, eftersom det inte fanns skåp för att förvara mat.
Nästa vi tittade på var ett radhus med supertjusig patio. Tre våningar, egen takterrass. Enda felet egentligen var att huset var så himla stort. Fyra rum samt vardagsrum, kök och tre badrum är i sig svårt att möblera, vi är ju bara två, de här rummen var dessutom enorma! Vi har inte en chans att fylla dem.
Därefter fick vi se svärfaderns lägenhet.
Den var värre än vi trodde.
Jag avskydde lägenheten. Trots att den var stor och bekväm. Men golven... Lamporna.... De tunga gardinerna... Det var som att flytta tillbaka många år i tiden, till ett gammaldags Spanien. Har har ett par äldre personer bott, det förstår man genast man kommer in.
- Den är möblerad, konstaterade Jesús. Vi letar ju efter en omöblerad...
- Ja, men var ska svärfar göra av möblerna då, tänkte du?
När vi blev visade fler bostäder på eftermiddagen, av en mäklare från Gerena, fick vi nys om att Pajanosa-mäklaren hade försökt hyra ut den första lägenheten vi tittade på för 50 euro mer än Gerenamäklaren.
Hm.
Helst skulle jag vilja ha en liten trädgård, med gräs och apelsinträd och trädgårdsland, men det tycks lika omöjligt som att finna ett rött trähus här. Spanjorerna vill inte ha trädgård. De lägger plattor över alltihop, och det blir så fult!
Det är sannerligen inte stora ytor vi pratar om, den största trädgårdsytan vi tittade på igår var 60 kvadratmeter, men det är för mycket jobb för en spanjor. Gräs och plantor måste ju vattnat och klippas och tas omhand. Så de lägger plattor och skymmer varenda jordfläck istället..
Men den har ingen utsikt ut mot gatan, den är för liten och den är möblerad av ägaren, vilket betyder att den är opersonlig och att det finns en avskyvärd soffan, i vilken rumpan inte får plats annat än på schäsolngdelen och där man tvingas sitta så rakt i ryggen att nacken böjs framåt en aning så att huvudet börjar värka efter ungefär 15 minuter. Den är inte gjord för att sitta i.
Vi har alltså tänkt flytta. Byta bostad. Till en omöblerad. Som kanske ligger i Gerena, en grannby som är större, mer livad än Las Pajanosas.
Att bo i Sevilla är dyrt, att bo i en by ett par mil utanför stan är billligt. I Gerena finns ganska många lediga bostäder att hyra. Problemet är att de är så stora bara.
Vi tog kontakt med två mäklare som även sköter uthyrning, en i Las Pajanosas, en i Gerena.
Den i Pajanosas ligger på andra sidan gatan från där vi bor ungefär. Vi gick upp för den långa trappan och hittade en kille bakom ett skrivbord.
- Hej, vi söker bostad.
- Bostad? Bostäder har vi gott om! Det enda vi inte har är pengar! Höhöhöhöhö!
(Alltså, om ett företag går dåligt brukar man väl inte säga det det första man gör till nya kunder?)
Killen började prata. Och pratade. Och pratade. Och försökte större delen av tiden sälja in hans svärfars lägenhet. Förutom att det är en fantastisk bostad med luftkonditionering i alla rum skulle vi få mäklaren själv som granne.
Jesús rös.
Två dagar senare åkte vi med killen och tittade på tre olika bostäder i Gerena. Först hämtade vi nyckel hos gammal dam på en gata i centrum.
Lägenheten var fin, men lite för liten. Och den som möblerade var helt klart en man som aldrig stått i ett kök i hela sitt liv, eftersom det inte fanns skåp för att förvara mat.
Nästa vi tittade på var ett radhus med supertjusig patio. Tre våningar, egen takterrass. Enda felet egentligen var att huset var så himla stort. Fyra rum samt vardagsrum, kök och tre badrum är i sig svårt att möblera, vi är ju bara två, de här rummen var dessutom enorma! Vi har inte en chans att fylla dem.
Därefter fick vi se svärfaderns lägenhet.
Den var värre än vi trodde.
Jag avskydde lägenheten. Trots att den var stor och bekväm. Men golven... Lamporna.... De tunga gardinerna... Det var som att flytta tillbaka många år i tiden, till ett gammaldags Spanien. Har har ett par äldre personer bott, det förstår man genast man kommer in.
- Den är möblerad, konstaterade Jesús. Vi letar ju efter en omöblerad...
- Ja, men var ska svärfar göra av möblerna då, tänkte du?
