onsdag 2 oktober 2019

Att pendla mellan galenskratt och gråt

Detta med att försöka få ihop livet med två barn, samtidigt som vi båda jobbar och lilla barnet är hemma, det börjar tära ordentligt. Igår gick jag hela eftermiddagen med lust att gråta, av stress, och längt efter Disa. Vad jag längtar efter henne! Jag hinner ju aldrig vara med henne! Bara hon och jag!Igår på kvällen hade jag inte ens tillbringat tio minuter sammanlagt med Disa på hela dagen, men lyckligtvis var hon sen med middagen och jag satte mig bredvid henne kvart i nio. Där fick vi en liten stund, och sedan sjöng jag för henne tills hon somnade i sängen. Jag ville ligga kvar och hålla om henne, stryka henne över kinderna och armarna, men det var sent, det fanns inte tid ifall jag själv skulle hinna sova.

Landade bredvid Jesús i soffan, även han helt slut. Han hade haft hand om båda själv ända sedan han kom hem från jobbet för sex timmar sedan, utom den timme då vi kunde dela upp oss och ta ett barn var. Funderade på om jag skulle äta middag, men vågade inte göra iordning något eftersom Runa, som för en liten stund sedan somnade i vagnen, säkert skulle vakna när som helst. Jodå. Så det var bara att gå upp med henne och försöka amma henne till söms, men det var omöjligt, hon kämpade emot sömnen ända tills hon klarvaken såg mig i ögonen och log. Och jag som fortfarande hade lust att gråta började skratta istället. La mig på rygg i sängen och hissade Runa upp och ner som ett flygplan och skrattade galet. "Det här är hemskt! Fruktansvärt! Ska det vara så här? Jag fixar inte detta!" och skrattade ännu mer, galet. Tänkte på bloggaren Den där om Jenny som fick en depression när hon blev gravid med sitt tredje barn, de två andra var ungefär som Disa och Runa är nu i ålder, och jag skrattade så tårarna rann eftersom jag så väl kunde relatera till det nu. Ja, det låter galet.

Jag tänkte, att om Runa skulle somna nu skulle jag få sova i sju och en halv timme, upphackat med amning, men Runa var mycket vaken, så vi gick ner till Jesús istället. Pendlade fortfarande mellan lust att gråta och galet skratt och kom inte på något att säga till honom. Vid de tre korta tillfällen som vi hunnit träffas under dagen hade vi massor att säga, men det fanns inte tid, vi påbörjade något och avbröt, vi tar det ikväll, när Disa somnat. Kanske Runa också. Men nej. Jag mindes inget av vad vi skulle prata om, trots att det handlade om två dagars uppskjutet prat. Eller så hade jag ingen lust längre.

Teaterprogrammet, som jag inte hunnit läsa ordentligt, låg på bordet. Försökte säga något neutralt som inte påminde om den här förfärliga, stressiga situationen.

"Har du kollat teaterprogrammet" frågade jag.
Jesús tittade på mig, fnissade till. "Varför skulle jag göra det?" (underförstått - när skulle vi hinna se på något på teatern?) Det fick mig att skratta galet igen, kunde inte sluta.

En stund senare, Jesús pekade mot tv:n:
"Titta!"
"Vad då? Fisken?"
"Nej, du missade det, det var en tallrik med bönor... Jag saknar när vi kunde äta bönor och riktig mat." (underförstått - vi hinner inte längre laga mat)
"Ja, häromdagen började jag längta efter pisto, haha!"
Och galenskrattet igen, kunde bara inte sluta.
"Pisto! Hahaha! Två timmars matlagning, hahahaha!"
"Tänk N och A som ska få sitt andra barn, de har ingen aning om vad som väntar, hahahahahaha!"

Runa började bli gnälltrött, det var bara att gå upp och försöka söva henne med amning igen, men det dröjde. Och dröjde. Jag räknade ner. Om hon skulle somna nu skulle jag få sova sex och en halv timme innan jag måste upp. Om hon somnade nu skulle jag få sex timmars upphackad sömn... Hörde Jesús gå och lägga sig, tänkte missunnsamt att hans väckarklocka skulle ringa en timme senare än min. Men Runa är otroligt svårsövd just nu, det funkar bara med mitt bröst i munnen.

Till slut somnade hon till white noise på mobilen. En youtube-video med brus som ska verka lugnande för bebisar. Under den finns tusentals kommentarer, från andra föräldrar, som man kan läsa medan bruset pågår, det går ju inte att göra något annat. Videon har varit upplagd i flera år, och fortfarande ligger föräldrar och läser kommentar efter kommentar medan deras bebisar ska somna till brusljudet. Vi är många i samma situation. Det blir bättre.

8 kommentarer:

  1. Jag har bara ett barn men en bekant, nyligen tvåbarnsmamma, sa så här "- Att ha ett barn är som att ha en hamster, två barn är som att ha ett helt zoo...". Vet inte om det är sant men kanske ligger det något i det ;). Hoppas det snart blir bättre för er! / Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ligger något i det! Vilken klok människa! Tacka henne för de orden!

      Radera
  2. Det blir bättre med sömn och sådant. Sedan saknar man ändå den där tiden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är övertygad om att du har rätt. För det finns ju så många fina stunder också, emellanåt.

      Radera
  3. Det är det där med att bara stå ut, det är en fas, det går över ... Ta ett djupt andetag ...

    Pisto, gjorde inte du den i tryckkokaren. förresten? Fast det blir ju en jädrans massa disk förstås.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är feg, har inte vågat prova pisto i tryckkokaren. Jag har fått för mig att den blir vattning och att man ändå måste stå och låta vattnet koka ur efteråt. Jag har säkert fel. Jag borde prova.

      Radera
  4. Skulle så gärna skicka två timmars fullständig lugn och ro så här bifogat med kommentaren! Det är slitigt, men - en uttjatad kliché, jag vet - det blir lättare. Ni kommer att märka att hej, nu har vi sovit en hel natt! Ojdå, nu sitter barnen och leker tillsammans utan att behöva oss alls! Hoppsan, nu åt vi visst en hel måltid utan att någon skrek eller gnällde! Kanske inte genast, men tids nog. Jag lovar! Tills det - sköt om er! (Kunde inte låta bli att fnissa åt kommentaren om att två barn är som ett helt zoo... våra barn är 5, 9 och 12 nu, men ibland känns det minsann som ett helt zoo - fortfarande! :D )

    SvaraRadera
  5. Tack, det var snällt! Ibland när det är intensivt tänker jag att jag ska åka iväg ett dygn och ta in på hotell och bara vara ensam, när Runa slutar amma :-)

    Visst kommer det bli lättare med tiden. Nu är det svårt att stanna upp och tänka på det, för det finns ingen tid att tänka. Ett av problemen är förstås bristen på föräldraledighet, men jag vill inte att hon ska börja förskola innan hon fyller ett. Hon är alldeles för liten nu!

    Jag är så imponerad av föräldrar som har fler barn. Du har tre, och en kompis till mig har sex (!) barn.

    SvaraRadera

ny gadget

ny gadget