lördag 20 juli 2019

Dagen innan femårskalaset (eller Detta gör jag när jag inte hinner/orkar blogga)

"Nu är jag trött" tänkte jag när jag satte mig för att amma Runa i soffan, strax innan kl 19 på kvällen.
Det tog en stund innan jag kom på att jag hade anledning att vara trött.

Att slänga sopsäckar och grejer till 01.30 och efter det sova fyra timmar mellan amningar och vaken Disa kan ju få vem som helst att känna sig matt dagen därpå. Dagen som börjar lite tidigare än vanligt med paj-bak och svensk-besök. Ett väldigt välkommet sådant, med fina bloggläsare som är i trakten och vandrar och som kommer att tänka på mig! (Kolla länken och läs historien om hur deras spanska hus blev deras!) Efter det kan man tänka, att det här var en riktigt bra fredag. Nu tar vi helg.

Men nej.

Planerar dagen i soffan med Jesús. Inser plötsligt att jag har en halvtimme på mig att skaffa Runas europeiska sjukförsäkringskort innan de stänger. Tänker åka själv, men Runa skriker i Jesús famn. Jesús är starkt påverkad av de smärtstillande tabletterna han tar för sin ryggvärk. Han går uppe igen, väck är värken, och så även Jesús. Tar Runa och sätter henne i bilen. Fixar sjukförskringskort. Åker vidare och övertalar Marías mamma att låta María komma på kalaset nästa dag. Kollar i två affärer om det finns glasstårta. Dör nästan i hettan mellan affärerna. Runa är övertrött men hinner inte somna i min famn.

Hemma. Lunchdags. Jesús har inte fixat lunch. Disa letar karameller och rester av pajen för att stilla hungern. Jesús sitter på en pall och har blivit en zombie av tabletterna, är helt satt ur spel. Jag skickar honom i säng, söver Runa i soffan och sätter stressat överblivna makaroner och couscous i micron till mig och Disa, det får bli vår snabblunch. Att Jesús tillstånd stressar mig så är för att vi nästa dag ska ha femårskalas för Disa. 16 vuxna och nio barn väntas komma. Vi ligger så mycket efter i städande av hus och patio efter min magsjuka och Jesús ryggonda under veckan, detta är sista dagen/chansen att få huset i ett okej tillstånd, och jag ser mig plötsligt ensam med båda barnen samt hela fixandet inför kalaset. Sänder desperat meddelande till Loren och José Alberto, som lovar att komma tidigt nästa förmiddag för att hjälpa till med barnen.

Tvättar handdukar, fixar disken, svarar på kalasmeddelanden, tjatar på Disa att äta couscousen, sätter på barnprogram, tvättar köksgolvet, städar badrummet, inklusive duschutrymmet med kattlåda och grejer, här behövs starka medel, tömmer och tvättar kattlådan, sätter Disa till att tvätta bort målarfärgen från Alfons Åbergs tröja i skuggan, det är fruktansvärt hett i dag, svetten rinner hela tiden.

Jesús vaknar. Är nästan sig själv igen. Vi fortsätter hetsstädningen i en och en halv timme, jag rengör till och med den nedspydda toaletten som stått orörd sedan i tisdags (här torkar varje vuxen bort sina egna spyror, men jag var för svag för att göra det på onsdagen, och på torsdagen var Jesús sängliggande och jag själv med barnen, toaletten hade INTE prioritet då, inser för första gången fördelen med att det finns tre toaletter i huset), sedan ska Jesús åka och repa i Sevilla med sin grupp.

Själv med barnen. Tröstar nyvaken Runa, fixar mellanmål till Disa, mer barnprogram för att hålla henne sysselsatt, ammar Runa och... Känner mig alltså trött där i soffan. Tänker, att jag har visserligen lovat Disa att vi ska gå till poolen, men... Det kanske räcker med att bada badkar med Runa? Frågar D. Nej, hon vill till poolen. Och jag har ju lovat. Och hon har haft en sådan trist dag, förutom när Tina och Thomas var här

Letar badkläder, handdukar, bok (?!), drar iväg alla till poolen. Klockan är halv åtta på kvällen.