När vi blev visade fler bostäder på eftermiddagen, av en mäklare från Gerena, fick vi nys om att Pajanosa-mäklaren hade försökt hyra ut den första lägenheten vi tittade på för 50 euro mer än Gerenamäklaren.
Hm.
Helst skulle jag vilja ha en liten trädgård, med gräs och apelsinträd och trädgårdsland, men det tycks lika omöjligt som att finna ett rött trähus här. Spanjorerna vill inte ha trädgård. De lägger plattor över alltihop, och det blir så fult!
Det är sannerligen inte stora ytor vi pratar om, den största trädgårdsytan vi tittade på igår var 60 kvadratmeter, men det är för mycket jobb för en spanjor. Gräs och plantor måste ju vattnat och klippas och tas omhand. Så de lägger plattor och skymmer varenda jordfläck istället..
fredag 24 augusti 2012
Spanjorer snabba på skoj
Läser en annons om att man kan köpa tröja med det nya Jesus-porträttet.
Hittar jag en slår jag till.
Har fem klistermärken från kunga-episoden. Minns ni den?
När spanske kungen ropade "Varför håller du inte käften!?!" till Hugo Chávez, som upprepade gånger under ett möte talade illa om högerorienterade tidigare spanske premiärminister Aznar (vem gör inte det?).
Jag en nyckelring som tillverkades efter samma händelse, en rolig en som skulle kunna tolkas som att jag tycker illa om Chávez om jag visar bild på den, så det låter jag bli. (Dessutom är den försvunnen.)
Spanjorerna är jäkligt snabba på att skoja om aktuella händelser, göra bildmontage, trycka tröjor, prylar och ta upp dem i satiriska samhällskritiska program i radio och tv.
Sverige är verkligen tråkigt i jämförelse.
Fega, rekorderliga Sverige.
Hittar jag en slår jag till.
Har fem klistermärken från kunga-episoden. Minns ni den?
När spanske kungen ropade "Varför håller du inte käften!?!" till Hugo Chávez, som upprepade gånger under ett möte talade illa om högerorienterade tidigare spanske premiärminister Aznar (vem gör inte det?).
Jag en nyckelring som tillverkades efter samma händelse, en rolig en som skulle kunna tolkas som att jag tycker illa om Chávez om jag visar bild på den, så det låter jag bli. (Dessutom är den försvunnen.)
Spanjorerna är jäkligt snabba på att skoja om aktuella händelser, göra bildmontage, trycka tröjor, prylar och ta upp dem i satiriska samhällskritiska program i radio och tv.
Sverige är verkligen tråkigt i jämförelse.
Fega, rekorderliga Sverige.
Månadens roligaste nyhet
Veckans snackis på facebook. Och i nyheterna. Ja, igår nådde den till och med utländsk press.
Historien är denna: I kyrkan Santuario de Misericordia de Borja (Zaragoza) fanns en fresk från början av 1900-talet, målad av Elías García Martínez, föreställande Kristus. Den var mycket sliten (bilden i mitten).
En gammal dam tyckte att det såg trist ut, så hon bestämde sig för att på eget bevåg restaurera väggmålningen. Nåja, med prästens vetskap.
Resultatet ser ni till vänster.
Det ser ut som något modernt, men... tja... tanten gjorde så gott hon kunde.
Tyvärr verkar ingen gilla resultatet.
Jag tycker att det är vansinnigt roligt.
Såg på nyheterna idag. Ungdomar strömmade in och ut ur kyrkan (som före händelsen sällan besöktes på grund av läget utanför byn) för att ta kort med mobilkamerorna. Målartanten intervjuades. Hon var så ledsen och upprörd över uppståndelsen. (" Jag hade de bästa intentioner! Jag ville bara ge målningen lite färg!"
Hennes syster försvarar: "Hon har alltid haft ett passionerat intresse för måleri, sedan hon var liten! Och hon gjorde det för att kyrkan skulle bli finare, for att hjälpa till." Och: " Målningen var ändå inte särskilt värdefull, det var bara ännu ett porträtt av Kristus.".
"Hon har målat på klädesdräkten i flera år, problemet var att hon nu gav sig på ansiktet," har ett barnbarn till den ursprungliga konstnären sagt.
Nästa vecka ska experter komma och titta på målningen och undersöka vad som går att rädda. Tanten har lovat att vara med för att berätta hur hon gjorde och vilka färger hon använde.
Samtidigt blir det allt fler som vill ha kvar tantens målning. Det skickas runt namnlistor, och hittills har 2 700 personer skrivit under.
