fredag 11 september 2020

Skolstart och covid-test

Nu har skolan börjat igen! Sist Disa var i skolan var den 13 mars, och igår, den 10 september, sex månader senare, fick hon komma tillbaka! Det var en så stor händelse att jag bestämde mig för att gå upp tidigt väcka henne med nybakad drömtårta (favoritbakverket) och tomtebloss på sängen, detta firande av hennes födelsedag gjorde djupt intryck på henne. Men drömtårtefrukosten blev idag, andra dagen i skolan, för det var nära att hon missade första dagen och jag skjutsade iväg henne i all hast.

Anledningen den nästan missade skolstarten var att Jesús blev förkyld. Disa, Runa och jag hade haft helt vanliga förkylningar med snor och nysningar, och var redan friska från dem. Men Jesús skaffade en alldeles egen variant av förkylningen och fick feber. Och hosta. Och andnöd. Han hade gjort ett antikroppstest några dagar tidigare, vid lärarnas skolstart, men kanske var det bäst att ta ett covid-test nu i alla fall? Innan han träffade skolbarnen? Testet dröjde. Jesús fick order om att hålla sig helt isolerad i ett rum i hemmet tills vidare. Det sket vi i, det är orimligt. Om han hade fått corona-viruset nu hade vi ändå levt så nära att vi skulle haft det allihop.

På tisdagen fick han åka till vårdcentralen. På en grusplan bakom byggnaden väntade två rymdmän med varsitt test, snabbt och diskret, och sedan var det bara att vänta på resultatet. Hela familjen skulle hållas isolerad. Nästa dag kom inget resultat, bara ett besked om att vi allihop skulle vara isolerade i hemmet i sex dagar, även om resultatet var negativt, för det finns en liten, liten risk att testet visar fel resultat... Alltså ingen förskola för Runa, som redan hade missat hela första inskolningsveckan, ingen skolstart för Disa, och Jesús drabbades av någon slags cellskräck över att inte få komma ut.

Nåväl. På torsdagen kom det väntade, negativa beskedet. Inget corona-virus. Och en ny läkare gav oss allihop tillåtelse att gå ut! En halvtimme efter telefonsamtalet hade Jesús lämnat Runa i förskolan, så hon skulle hinna få någon slags mjukstart innan heldagarna börjar, och jag gjorde i ordning Disa och skjutsade henne till skolan.

Två timmar skulle första skoldagen vara. Jag lämnade Disa med både glädje och en sorgetagg i hjärtat. Över alla förändringar. Över de nya reglerna, att barnen inte längre får jobba med lera, leka på lekplatsen, de får inte fylla på sina vattenflaskor i kranarna i skolan, inte få låna penna av någon när penna glömts, aldrig få smaka på någon annans matsäck... Ständigt ansiktsmask på. Jag hittade inte Disas mask innan vi åkte så jag rotade fram en liten engångsmask för barn i röda plåtburken, och snodde ihop gummibanden med mitt hårspänne bakom hennes huvud, eftersom gummibanden var för stora. Det kändes sorgligt att stå och sätta ansiktsmasken tillrätta på sin lilla sexåring.

Och så var det ledsamheten över hur det förra skolåret slutade. Lyckligaste möjliga skolår, där Disa stortrivdes, och vi med, eftersom de få eleverna och deras föräldrar utgjorde en helt egen värld. Varje dag som vi hämtade barnen stannade vi kvar och pratade, en kort stund eller en halvtimme, en timme, medan ungarna lekte på lekplatsen utanför skolhuset. Nu har halva föräldragruppen försvunnit, och deras barn, och det blev så tomt. Den chilenska familjens stora barn har börjat i storskolan (80 elever) i Fuenteheridos, och de andra två stora barnen ville följa med kompisarna dit, så varken den chilenska familjen, mexikanske pappan eller brevbärar- och pizzabagarfamiljen finns kvar, de heller. Och den brasilianska familjen väljer att ha dottern hemma tills det blir färre restriktioner i skolan.

Men fyra andra barn är kvar, och en ny liten pojke har tillkommit, det kommer väl att bli bra det också.

Disa tog med ett av äpplena som hon dekorerat med diamanter, ögon och andra klistermärken, till läraren. Var lite blyg först, men läraren kom och hämtade henne vid grinden. Jag hade tänkt sätta mig och läsa religion medan Disa var i skolan (har tenta på tisdag) men följde istället med pappan Alex och nye pojkens mamma till chilenska familjens alldeles nyöppnade bar och drack fruktdrink med frön och åt melon i två timmar med dem.