Värt besväret. Disa leker järnet med en kompis. Jag svettas med Runa i famnen och längtar något hemskt efter att också få bada. Varför är ingen här och tar bebisen så jag kan hoppa i?!

En kvart innan affären stänger går vi. Köper pizza (orka laga middag!) samt en burk chips till mig. Ser i en dimma en avslägsen framtid när ungarna sover och jag har ensamtid.

Kommer hem. Sätter på ugnen. Runa skriker. Skär chorizo. Äter chorizomacka och har för lågt blodsocker samtidigt som jag sitter på golvet och ammar. Disa får se barnprogram på köksbänken. Jag tar chipsen nu, för den där ensamtiden kommer inte att bli av.

Lyckas lägga Runa. Klockan är halv elva. Går ner till Disa som suttit ensam framför Pippi Långstrump och ätit pizza hela tiden. Tar med henne upp. Lägger henne. Klockan är halv tolv när hon somnar. Tänker på ensamtiden, kanske sitta i soffan en stund och se tv-serie, men måste hänga upp tvätten, badhanddukarna och hälla sand i kattlådan först. Plocka undan i köket. Är så trött. Kommer på att insulinpumpen ligger bortglömd i badväskan. Blir klar med allt. Funderar på om jag ska sätta mig i soffan, gå och lägga mig, städa bokhyllorna eller baka sockerkakor inför kalaset. Slår istället upp datorn för att blogga. Får upp sidan med filmer och tv-program där jag satte på Pippi-programmet och kan inte låta bli att se vad det finns för mamma-filmer och program, och hittar ett gäng som jag skulle vilja se, men inser att det inte kommer att ske. Borde sova. Börjar skriva blogginlägg istället. Snart dags för lördagens stora femårskalas... Skiiit, har inte slagit in presenterna! Stora, svarta fläckar dansar över dataskärmen. Ögonen försöker säga mig någonting. Vargens kompis ramlar ner från taket. Eller elskåpet. Nu stänger jag av. Nu.


Nu.

torsdag 27 juni 2019

Midsommarafton i Fuengirola

Svenskt chokladbollfika!


I slutet av kursen på Ålands folkhögskola arrangerade friluftseleverna Den långa marschen; tre dagar med vandring, paddling, sova i skogen, för oss på Naturfotolinjen. Det här var inte min grej alls. Ändå var jag en av få som tog sig i mål. Jag var så slut att jag inte ens kunde känna mig glad över att ha kommit fram, men senare kom jag på att jag nog är en rätt seg person. Ger inte upp så lätt.

Det tänkte jag nu också, efter midsommarhelgens äventyr.

På midsommaraftons morgon, efter ännu en usel natt, sömnmässigt, ångrade jag resan innan jag ens hade kommit iväg. Åka själv med båda barnen, en bilresa på fyra timmar, för att fira midsommarafton? Är jag helt dum i huvudet? Men boende var bokat, kompisträffar också, och jag vill ju att Disa ska få uppleva så mycket svenskt som möjligt, vilket totalt sett redan blir väldigt lite. Jag måste ta mig till svenska kyrkan i Fuengirola, igen. Själv. Jesús kunde inte följa med.

Bilresan gick oväntat bra. Runa somnade snart, och Disa somnade i höjd med Venta del Alto, och båda sov ända till strax innan Málaga. Först vaknade Disa, och sedan Runa, som gallskrek ända tills jag hittade en rastplats att stanna på och amma. Där åt sedan Disa och jag korv och pasta och baguette, och efter en timme kunde vi fortsätta till Fuengirola och det sämsta boendet jag varit på (en familj hyrde ut ett mycket litet rum i sin lägenhet. Köket visade sig vara deras privata och kunde inte användas av mig som jag trott, lägenheten renoverades och alla möbler hade staplats på varandra, och badrumsspegeln var prickig av tandkrämsfläckar. Bara en kudde fanns, och den var utan örngott. Men det var ganska billigt.).