På twitter ch facebook skämtas det hej vilt. Det görs många nya versioner av målningen...
 |
| @Rafacercedill |
torsdag 23 augusti 2012
Tecken på att det är varmt del 2
Öppnade bildörren.
Flyttade mig snabbt åt sidan för att inte bränna mig på hetluften som strömmade ut.
När varmluften inne i bilen bytts ut mot varmluften utanför satte jag mig bakom rattmuffen (skyddsåtgärd, farligt att lägga händerna direkt på bilratten på sommaren) och fick syn på lypsylen som jag glömt kvar i facket vid framrutan.
"Borde nog flytta på den, det är ju varmt" tänkte jag, tog upp den och "AAAAJ!!!" vad den brändes!!! Inte bara plasthylsan, utan också innehållet som hade smält och rann ut i handen som stearin!
Jädrar vad det brändes, men, precis som stearin, så stelnade det snabbt mot huden i vita bumlingar.
När jag försökte ta upp lypsylen på kvällen, när det var svalare, satt den fastklistrad i det lilla facket, som följde med.
Flyttade mig snabbt åt sidan för att inte bränna mig på hetluften som strömmade ut.
När varmluften inne i bilen bytts ut mot varmluften utanför satte jag mig bakom rattmuffen (skyddsåtgärd, farligt att lägga händerna direkt på bilratten på sommaren) och fick syn på lypsylen som jag glömt kvar i facket vid framrutan.
"Borde nog flytta på den, det är ju varmt" tänkte jag, tog upp den och "AAAAJ!!!" vad den brändes!!! Inte bara plasthylsan, utan också innehållet som hade smält och rann ut i handen som stearin!
Jädrar vad det brändes, men, precis som stearin, så stelnade det snabbt mot huden i vita bumlingar.
När jag försökte ta upp lypsylen på kvällen, när det var svalare, satt den fastklistrad i det lilla facket, som följde med.
onsdag 22 augusti 2012
Kvällsnöje
Efter lektionen gick jag och köpte baguetter.
Varsin andaluza med salchichón. Samt en napolitana (ung. wienerbrödsrulle med choklad).
3,60 euro. Det är så billigt och enkelt att köpa baguetter här. Gå in i närmsta speceriaffär. Välj ett nybakat bröd. Välj pålägg. Butiken tar betalt för brödet och vikten av pålägget.
Fast för den ovane kanske det låter torrt att man inte får något smör.
Nåväl, goda baguetter blev det och sedan gick jag till Plaza del Museo som är så vacker och väntade med en bok. Efter en stund kom J med kall dryck och vi åt baguette-middag.
Sedan fortsatte vi till mitt favorittorg; Plaza de San Lorenzo.
Älskar det torget. Så lugnt. Och underhållande. Jag sprang på det för något år sedan bara och har varit förtjust i det sedan dess. Vårt nöje är att sitta och titta på folk där med en påse solrosfrön.
Igår gick det förbi en kille som försökte sälja basilikaplantor till oss. Kändes konstigt, särskilt som klockan var halv elva på kvällen.
Varsin andaluza med salchichón. Samt en napolitana (ung. wienerbrödsrulle med choklad).
3,60 euro. Det är så billigt och enkelt att köpa baguetter här. Gå in i närmsta speceriaffär. Välj ett nybakat bröd. Välj pålägg. Butiken tar betalt för brödet och vikten av pålägget.
Fast för den ovane kanske det låter torrt att man inte får något smör.
Nåväl, goda baguetter blev det och sedan gick jag till Plaza del Museo som är så vacker och väntade med en bok. Efter en stund kom J med kall dryck och vi åt baguette-middag.
Sedan fortsatte vi till mitt favorittorg; Plaza de San Lorenzo.
Älskar det torget. Så lugnt. Och underhållande. Jag sprang på det för något år sedan bara och har varit förtjust i det sedan dess. Vårt nöje är att sitta och titta på folk där med en påse solrosfrön.
Igår gick det förbi en kille som försökte sälja basilikaplantor till oss. Kändes konstigt, särskilt som klockan var halv elva på kvällen.
40 grader
21 august 2012.
På en gata i Sevilla.
Det sägs att när det är över 25 grader varmt störs nattsömnen...
På en gata i Sevilla.
Det sägs att när det är över 25 grader varmt störs nattsömnen...
tisdag 21 augusti 2012
Bad och övernattning i San Nicolás
Helgen tillbringades på svalare plats; i San Nicolás del Puerto i Sierra norte de Sevilla, bergstrakterna norr om Sevilla.
Ett par kilometer efter byn San Nicolás kommer man till en liten naturcamping; el Batán. Där slog vi upp tälten.
