söndag 29 mars 2020

Fjortonde dagen i karantän - sömnrufs, militär och skärpta karantänregler

Klockan 20 hörde jag applåderna genom det öppna köksfönstret. Applåder och busvisslingar. För sjukvårdspersonalen som jobbar livet ur sig. Inte här i Aracena, här är det lugnt, utan för dem som kämpar i andra delar av landet.

Det är helt vansinnigt vad siffrorna rör på sig snabbt! 73 000 smittade, och 5 800 döda, över 800 nya dödsfall det senaste dygnet. Ändå sägs det vara dubbelt så många dödsfall än vad siffrorna visar. De som räknas i den officiella statistiken är de som har testats för corona innan de avled. De som inte testats först räknas inte, inte heller de som har dött i sina hem och aldrig hunnit fram till sjukhuset.

Jesús oroar sig allt mer för sin pappa och ringer var och varannan dag för att på något subtilt sätt förmedla att pappan måste ta hand om sig. Det är inget som har gått fram till min svärfar. Istället bestämmer han träff med sin romans i en mataffär varje dag, de ses där bland hyllorna. Väldigt trevligt egentligen, annat kan man inte säga, men det är knappast att vara försiktig och hålla sig undan smittan. Idag fyllde han förresten 81 år!

Idag höll regeringschef Pedro Sanchez presskonferens och meddelade att från och med måndag kommer karantänreglerna att skärpas. Jag tror inte att vi kommer märka av det, men det berör flera av våra kompisar, som har varit tvungna att gå till jobbet, trots att det inte räknas som yrkesgrupper som måste hålla igång.

Spanien har beställt skyddsutrustning och material från Kina för 23.3 miljoner euro. Detta skulle ha kommit i tisdags, men ännu vet ingen när leveransen beräknas komma. Nu har det beslutats att Spanien skickar dit militärplan, inte för att hämta utrustning utan för att ta hit mer än 50 000 snabbtest, eftersom de som Spanien beställde inte fungerade. Militären har för övrigt många arbetsuppgifter. Förutom att hämta grejer i Kina hjälper de polisen att få folk att hålla sig hemma, de sanerar ålderdomshem och vårdcentraler och hämtar döda, eftersom det på sina håll dör så många att de döda inte hinner hämtas av ordinarie personal. Det är helt vansinnigt, detta!

I övrigt då? Jo, jag vaknade med filmiskt snyggt sömnrufs i håret! I vanliga fall ser jag knappast ut som en sådan där söt, nyvaken tjej på film som går upp med gulligt, rufsigt hår, det finns aldrig något gulligt i mitt rufs, men i morse! Wow! Hade velat ha det så resten av dagen, men det var borta efter en kvart.

Jag fick sovmorgon, och dagens bästa ögonblick var att gå ner för trappan, gå in i vardagsrummet och se Runa stå vid soffan och leka med något. "Hej Runa!" sa jag, och hon blixtvände på huvudet för att se mig när hon hörde min röst, ropade högt av glädje och nästan slängde sig ner på golvet och kröp fram till mig så fort hon kunde för att bli upplyft och omhållen! Att hon kan bli så glad över att se mig! Vad härligt det är med en sådan här liten unge!

6 kommentarer:

  1. Så fruktansvärt det är detta virus som gör så många sjuka och som även dödar. Och vilken spridning det har... Nu får vi verkligen hoppas att situationen ändras snart! Ni är bra på att hitta rutiner och så i er vardag. Jag tror att barnen på något vis bidrar till att man måste vara mer "som vanligt" och de gör en så glad många gånger. Precis som du beskrev mötet med Runa <3. Allt gott! /Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, ja, barnen! Hur hade det varit utan dem? Det finns ingen tid att grubbla när de är vakna, och så många skratt det blir, så mycket glädje! Och så jobbigt emellanåt :-) Nu har jag smitit upp på övervåningen en timme, orkade inte en minut till utan att få vara ensam en stund och få tillbaka energin.

      Radera
  2. Vilken sväng, från alltiallomilitärer till filmiskt snyggt sömnrufs! Du skulle tagit foto! På Rufset, alltså. Själv brukar jag tycka att håret är som snyggast precis när jag har borstat ut det och ska gå och lägga mig. Antagligen för att jag är så trött så jag ser i kors.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, när jag såg mig i spegeln tänkte jag tanken, om jag skulle ta en bild på mitt rufs... till bloggen... Men nä, det hade varit för mycket :-) Det finns bloggare som tar självporträtt varje dag, jag gör det inte. Inte ens med vanligt tråkhår :-)

      Typiskt att ditt hår är bäst när du ska lägga dig, det är en jättedålig tidpunkt för att gå och känna sig fin :-)

      Radera
  3. Spännande att läsa om din corona-vardag. Jag är ju i Sydkalifornien. Många paralleller. Vi har "shelter in place", brist på sjukvårdsutrustning, snabbt växande nummer i sjukhusen (det dubblerades över natten), dåliga tester samt politisk oro och funderingar på om staterna verkligen gör tillräckligt och om de faktiskt får det stöd de behöver från den federala regeringen. Och oro för föräldrar. Och sen kontrasten ovanpå det med en ganska idyllisk vardag - glad hund, soligt väder och bakäventyr.

    Jag är lite delad om karantänerna. Jag förstår att folk måste ut - måste jobba, måste ha mat, är ensamma om de bor själva och måste ha frisk luft. Men ändå orolig när de undviker social isolering...jag förstår ju att jag är priviligierad på så sätt att jag KAN jobba hemifrån och inte lider så svårt av att inte träffa folk eller äta ute eller så. Vi har tur som får vara utomhus och ta promenader! Men så mycket otäcka nyheter om och från de som drabbas så jag vill helst att de jag bryr mig om inte tar några chanser...
    Igen, roligt att läsa om din vardag i allt detta. Ta hand om er!
    Kramar,
    Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är också lite delad om karantänen. Men tror, att om det inte hade satts in den tvångsåtgärden här i Spanien hade vården fullständigt kollapsat. Det fungerar inte att ge rekommendationer, som i Sverige. Inte här. Få skulle följa rekommendationerna om social distansiering.

      Det är otäckt att läsa om Corona-utvecklingen i USA. Det är nog inte mycket som når mig, av allt som händer, men skrämmande läsning är det. Jag hoppas att det går bra hos er, och för föräldrar och släktingar.

      Radera

ny gadget

ny gadget