Ingenting går fort med två barn, och jag skulle kunna gräma mig över att vi kom för sent för att klä den lilla midsommarstången, och att vi kom fram precis när Små grodorna dansats färdigt, men istället är jag glad att vi kom fram överhuvudtaget! Jag föste fram Disa och ställde henne i ringen bredvid min kompis Johanna och hennes son Samuel som åkt från Sevilla och hade likadana blomsterkransar i plast som vi (alla blommor i naturen är vissna nu, på grund av värmen och torkan), och Disa dansade med i både sånger hon kan och sådana som var nya för henne, och hon såg så himla glad ut när hon för första gången gjorde raketen! Nu vet hon vad midsommar är! Det var värt besväret.




Det blev midsommarmat, och det var massor av folk, och nästan alla pratade svenska. En mycket konstig känsla. Disa, som var i Svenska kyrkan på nationaldagen också, kände till lekhörnan och tog återigen på sig den fina blå prinsessklänningen som hon tyckte så mycket om, hittade glittriga genomskinliga skor med klack och fick äntligen en jämnårig kompis att leka kung- och drottninglekar med. Samuel och hon lekte i flera timmar. Vid 22-tiden hade nästan alla gått och vi bröt upp. Vårt billiga, dåliga boende låg en tjugominuterspromenad bort. Det var varmt, vi blev törstiga, Disa och jag, och gick in i en kvällsöppen kinabutik och köpte en stor flaska iskallt vatten och ett par glittrande kattöron på diadem som Disa blev förtjust i. Hon var så glad!




Även om vi hade åkt hem nästa morgon hade det varit värt resan, men någonting ännu bättre väntade då. Otroliga crossianter på ett belgiskt bageri, lördagsgodis i svenskaffären, och sedan mötte vi Carin och Iván på en verklig pärla, som jag definitivt vill åka tillbaka till! Mer om det kommer i nästa inlägg...

tisdag 25 juni 2019

Runa tre månader



Vad mycket det händer på bara en månad!

Runa var en ilsken bebis, arg som sjutton, men se! Plötsligt lär hon sig att le, och ler ofta! Särskilt på förmiddagarna. Då är det lätt att få henne att le! Ett par gånger har hon tittat upp på mig när hon legat och ammat, och börjat le, och lett så stort att hon varit tvungen att släppa taget om bröstet. Och häromdagen låg hon i min famn och började le mot mig, samtidigt som hon var så trött att hon höll på att somna, hon ansträngde sig för att hålla ögonen öppna åtminstone lite, så att hon kunde fortsätta att se på mig, och hon log hela tiden. Oemotståndligt! När hon ler får hon de allra sötaste små groparna ovanför mungiporna. Och ibland är hon så glad att hon måste skratta ut all glädje, men det kan hon inte, hon har inte lärt sig att skratta än så det kommer inga ljud.




Även om hon inte kan skratta kommer det andra ljud. Runa har börjat prata. Hon använder sin röst till att kommunicera, och inte bara skrika. Så fint att höra hennes röst! Det var förstås Disa som hon pratade med första gången. Nu pratar vi alla med henne varje dag. Det gäller bara att hålla henne i rätt ställning och ett par decimeter från ansiktet, så börjar hon prata. Hon står gärna upp. Då håller jag henne under armarna och hon tar spjärn  med fötterna mot underlaget, länge, och varje gång hon använder rösten känner jag hur ljudet och luften vibrerar i ryggen på henne där jag håller mina händer, och jag blir påmind om hur avancerat talet är. Bara detta att kunna göra medvetna ljud med rösten... Många gånger är Runa missnöjd också, och då berättar hon det med hela ansiktet, och med rösten. Hon gör helt andra läten då, det går inte att ta miste på vad hon säger.

Nu har vi lärt oss Runas skrik. Vi märker när det ät trötthetsskrik, de låter annorlunda och hon sluter ögonen. Ibland skriker hon för att hon är hungrig, eller för att hon är uttråkad. Runa vill nämligen inte tillbringa för lång tid på samma ställe. Nej, rörelse ska det vara. Hon tycker inte om att ligga ner utan vill sitta, eller helst hållas upprätt i famnen, för att hon ska se allt som händer. Om hon ligger ner öfrsöker hon att sätta sig upp. Bärsjalen, som har varit som ett sömnmedel tidigare, fungerar inte på samma sätt nu. Runa har inte ro att somna. Hon vrider på huvudet för att se allt runt henne som finns att se. Hon avskyr fortfarande barnvagnen. Vi kanske kan använda den när hon börjat sitta, så hon kan se sig om.