Vi gick genast ned till bäcken.
Bäcken är den ena av anledningarna till att folk åker dit.
Den andra är restaurangen.
Vi blev kvar vid bäcken hela dagen. Slog oss ned på stenarna. Plaskade med fötterna i det kalla vattnet. Åt. Åt oavbrutet av all matsäck vi hade med oss.
Tortilla. Gazpacho. Pastasallad. Chips. Brun pepparkaka...
Dryck som kyldes i vattnet hade vi också.
Då och då badade vi. Det var ljuvligt!
På vissa ställen i bäcken är det tillräckligt djupt för att simma.
Sedan sov vi en stund (jag och J) och vaknade lagom till att det började mörkna, och då gick vi upp till baren och spelade spel.
Middag intogs i mörkret nere vid bäcken.
Nästa morgon kom Loren.
Loren hade med sig en påse med en massa roligt godis och ett paket varmkorv. Varmkorven var till hennes hund Tjockisen (han heter faktiskt Gordo), förstod vi efter en stund.
Vi badade ännu mer. Och gick upp till restaurangen för att äta lunch.
Vi beställde grillat kött och revuelto iberico (äggröra med potatis, chorizo och annat ibericokött) att dela på, och sedan kikärtsgryta, carrillada (griskind) och puntas de solomillo (griskött) i vitlökssås. Det sista var till mig, och det var det godaste av alltihop
Vi var så mätta efteråt att det inte fanns annat att göra än att sova en stund nere vid bäcken.
Sedan badade vi igen.
Och åkte hemåt fram på kvällen.
Perfekt helg.
Ett par kilometer efter byn San Nicolás kommer man till en liten naturcamping; el Batán. Där slog vi upp tälten.
Vi gick genast ned till bäcken.
Bäcken är den ena av anledningarna till att folk åker dit.
Den andra är restaurangen.
Vi blev kvar vid bäcken hela dagen. Slog oss ned på stenarna. Plaskade med fötterna i det kalla vattnet. Åt. Åt oavbrutet av all matsäck vi hade med oss.
Tortilla. Gazpacho. Pastasallad. Chips. Brun pepparkaka...
Dryck som kyldes i vattnet hade vi också.
Då och då badade vi. Det var ljuvligt!
 |
| Lidia. |
 |
| José Alberto. |
 |
| Patri och Lidia. |
På vissa ställen i bäcken är det tillräckligt djupt för att simma.
Sedan sov vi en stund (jag och J) och vaknade lagom till att det började mörkna, och då gick vi upp till baren och spelade spel.
Middag intogs i mörkret nere vid bäcken.
Nästa morgon kom Loren.
 |
| Loren och José Alberto. |
Loren hade med sig en påse med en massa roligt godis och ett paket varmkorv. Varmkorven var till hennes hund Tjockisen (han heter faktiskt Gordo), förstod vi efter en stund.
Vi badade ännu mer. Och gick upp till restaurangen för att äta lunch.
Vi beställde grillat kött och revuelto iberico (äggröra med potatis, chorizo och annat ibericokött) att dela på, och sedan kikärtsgryta, carrillada (griskind) och puntas de solomillo (griskött) i vitlökssås. Det sista var till mig, och det var det godaste av alltihop
Vi var så mätta efteråt att det inte fanns annat att göra än att sova en stund nere vid bäcken.
Sedan badade vi igen.
Och åkte hemåt fram på kvällen.
Perfekt helg.
måndag 20 augusti 2012
Instängd
... och nu tapasmiddag på bästa matstället i trakten, vår grannbar Miketes (lägg namnet på minnet om ni kör förbi någon dag).
Måste komma ut. När det är 40 grader går man inte ut om man inte är tvungen, och det har vi inte varit, och det är anledningen till att vi inte har sett folk eller hört andra röster än våra egna och pipens på hela dagen. Den här fjantiga lilla lägenheten har ju inga fönster ut mot gatan! Men snart ska vi lämna den...
Fast man ska väl inte klaga, efter helgen som varit... Bilder kommer imorgon.
Men nu: middag!
Måste komma ut. När det är 40 grader går man inte ut om man inte är tvungen, och det har vi inte varit, och det är anledningen till att vi inte har sett folk eller hört andra röster än våra egna och pipens på hela dagen. Den här fjantiga lilla lägenheten har ju inga fönster ut mot gatan! Men snart ska vi lämna den...
Fast man ska väl inte klaga, efter helgen som varit... Bilder kommer imorgon.
Men nu: middag!