När skolan var slut undrade Disa varför jag kom så tidigt, hon ville stanna längre. Ungarna slet av sig ansiktsmaskerna och lekte på trottoaren, nu när de inte fick vara på lekplatsen.

Idag var första heldagen i skolan, och så klart fick Disa drömtårta på sängen! Direkt efter skolan följde hon med ett par kompisar hem och jag ska hämta henne ikväll.


Med Runa var det värre. Hon har missat hela inskolningen, först för att hon var förkyld, sedan för att Jesús väntade på provsvar från covid-testet. Hon var ledsen när hon kom till förskolan (man får inte komma in, bara lämna barnet i dörren), och när jag hämtade henne fick jag själv lust att gråta när jag såg henne genom fönstret. Hon var inte glad. Jag är säker på att det är sant, att hon hade lekt och varit lugn under förmiddagen, men jag såg ju i hennes ansikte att det inte var bra. Hon har inget behov av att vara med andra barn fem-sex timmar på förskolan varje dag, hon skulle ha det bättre hemma. Det här är lösningen för att jag ska kunna jobba och studera.

11 kommentarer:

  1. Fint och lite sorgligt inlägg. Vad är det du ska studera? Religion?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svenska som andraspråk. Vi börjar med religion och etiska perspektiv.
      Det blev lite sorgligt. Det bara blev så.

      Radera
  2. Både roligt och sorgligt med skolstarten... men kul att barnen har börjat träffas mer nu :). Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja. Och det viktigaste är att barnen får vara tillsammans och få en vardag igen!

      Radera
  3. Så fint att Disa fått börja skolan och vardagen blir lite mer vanlig. Här i Norge gäller det samma, man lämnar och hämtar ute på förskola och skola. Hopplösa tider vi går mot nu också med de vanliga förkylningarna och veta vad som är vad. / Ingalill

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hur ska man veta? När till och med snuva kan vara covid-symptom?
      Jag tycker att det är vettigt att hämta och lämna ute. men det kändes inte bra att lämna Runa i famnen på en annan människa, som hon kanske inte minns, och bara gå ifrån henne.

      Radera
  4. Oj vad jobbigt och stressigt för er men vilken tur att Disa kunde vara med första skoldagen i alla fall! Och att Jesus inte hade smittan! Hur tyckte Dias att det var? När jag hämtade I igår så var han helt uttorkad, hade druckit upp sin halvlitersflaska och försökt fylla på i kranen. Och där kom inget vatten... Jag var på väg att skriva till skolan när jag läste ditt inlägg... Får skicka med två flaskor i fortsättningen..! Han hade inget saliv stackarn och jag fick åka direkt till en bar runt hörnet och köpa en flaska vatten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skriv till skolan! Protestera! Jag tycker inte att det är en vettig norm att hindra barn från att fylla på sin vattenflaska i skolan! Det är inte rimligt. Det måste ju gå att lösa. En kran enbart för flaskpåfyllning? På rasten, med vakt? Jag vet inte? Reglerna måste ju vara rimliga.

      Disa är enbart glad över att få gå i skolan igen.

      Radera
  5. Hur gammal är Runa nu? Ge det lite tid? Hon kanske knyter an till en pedagog efter ett par veckor, eller kanske situationen med covid förändras, och hon kan växa till sig lite? Är det samma förskola som Disa hade innan?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon är ett och ett halvt år. Det blir antagligen bättre med tiden. Det är inte samma förskola som Disa var på, den tyckte vi inte om. Den här är mer mänsklig. Disa trivdes aldrig på sin förskola, inte när hon började och inte när hon slutade åtta månader senare.

      Radera
  6. Nej. Vi hade en underbar svensk förskola som barnet älskade, knöt an direkt. Ville typ hellre vara där kändes det som även om det nog inte var sant. Till en väldigt snäll fransk förskola som för oss var en riktig kulturkrock. Idag skulle jag nog inte reagera lika mycket. Men och han grät och var jättetrött efter... Han vande sig, men trivdes kanske inte? Men jag höll honom hemma vid minsta snuva och han sov typ halva tiden han var där... Men det kändes som att ska man börja i fransk skola är det bäst man övar i förskolan innan... Dessutom är fransk förskola en superlyx för det finns inte platsgaranti. Det är väldigt höga krav för mindre barn.

    SvaraRadera

ny gadget

ny gadget