Nacken är mycket starkare, även om huvudet gungar upp och ner. Hon följer mig med blicken, letar efter mig med blicken. De blå ögonen tror jag har börjat ändra färg nu. Jag gissar att de kommer att bli bruna.




Ögonfransarna var väldigt korta när hon föddes, men växte ut till tvåmånadersdagen. Naglarna har börjat växa ordentligt. det är jobbigt. De är så tunna och vassa! Och så svåra att klippa. För den som inte har barn: det är väldigt svårt att klippa bebisnaglar eftersom bebisen rör okontrollerat på armarna och händerna hela tiden. De är aldrig stilla. Fingrarna är så små också, så det är farligt att använda en ordentlig nagelsax. Istället får man ta en värdelös, slö liten bebisnagelsax som är hopplös att använda. Ett trick är att klippa naglarna när bebisen sover, men vem vill riskera att väcka barnet?

Runa har börjat suga på händerna, men tycker ännu mer om att suga på napp. Nappen har blivit en livräddare som alltid måste finnas med. På natten sover hon ibland bara med napp i munnen. Jag måste hålla mig vaken och hålla emot nappen, för när hon sover djupare glider nappen ut, och hon vaknar. Det är påfrestande.




Lillan gör skillnad på natt och dag och det händer att hon sover fem-sex timmar i sträck vid något tillfälle under natten. Inte varje natt dock, och det är tufft att inte få någon djupsömn. När hon är riktigt trött på natten kan jag lägga ner henne bredvid mig efter att hon ammat, och hon somnar snart med huvudet under min haka. Tyvärr har hon slutat sova ovanpå mig. Det var så mysigt.

Disa har kunnat ta med Runa i en lek. I en av alla evinnerliga prinsess- och drottninglekar fick Runa vara en bebiskung.

Runa dreglar massor, och behöver dreggellappar för att inte bli blöt av saliv. Kan det vara tänder på gång redan?

Favoritsång är Ett gammalt fult och elakt troll, och

Hon får numera ordentliga tag om håret, och drar så hårt! Det är svårt att komma loss ur hennes grepp.

Vi (jag och Disa) kallar henne för en massa fåniga saker, som man gör. Disa säger mest Runis. Ur mig slipper det ur saker som Run-Run, baby Run, lilla pärla, Uni-Runi och sånt trams. Skratta om ni vill, jag skrver ner det så jag själv ska komma ihåg :-)

Det går så fort! Nyföddtiden är definitivt förbi, den bara försvann och jag hann knappt dokumentera den alls. Hon käns så stor redan. Undrar vad som kommer att hända kommande månad...




torsdag 20 juni 2019

Att ha två barn...



Att ha två barn; en snart femåring och en tremånaders som ammar, är att...


...aldrig ha en ensamstund. Att tillbringa natt och dag med barnen, det ena eller det andra och i tuffa stunder båda samtidigt. Att inte få en enda paus och vara ensam.

...äta med en otrolig hastighet, utan att känna smaker, eftersom bebisen antingen skriker eller hotar med att börja skrika när som helst. Vad i vuxenmaten gör att bebisen reagerar så fort maten kommer på bordet? Lukten? Eller att föräldrarna är upptagna med annat? Samtidigt ska stora tjejen övervakas för att hon ska äta något överhuvudtaget, och helst också stanna kvar på stolen.

...aldrig komma i tid. Om det var svårt med ett barn är det ingenting mot två. Så mycket som händer precis innan man ska gå ut genom dörren! Bebis bajsar/spyr, stora ska på toa/behöver frukt/har glömt leksak/har ett stort hål på byxknät/klättrar på trappräcket och fastnar med foten, mamman får blodsockerfall och behöver akut socker och mjölk...