Marrakech - dag tre
Sista heldagen i Marrakech, och vi visste precis vad vi skulle göra. Vi skulle gå utanför medinan och till den nya stadsdelen Ville Nouvelle som de kolonisierande fransmännen byggde 1912 efter sitt tycke och smak.
Vi satte oss på en bänk för att via och dricka det medhavda vattnet, men på de 15 minuter det tog oss att komma till den bänken från riaden hade vattnet blivit så varmt att det kunnat tas för te-vatten. Vi tänkte, att är det så varmt att dricka kan vi hälla det över oss istället, men det var ju hett!
Gick till riaden och sov.
Ja, vi sov mycket, man blir väldigt trött av kraftig hetta..
För den som tycker att bilden ovan är jättefånig vill jag bara säga att det finns förmildrande omständigheter.
Vi tog en ordentlig titt påden stora moskén, och på La Guralda som J envisas med att kalla tornet, efter Sevillas upplaga.
I intilliggande parken träffade vi en liten mager kattunge som pep och ville bli klappad. Säkert ville han ha mat också, gud så mager han var, och hade det funnits ett matställe vilket-som-helst så hade jag gått och köpt en kyckling eller en fisk till honom. Men det fanns inget i närheten.
Sedan fortsatte vi till Djemaa el-Fna. Äntligen såg vi torget kvällstid. Vår besvikelse över platsen från föregående dagar förbyttes i förundran och förtjusning. Det var så mycket folk. Vid apelsinjuicestånden, matborden, på den öppna platsen, runt ormtjusarna, hos hennamålarna, de stod i ring runt sagoberättare och musiker, köade för att fiska flaskor och försöka vinna något. På avstånd hördes musiken, och röken från de uppställda köken steg i lampskenet. På marken runt torget tändes ljuslyktor. Jag köpte med en sådan och den lyser så fint i paton. Vad jag är glad över ljuslyktan!
Vi tog en tur på de intilliggande marknadsgatorna. Det var jättemycket folk ute och himla skoj att gå runt och kika.
Sedan letade vi rätt på kvällens matställe, Ryad Yana.
Vi tog vägen genom Cyber Park, där det finns internetautomater uppställda.
Vi satte oss på en bänk för att via och dricka det medhavda vattnet, men på de 15 minuter det tog oss att komma till den bänken från riaden hade vattnet blivit så varmt att det kunnat tas för te-vatten. Vi tänkte, att är det så varmt att dricka kan vi hälla det över oss istället, men det var ju hett!
Vi fortsatte.
44 grader visade en termometer i skuggan.
Vi såg två män som bar jacka.
Det var väldigt väldigt varmt. Och långt. Tråkig väg. Och till slut var vi framme i stadsdelen.
Vilken besvikelse! Så deprimerande fult och tråkigt! Och dött. Allt var stängt. Varenda bar. Marknaden. Kafeterian med 200 olika sorters marockanska bakverk hittade vi inte ens, men hade vi gjort det hade det naturligtvis varit stängd.
Räddningen blev, efter 45 minuters traskande i hettan, mitt på dagen, en liten bar där vi stannade för att dricka vatten samt äpple- och apelsinjuice som killen gjorde i ordning.
Vi tog taxi tillbaka.
Åt lunch på middagsstället dagen innan, Foucauld. Låter fantasilöst, men Jesús ville ha en egen pastilla. Min hade varit så god, tyckte han. (Pastilla är som en inbakad paj. Åtminstone de jag har ätit har varit fyllda med kyckling. Ovanpå är de pudrade med kanel och florsocker. Mycket, mycket gott.)
Oturligt nog var pastillan slut, men det blev lamm och plommon-tagine och citronkyckling-tagine istället.
 |
| Jag blev kär i de kaklade väggarna. |
Ja, vi sov mycket, man blir väldigt trött av kraftig hetta..
Därefter gav vi oss ut i souken för att pruta på en kaftan åt Jesús. Det är hans favoritplagg när det är varmt.
Jesús har aldrig prutat och var värdelös på det. Jag gjorde så gott jag kunde, och var nästan lika dålig.
Men en kaftan blev det, försäljaren var nöjd, Jesús också.
För den som tycker att bilden ovan är jättefånig vill jag bara säga att det finns förmildrande omständigheter.
Vi tog en ordentlig titt påden stora moskén, och på La Guralda som J envisas med att kalla tornet, efter Sevillas upplaga.
I intilliggande parken träffade vi en liten mager kattunge som pep och ville bli klappad. Säkert ville han ha mat också, gud så mager han var, och hade det funnits ett matställe vilket-som-helst så hade jag gått och köpt en kyckling eller en fisk till honom. Men det fanns inget i närheten.
