torsdag 13 januari 2022

Åsnan på vägen

Vi hade lämnat Disa i skolan, jag hade parkerat och bar den barfota och tunnklädda (klädvägrande i sex graders kyla) Runa på ena armen och hennes stövlar och jacka på andra, skyndade över bilvägen mot vårt hus, och hajade till när jag såg en vit åsna komma gåendes mot oss. En åsna på bilvägen, vad gjorde den här? Hade den rymt? Den lunkade förbi oss, och jag tänkte att åsnor inte ska lunka omkring på riksvägar där både bilar, bussar och långtradare kör i hög fart. Jag måste stoppa den! Jag satte av efter åsnan, fortfarande med Runa på armen. Det gick inte fort, Runa hasade allt längre ner och åsnan hade fått ett försprång. Jag lockade på djuret, visslade på det för att få det att stanna, men jag vet inte hur man kommunicerar med åsnor. Vi kom i jämnhöjd på fel sida av vägen, åsnan såg oss och lunkade över mot oss, men stannade mitt i körfältet. Jag gick fram till den, Runa klappade den på mulen, åsnan såg precis så där lugn och snäll ut som de brukar göra. Jag försökte mota den åt andra hållet, tryckte mig mot den för att få den att byta håll och gå tillbaka till byn, men den ville inte. Jag undrade om jag vågade knuffa mot dess bakdel, men åsnor kanske sparkas? Runa tyngde och åsnan ville fortsätta sin vandring. Jag fick ge upp. Hade jag varit själv hade jag kanske kunnat ta av mig tröjan och binda den som ett rep om åsnans hals och få den med mig, men jag var inte själv. Och vad skulle jag sedan ha gjort med åsnan, om den hade följt med? 

Bortugal-Åsas familj tyckte att det var så mycket djur häromkring, jämfört med där de bor. Tja, en del är det kanske? De flesta som har lite mark här håller sig med djur. Vi är omringade av åsnor, hästar, grisar (fast nu är de slaktade) och höns. När något av grannarnas djur har rymt låter Iris oss veta det. Häromveckan var det en tacka med sin lammunge utanför ytterdörren av glas, och Iris skällde och skällde. Men när en gris hade rymt och snodde omkring utanför vår dörr behövdes inte Iris signaler, det var livat ändå av alla som försökte fånga grisen.

Grisar tycker Iris inte om. Hon är mycket rädd för dem. När vi går vår vanliga promenad i skogen, brukar jag tänka på Iris grisrädsla just där vägen delar sig och går i två parallella stigar med en två meter bred  vägg av tallar och taggbuskar mellan sig. När vi var ute den där kvällen stannade Iris plötsligt och lyfte på öronen. Någon var på väg mot oss. Det kunde vara fotgängare, eller någon till häst, och var det häst behövde jag hålla fast Iris för att hon inte skulle springa i vägen och skälla. Det var där skogsvägen delar sig, och jag valde den vänstra stigen. Efter en kort stund såg jag att den, eller de, som kom emot oss hade valt den andra stigen, och tur var det! Först kom en äldre man med vandringspinne (?) hastandes. Efter honom kom sju-åta stora svarta ibericogrisar småspringandes, och efter dem en tonåring och en liten unge som schasade efter grisarna för att de skulle fortsätta springa i rätt riktning. Familjen flyttade sina grisar till en annan hage. Hade vi mötts på samma stig hade det inte funnits plats för Iris och mig. Iris hade fått en hjärtattack av skräck.

Ja, det var ju ett sidospår. Har någon av er erfarenhet av åsnor? Tips ifall vi möter en förrymd åsna igen? 

12 kommentarer:

  1. Haha! Jag kan se det framför mig - dels för att jag varit där och dels för att du beskriver det så bra och roligt! Vi har faktiskt också haft en åsna här i vårt hörn av byn, men den är borta nu. Nu finns det faktiskt får i en hage som jag kan se härifrån och det tycker jag är jättefint. Det borde vara vanligare, tycker jag. Det vore mysigt med mer får, getter och grisar och sådant, men vi bor väl inte tillräckligt lantligt. Jag tittar alltid efter djur när vi är ute och åker, och i ert hörn av Spanien tycker jag det verkade finnas gott om dem! Vi såg grisar, får och getter när vi sprang till er grannby, och längs vägen när vi åkte. Hjortar i bergen också, ju! Vilda djur är det mycket vanligare att man ser i Sverige än här tror jag. Vi kunde se räv, harar, grävling, rådjur och älg i trädgården ibland ju.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är nog vanligare att se vilda djur i Sverige! Några riktiga vilddjur har vi inte haft i trädgården. Ett par stycken då, de kommer i ett vilddjursinlägg snart, men de är så små att de nog inte räknas.

      Radera
  2. Oj då! Hoppas att det gick bra för åsnan! Har du sett den igen eller vet vems den är? /Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tittade efter den när Disa skulle hämtas på eftermiddagen, men jag såg inte till den. Vet inget mer, tyvärr.

      Radera
  3. Häftigt möte! Har du kunnat ta reda på vems den är? Jag hade också, precis som Åsa, tyckt det vore trevligt med lite fler betande djur häromkring

    SvaraRadera
    Svar
    1. Betande djur är trevligt! Vet inte vems åsnan är, tyvärr. Den kanske hade gått långt?

      Radera
  4. Nä, inte åsnor. Men jag brukade få stanba mitt i vägen för fasaner i Sverige. En gång var det en häst som smitit men det löste sig och tur ör det för jag har ingen hästvana. En lite byracka stod mitt på vägen ich skällde och den kunde jag lyfta in på andra sidan staketet där den hörde hemma. Här brukar grannens hund bli bortglömd och jajag får ropa att hallåååå Lolo är på gatan här hos mig! Och så kommer de ut och tackar kopiöst och tar hand om gamla Lolo som är så snäll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fasaner, det känns exotiskt!
      Jag vet nog inte heller vad jag skulle ha gjort med en häst!

      Radera
  5. Hej Annika!
    Ja det är kul med djur fast vissa r jag räd för :-) Läste på Sydkustens sida härom dagen att det finns en övergiven åsna...Så söt på bild. Den kunde du väl ta hand om :-) Kram P ♥♥
    2 hästar också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jesús dröm är att ha en åsna, och jag tycker också att de verkar trevliga! Men inte i trädgården :-) Jag såg också bilden, åsnor är fina!

      Radera
  6. Vad snällt att du försökte hjälpa till. I Paris finns förvildade väldigt söta papegojor, men det är ju en invasiv art som hotar andra arter i ekosystemet. Ekorrar har vi som också är en invasiv art som bär på sjukdomar. Och alldeles för många hundar tycker jag eftersom hundägarna inte plockar upp efter sina hundar. Jag blev faktiskt biten i benet i höstas av en liten hund som gick till angrepp därför att jag "skuttade" över en vattenpöl.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men, biten?!
      Här plockar folk inte upp bajset heller.
      I Sevilla finns också förvildade papegojor. Roligt att se dem, men förstår ju att de inte bör finnas där.

      Radera

ny gadget

ny gadget