...sitta kissnödig hela bilresan på tre timmar, och med beninmätaren som hotar på det röda fältet, eftersom man inte vågar stanna bilen. När bilen stannar vaknar bebisen och... skriker. Det innebär också att man stannar på en mack så nära slutdestinationen som möjligt, max tio minuter ifrån, och blir kvar där i trekvart för att tanka, gå på toa, amma, plocka kottar, dricka juice och allt som behöver göras, och därför nästan missa aktiviteten som man skulle på. Läs ovanstående punkt om att aldrig komma i tid igen...

...nästan knäckas varje gång man är själv med båda ungarna, och ska passa en tid (återigen tid). Det stora barnet babblar utan uppehåll om prinsessor och vargar och pärlplattor, och det lilla barnet ligger i sängen och skriker eftersom mamman inte lyckas göra iordning sig själv och båda barnen med bebis i famnen (klädbyte, amning, blöjbyte, tvätta bort målarfärg från armar, kamma trasselhår, fixa matsäck, hitta nycklar, borta tänder). Inte tillräckligt fort. Mamman försöker upprepande gånger ropa (för att överrösta bebisskriket) till stora barnet att hon behöver prata högre, eventuellt skrika, för att höras, och blir till slut galen och stänger in sig på toa för att få vara ifred från bebisskrik och femåringsprat, håller för öronen i åtta sekunder tills femåringen öppnar dörren och säger "Mamma, titta, jag kan äta gelatin med ett sugrör!"

...alltid gå ut med smutsiga kläder. Oftast bebiskräks på dem, ibland också med bebisbajs eller femåringens snor eller målarfärg. Man lär sig att använda mönstrade kläder som fläckarna syns mindre på, samt att effektivt dölja dem med bärsjal och tillhörande bebis. Bärsjal är ett hett tips för att dölja fläckar! Då syns inte heller kräkfläckarna på bebisens kläder!

...alltid ha dåligt samvete för något. För det mesta för att stortjejen får stå tillbaka för den lilla, eller att så få bilder tas på den lilla och tiden springer iväg, men också för obesvarade mejl och meddelanden och annat som borde ha gjorts men inte har hunnits med. Eller glömts bort i kaoset.

...bli glad väldigt ofta! Över att den lilla ler och kommunicerar med sin röst, och att den stora tjejen leker lyckligt med sina släktingar. Det finns så många tillfällen till leenden, skratt och glädje varenda dag!

...varenda kväll, när tjejerna har somnat, stryka över deras mjuka kinder och armar och tänka Älskade ungar, ni kommer aldrig att förstå hur mycket jag tycker om er. Bara om ni får egna barn kommer ni att fatta.



måndag 17 juni 2019

Solrosor



På väg till kusten, och vi var inte de enda. Motorvägen från Sevilla täpptes igen, det var lååång bilkö. Bilköer stressar mig inte alls i vanliga fall, men den här arga bebisen vi har fått tycker inte om när bilen står still. Då skriker hon. Vrålar. Utan uppehåll. Så vi svängde av vid nästa avfart för att åka småvägar mot kusten istället. Vilken lyckoträff!




Det är solrostider här nu och fälten lyser gula av blommorna. På småvägarna kommer man närmare solrosorna, och vi stannade till för att visa Disa varifrån solrosfröna kommer, de där hon tycker så mycket om att äta.






Jag tänkte ta med en av solrosorna som låg ner på marken och sätta den i en vas, men himmel, vilka starka rötter de har! Och vad taggiga de är! Jag hade inte en chans att få med mig någon! Vi fick njuta av blommorna på fältet istället.


lördag 15 juni 2019

Fantastisk fredagskonsert i Alájar




- Tror du att vi hade haft så här roligt om vi hade bott i Sverige, frågade jag Jesús i bilen på väg till konserten i  Alájar.
Vi funderade fram och tillbaka en stund. Skillnader mellan Sverige och Spanien. Sant är att jag trivs väldigt bra med att bo här! Det händer så mycket roligt! Nu var det alltså en konsert i en annan by här i bergen.