Sedan fortsatte vi till Djemaa el-Fna. Äntligen såg vi torget kvällstid. Vår besvikelse över platsen från föregående dagar förbyttes i förundran och förtjusning. Det var så mycket folk. Vid apelsinjuicestånden, matborden, på den öppna platsen, runt ormtjusarna, hos hennamålarna, de stod i ring runt sagoberättare och musiker, köade för att fiska flaskor och försöka vinna något. På avstånd hördes musiken, och röken från de uppställda köken steg i lampskenet. På marken runt torget tändes ljuslyktor. Jag köpte med en sådan och den lyser så fint i paton. Vad jag är glad över ljuslyktan!
Vi tog en tur på de intilliggande marknadsgatorna. Det var jättemycket folk ute och himla skoj att gå runt och kika.
Sedan letade vi rätt på kvällens matställe, Ryad Yana.
Det var ett toppenställe! En mysig innergård där ett fåtal små bord var uppställda.
Vi beställde en tallrik skivad tomat till förrätt, tomat, med kummin, salt, peppar och lök. Så enkelt, så gott!
Vi beställde en tallrik skivad tomat till förrätt, tomat, med kummin, salt, peppar och lök. Så enkelt, så gott!
Därefter blev varsin tagine: kyckling med dadlar till mig, lamm med torkade plommon till Jesús (igen, han visste inte vad han beställde eftersom han inte tolkade språket rätt). Så himla, himla gott!
Dessvärre började jag må illa efter halva portionen. Inte på grund av maten, utan på grund av att jag, sedan vi satte oss hade druckit en och en halv liter vatten. Man blir som sagt törstig av värme.
Det är otroligt att man kan dricka så mycket vatten, och bara svettas ut allt!
Synd på den goda maten. Jesús fick avsluta den.
Efterrätten fick jag ändå i mig, en skål hemgjord yoghurt, och efter någon halvitmme släppte illamåendet igen, så att jag kunde dricka mer vatten:)
söndag 19 augusti 2012
Tango på Plaza del Museo
De bara kvinnoryggarna glänser av svett, männens skjortor är blöta.
Det är mycket varmt, men det hindrar inte dansarna att komma.
Varje torsdag vid 22.30 är det tango på Plaza del Museo. Det är bara att komma, den som vill dansar, den som vill tittar på. Klassisk tango, modern tango och tango av olika typer hörs från en liten musikanläggning. Runt, runt dansar paren, långsamt, snabbt, med has och skrap med foten, höga klackar, koncentrerade blickar, ibland skratt. Mellan låtarna skyndar alla att svalka sig med solfjädrarna.
Det är lite magiskt att sitta i mörkret och titta på.
Det är mycket varmt, men det hindrar inte dansarna att komma.
Varje torsdag vid 22.30 är det tango på Plaza del Museo. Det är bara att komma, den som vill dansar, den som vill tittar på. Klassisk tango, modern tango och tango av olika typer hörs från en liten musikanläggning. Runt, runt dansar paren, långsamt, snabbt, med has och skrap med foten, höga klackar, koncentrerade blickar, ibland skratt. Mellan låtarna skyndar alla att svalka sig med solfjädrarna.
Det är lite magiskt att sitta i mörkret och titta på.
lördag 18 augusti 2012
Vattensvalka i Alameda
Ja, vad kallar man det? Torg? Park... utan växter?
I Alameda i alla fall, på den stora öppna platsen, finns två ställen dit man gärna går för svalka. I båda ändarna sprutar det nämligen upp vatten från marken, vatten i rökfina droppar, just med tanke att ge svalka.
Tips för dig som promenerar i närheten när det är mycket varmt.
Marrakech - dag två
Vi satte klockan på tidigt för att utnyttja dagens "svala" timmar. När vi öppnade dörren var det lilla runda bordet utanför redan dukat.
I vanliga fall serveras frukosten uppe på en av takterasserna, men under ramadan nere i pation för att kvinnorna ska slippa anstränga sig.
Vi fick serverat kaffe, mynta-te, färskpressad apelsinjuice, bröd, en sorts pannkakor, sockerkaka med chokladströssel, vindruvor, marmelad och smör.
Sedan gick vi.
Vi gick till Palais de la Bahia, och vi hade nog njutit mer av promenaden dit om det inte hade varit så varmt. Nu var det fråga om att ta sig dit på kortast möjliga tid utan att dö på vägen. Vi dog inte, men vi fick sitta en stund i skuggan och hämta oss tillsammans med ett gäng irländare innan vi gick in.