För någon månad sedan var jag och småtjejerna för första gången på den omtalade pizzerian i Alájar; La Plazita Peña Flamenca, med min kompis Goretti och hennes barn, och blev förtjust i stället! Det ligger på ett litet undangömt torg nära kyrkan, har stenugnsbakade pizzor och en supermysig miljö. Dessutom arrangerar de ofta konserter, och den här fredagen var det Proyecto Voltaire som skulle spela. Hade aldrig hört talas om gruppen, men visste att jag skulle gå när jag såg affichen med dragspel och trumpet. Och som tur var skulle Jesús inte repa i Sevilla den här fredagen, så jag behövde inte åka själv med barnen.

Det blev en toppenkväll!






Lite kyligt så vi satt med långärmade tröjor, men musiken var fantastisk! Vi åt pizza, Disa satt med och lyssnade ända tills det hade spelats trumpet i rosa vatten, som var det hon ville se och höra (vi hade sett videor med denna mammamusik på Youtube innan), sedan försvann hon in i restaurangens lekrum. Runa blev missnöjd i samma stund som maten kom på bordet, men det hade vi räknat med, och Jesús gick omkring med henne i bärsjalen och pratade med bekanta så fort han ätit klart. Jag satt kvar och lånade ibland ut en arm till Disa som kom utspringandes med doktorsgrejer från lekrummet, övriga ungar sprang omkring och lekte mellan borden. Det var så trivsamt där på det lilla torget, och vi gick inte därifrån förrän vid midnatt. Så bra! Proyecto Voltaire, ta chansen och se den gruppen om ni har möjlighet!






Länk till gruppens version av Saties Gnossienne.

fredag 14 juni 2019

Carins kommentar om Solkusten

Jag fick en sådan bra kommentar från Carin, angående förra inlägget, där jag skrev att jag tycker att Solkusten känns ospansk och exotisk, och att det inte är ett av mina favoritområden. Carin har bott i området i många år, och känner det inte bara som bosatt där, utan ännu bättre genom jobb som reporter och mäklare. Jag tänkte egentligen bara publicera hennes kommentar, som jag tyckte var bra, men ju mer jag funderade kom jag på att jag har ändrat uppfattning om området.

När jag kom till Fuengirola första gången, med Jesús för ett gäng år sedan, var det något av en kulturchock. Jag hade hört så många som varit där, och fattade inte varför någon överhuvudtaget åkte dit! Motorvägen kantades av enorma reklamskyltar för kasinon, porrklubbar och köpcentrum, på gatorna hördes knappt spanska alls bland folk, och de fula hotellen och turistrestaurangerna kröp ända ner till strandkanten.

Nu ser jag mycket mer. Bergen är otroligt vackra, och bebyggelsen är låg, många bor i fina hus med bananträd och exotiska växter i trädgårdarna (ja, här har folk trädgårdar!). Det finns mat och restauranger från många olika länder, vilket är toppen för den som bara finner traditionell spansk mat åt Sevillahållet. Medelhavet är varmt och vackert att bada i. Och det är ofta en glad, fin stämning tack vare många utländska besökare som kanske är här på semester, eller bor här delar av året.

Naturligtvis finns det vanliga spanska vardagslivet här, men som Carin skriver, jag söker mig ju till det annorlunda, till det utbud som inte finns i Sevillaområdet: svenska varor, engelska restauranger och så vidare. Det är roligt att komma hit ibland! Det är inget favoritområde för mig, men jag skulle mycket hellre bo här än i ett av Sevillas trista bostadsområden (men mest tycker jag om Aracenaområdet, där jag bor!). Och ospanskt? Carin har rätt, annorlunda är bättre att säga. Precis samma sak känner jag för Pyreneerna, Barcelona och andra platser som inte är så förbenat traditionella som många platser i Andalusien. Spanien är stort, det finns en otrolig variation i landet! Det önskar jag att fler upptäckte. De flesta svenskar som åker till Spanien ser bara turistorterna vid Medelhavet, Madrid och Barcelona, men det finns så otroligt mycket mer att upptäcka.


Här kommer Carins kommentar:

Jag har ju bott på Solkusten i snart 16 år och håller faktiskt inte med. Vill också tillägga att jag har familj i spansk familj i Madrid och har rest mycket i Spanien, så Solkusten (som jag normalt aldrig kallar Solkusten) är inte det enda jag känner till. På Costa del Sol bor väldigt många nationaliteter och till följd av det finns många affärer, restauranger och andra verksamheter som drivs av olika nationaliteter. Det allra mesta är dock spanskt. så man väljer ju vart man går. Det är hel sant att det finns många svenskar som har sina barn i Svenska skolan, jobbar på en svenska arbetsplats och går till svensk tandläkare, etc. Men det är ju inte det enda som finns om man inte vill det. Det är ju en liten del av Solkusten. här finns många turister, det är ju det man till stor del lever på här. Men jag tycker inte det innebär att den del av Spanien är mindre spansk, bara annorlunda. Det är klart att de små byarna är väldigt annorlunda, inte nödvändigtvis mer spanska, bara annorlunda. Det är u väldigt annorlunda om man åket till Stockholm eller en liten by i Norrland eller på skånska vischan också. Det ena är ju inte mer svenskt än det andra bara för att utbudet är mer internationellt och folk på gatan lite mer uppblandade av turister och utlänningar.
Costa del Sol kan upplevas på väldigt olika sätt. Man väljer själv. Du kommer ju hit för att du söker dig till det svenska och ser det. Jag anser mig leva ett normalt spanskt liv och tar extremt sällan del av det svenska utbudet som finns här.
Jag har haft den här diskussionen med många kunder i jobbet genom åren och tycker det är lite kul att få lov att kontrastera. Ett exempel, var när jag nästan hade sålt en lägenhet i La Cala de Mijas till en svensk familj. De skulle bara uppleva byn på kvällen och sedan lägga in en reservationen dagen efter. När vi möttes dagen efter nästan kräktes de ut hur hemskt La Cala de Mijas var, så ospanskt, bara massa britter och svenskar, inga spanjorer alls, etc, etc. Jag som jobbade under flera år i La Cala kände inte igen mig i det de beskrev och undrade när det hade ätit middag. Kl 19. I augusti. Jag förklarade at kl 19 i augusti är det inte en enda spanjor ute på gatorna, de är antingen hemma och vilar siesta i väntan på svalkan, eller så har de inte gått hem från stranden än. Man inte inte gå ut kl 19 och tro att man ska känna att man är i Spanien. Då får man ju gå ut och äta när spanjorerna äter, dvs 22 eller ännu senare på sommaren... En annan gång raljerade en familj över att de hade varit och spelat golf och där bara var utländska pensionärer. En tisdag förmiddag i januari. Hmmm.... vanligt folk är ju för sjutton på jobbet då. 
I vilket fall vill jag definitivt slå ett slag för att Costa del Sol är Spanien i allra högsta grad, här är fullt med helt vamliga spanjorer och det pågår ett helt vanligt spanskt liv, parallellt med turismen och det internationella utbudet som i vissa kvarter är väldigt stort, i andra inte alls.

torsdag 6 juni 2019

Snigelglass, skoltankar och Solkusten nästa!

Åh! Som vanligt händer det mer än jag hinner berätta om! Framför allt är det vår lilla arga bebis som gör det svårt att hinna. Hon vill ständigt vara i min eller Jesús famn, och vaknar om vi släpper henne. När Jesús har henne i famnen behöver jag för det mesta prioritera annat än bloggen, men just nu sover hon, av någon anledning, ensam i vagnen!

Men i alla fall: på fredag spelar Jesús i Malaga, och vi passar på och tar en minisemester och åker till Solkusten alla fyra, redan i dag. Solkusten är inte mitt favoritområde i Spanien, men det är kul att åka dit någon gång varje år, det känns så exotiskt där! Så ospanskt!

Vi ska gå till den svenska mataffären, äta plankstek, kanske besöka en bokhandel med svenska böcker, besöka svenska skolan (vi har planer på att låta barnen gå där ett läsår i framtiden, för språkets skull), och fika på svenska kyrkan. De har nationaldagsfirande där ikväll, och jag försöker ladda Disa full med svenska saker, så det har vi tänkt att gå på. Flera av er som läser bor ju på Solkusten, så om ni har vägarna förbi svenska kyrkan ikväll kanske vi ses :-)

I går skrev vi under papprena på Disas skolbyte. Det känns bra. Det är en liten skola. Det här läsåret har skolan bara haft sju elever (skolan, inte klassen!), men eftersom den är så omtyckt verkar det bli hela 13 elever nästa läsår. Och Disa är en av dem.