Jag vet inte mycket om palatset, mer än att man bara får se en mycket liten del av det. Det är nytt, byggdes i slutet av 1800-talet, och för en andalusier är det kanske inte så imponerande, även om det är vackert. I Sevilla har vi ju Alcázar, i Granada finns fantastiska Alhambra, och det går inte att jämföra detta nybyggda palats med det. Men det var vackert, som sagt, och inträdet billigt.
När vi nu var i närheten tänkte vi ta oss en titt på berömda Saadíes-gravarna också, men när vi äntligen kom fram kom vi inte in eftersom vi inte hade jämna pengar, och mannen inte ville växla. Och vi var nära döden av hettan och sket i gravarna. Tog in på en kafeteria och drack vatten och hämtade krafter för att ta oss till ett lunchställe.
Vi hittade ett vid Djemaa el-Fna. J blev supernöjd, jag grymt besviken. Hans tagine med kyckling och konserverade citroner var fantastisk. Min couscous med grönsaker var urtråkig. Dessutom var pastillan, som jag hoppades skulle väga upp, slut.
Tänkte gå tillbaka till riaden för att vila.
Gick fel. Gick fantastiska små gator genom marknaden och bara njöt, såg gata efter gata breda ut sig i mörkret, ja högt upp fanns tak i form av plastskynken eller brädor för att ge skugga, vi gick på gatan där det bara såldes kaftaner, kom in på gatan med tofflor, sedan den med lampor, det fanns så mycket spännande att titta på!
Hamndade på Medersa Ben Youssef, koranskola och universitet som uppfördes på 1500-talet, var i bruk ända till 1960-talet då ett nytt universitet byggdes.
Mycket vackert. Men enformigt efter ett tag. Alla studentrum, som är vad man ser mest, är ju likadana.
Gick in på intilliggande Marrakech-museet, men var för trötta för att uppskatta det.
Vi var alldeles i närheten av riaden, enligt kartan.
Men vi hittade inte dit.
Gick i cirklar.
Gick fel hela tiden. Gick förbi samma korsning tre gånger där en "guide" var förbannad för att vi inte ville anlita honom.
Här kommer en parentes. Dessa "guider" som med olika medel försöker fånga besökares uppmärksamhet för att övertala oss till en guidning, var så många för ett antal år sedan att de gav Marrakech dåligt rykte. Så det bestämdes att de inofficiella guiderna skulle bort, det blev höga böter när de upptäcktes av polis. Nu verkar de vara tillbaka, och det är oerhört tröttsamt att ignorera och känna sig ovänlig för att slippa deras tjänster som man kan kan tvingas att betala mycket pengar för.
Därmed inte sagt att det inte finns bra guider också.
Det är tröttsamt, men man ska ha i åtanke att fattigdomen är stor, arbetslösheten hög.
Vi var mycket, mycket trötta och törstiga innan vi efter någon timmes irrande runt riaden kom fram till den.
Och ni som tycker att det var onödig information i förra inlägget, det om att rummet hade luftkonditionering, lika onödigt och tråkigt som om jag hade nämnt att det fanns tre lampor i rummet och två stolar, ni ska tänka på att det var 46 grader varmt. Luftkonditionering är inte en oviktig detalj i sammanhanget.
Vi somnade gott och gick inte ut igen förrän det började bil dags för middag.
Vi åt på Restaurant Foucauld (Ave el-Mouahidine i hörnet av Place de la Foucauld).
Tagine med ägg och små marockanska köttbullar i tomatsås för Jesús, fantastisk pastilla till mig. Små friterade trekanter med kyckling och grejer till förrätt, samt soppa. Underbar hemgjord yoghurt till efterrätt samt apelsin med kanel.
Jättegott alltihop. Och jag motstod lusten att lägga mig och sova i den sköna soffan som vi satt i.
På väg tillbaka till riaden gick vi förbi den stora moskén. En massa folk var på väg dit. Det var avspärrat, poliser vaktade området och utanför moskén satt säkert tusen personer eller mer och bad. Och de blev bara fler och fler. Vi stannade och tittade en lång stund, hur de reste sig på knä, ställde sig upp, satte sig ned igen. Fascinerande. Undrar om det har med ramadan att göra att så många bad där just då.
I vanliga fall serveras frukosten uppe på en av takterasserna, men under ramadan nere i pation för att kvinnorna ska slippa anstränga sig.
Vi fick serverat kaffe, mynta-te, färskpressad apelsinjuice, bröd, en sorts pannkakor, sockerkaka med chokladströssel, vindruvor, marmelad och smör.
Sedan gick vi.
Vi gick till Palais de la Bahia, och vi hade nog njutit mer av promenaden dit om det inte hade varit så varmt. Nu var det fråga om att ta sig dit på kortast möjliga tid utan att dö på vägen. Vi dog inte, men vi fick sitta en stund i skuggan och hämta oss tillsammans med ett gäng irländare innan vi gick in.
Jag vet inte mycket om palatset, mer än att man bara får se en mycket liten del av det. Det är nytt, byggdes i slutet av 1800-talet, och för en andalusier är det kanske inte så imponerande, även om det är vackert. I Sevilla har vi ju Alcázar, i Granada finns fantastiska Alhambra, och det går inte att jämföra detta nybyggda palats med det. Men det var vackert, som sagt, och inträdet billigt.
När vi nu var i närheten tänkte vi ta oss en titt på berömda Saadíes-gravarna också, men när vi äntligen kom fram kom vi inte in eftersom vi inte hade jämna pengar, och mannen inte ville växla. Och vi var nära döden av hettan och sket i gravarna. Tog in på en kafeteria och drack vatten och hämtade krafter för att ta oss till ett lunchställe.
Vi hittade ett vid Djemaa el-Fna. J blev supernöjd, jag grymt besviken. Hans tagine med kyckling och konserverade citroner var fantastisk. Min couscous med grönsaker var urtråkig. Dessutom var pastillan, som jag hoppades skulle väga upp, slut.
Tänkte gå tillbaka till riaden för att vila.
Gick fel. Gick fantastiska små gator genom marknaden och bara njöt, såg gata efter gata breda ut sig i mörkret, ja högt upp fanns tak i form av plastskynken eller brädor för att ge skugga, vi gick på gatan där det bara såldes kaftaner, kom in på gatan med tofflor, sedan den med lampor, det fanns så mycket spännande att titta på!
Hamndade på Medersa Ben Youssef, koranskola och universitet som uppfördes på 1500-talet, var i bruk ända till 1960-talet då ett nytt universitet byggdes.
Mycket vackert. Men enformigt efter ett tag. Alla studentrum, som är vad man ser mest, är ju likadana.
Gick in på intilliggande Marrakech-museet, men var för trötta för att uppskatta det.
Vi var alldeles i närheten av riaden, enligt kartan.
Men vi hittade inte dit.
Gick i cirklar.
Gick fel hela tiden. Gick förbi samma korsning tre gånger där en "guide" var förbannad för att vi inte ville anlita honom.
Här kommer en parentes. Dessa "guider" som med olika medel försöker fånga besökares uppmärksamhet för att övertala oss till en guidning, var så många för ett antal år sedan att de gav Marrakech dåligt rykte. Så det bestämdes att de inofficiella guiderna skulle bort, det blev höga böter när de upptäcktes av polis. Nu verkar de vara tillbaka, och det är oerhört tröttsamt att ignorera och känna sig ovänlig för att slippa deras tjänster som man kan kan tvingas att betala mycket pengar för.
Därmed inte sagt att det inte finns bra guider också.
Det är tröttsamt, men man ska ha i åtanke att fattigdomen är stor, arbetslösheten hög.
Vi var mycket, mycket trötta och törstiga innan vi efter någon timmes irrande runt riaden kom fram till den.
Och ni som tycker att det var onödig information i förra inlägget, det om att rummet hade luftkonditionering, lika onödigt och tråkigt som om jag hade nämnt att det fanns tre lampor i rummet och två stolar, ni ska tänka på att det var 46 grader varmt. Luftkonditionering är inte en oviktig detalj i sammanhanget.
Vi somnade gott och gick inte ut igen förrän det började bil dags för middag.
Vi åt på Restaurant Foucauld (Ave el-Mouahidine i hörnet av Place de la Foucauld).
Tagine med ägg och små marockanska köttbullar i tomatsås för Jesús, fantastisk pastilla till mig. Små friterade trekanter med kyckling och grejer till förrätt, samt soppa. Underbar hemgjord yoghurt till efterrätt samt apelsin med kanel.
Jättegott alltihop. Och jag motstod lusten att lägga mig och sova i den sköna soffan som vi satt i.
På väg tillbaka till riaden gick vi förbi den stora moskén. En massa folk var på väg dit. Det var avspärrat, poliser vaktade området och utanför moskén satt säkert tusen personer eller mer och bad. Och de blev bara fler och fler. Vi stannade och tittade en lång stund, hur de reste sig på knä, ställde sig upp, satte sig ned igen. Fascinerande. Undrar om det har med ramadan att göra att så många bad där just då.