I helgen åkte vi till kusten. På lördagen var tidvattnet mycket lågt, jag hittade jättestora snäckor när vattnet drog sig tillbaka och vattnet var så klart och varmt som Atlanten aldrig är annars. Jag hade kunnat gå och plockat snäckor till midnatt, så roligt var det, men Disa hade bara den utlovade glassen i tankarna. Hon hade varit sugen hela eftermiddagen, ända sedan jag pratade om att de har Snickers-glass, som är så sällsynt, där, och hon som inte vet vad Snickers är trodde att jag sa Snigelglass, och sprang sedan fram och tillbaka mellan dörren och soffan och skrek snigelglass! och skrattade så hon kiknade. Hon hängde med mig en stund och letade snäckor, sedan var hon orolig för att glasstället skulle stänga och drog med mig därifrån (Jesús hade gått hemåt tidigare med den lilla arga).

Tanken var att vi skulle äta middag först och gå till glasstället efteråt, men vi kunde inte enas om var vi skulle äta så vi gick till slut till glasstället för att höra när de skulle stänga, klockan var ju nästan tio på kvällen och det är ännu inte turistsäsong. De skulle ha öppet så länge det var folk där, fick vi veta, så vi bestämde oss för att ta glassen först, innan middagen, för att inte riskera stängning. Och det var tur att vi gjorde det! För när vi sedan väntade på maten på ett annat ställe var Disa så trött att hon somnade i Jesús knä, hon var helt slut efter all lek.

- Tur att vi tog glassen först. Hon hade blivit så besviken annars!
- Ja, vi prioriterade rätt där, sa Jesús.

Bra att vi är överens om vad som är viktigt!

fredag 31 maj 2019

Med bebis i fullproppad buss

Efter att ha kollat barnkläder i Sevillas centrum i ett par timmar var jag trött och svettig, det är verkligen varmt där nu, så med Runa i bärsjalen tog jag buss 43 hem till svärfar och den väntande kycklingpaellan.

Det var många som ville ta bussen hem. Bussen blev fullproppad och det fortsatte att kliva på folk ända tills en äldre man fick nog och ropade till chauffören att stänga dörren, för det fick inte plats fler. Jag hade ställt mig på ett rätt säkert ställe där jag kunde hålla mig i med båda händerna, nu när jag hade Runa på magen, men en kille, knappt 20 år undrade om jag inte ville sätta mig. "Nej, det går bra" sa jag eftersom det inte fanns möjlighet att tränga sig bakåt mot sittplatserna, som dessutom var upptagna. Men redan efter andra hållplatsen gick det av lite folk. Jag hörde spridda ord, "señora" och "bebé" och undrade om de pratade om mig, och jo, det gjorde det. "Sätt dig" hörde jag nu från flera håll i trängseln, och plötsligt började minst tio armar att milt fösa mig bakåt i bussen, de drog mig, höll i mig ifall bussen skulle börja åka så att jag inte skulle ramla, och släppte mig inte förrän de hade placerat mig på en sittplats som blivit ledig.

Det är så lätt att vara gravid och att ha barn i Spanien. Måhända finns det inte barnbidrag och subventionerade förskolor som i Sverige, men man får så mycket hjälp från folk. Det är fint.

måndag 27 maj 2019

La Familia Katastrof - eller Den misslyckade stjärnturen

- La familia Katastrof. det är vi, sa jag när jag hade stängt bildörren om oss och ingen kunde höra.
- När jag stöter på guiderna i mataffären kommer jag att känna mig... obekväm, fortsatte jag.
Ja, tyvärr bor guiderna på en liten gata strax intill vår, de har ännu närmare än vi till vårt lokala snabbköp där man springer på alla bekanta i byn.

Att Jesús bad dem köra efter oss i sin minibuss hem mitt i natten, eftersom vi möjligtvis skulle få bensinstopp då vi inte hunnit tanka på vägen dit, var bara kulmen på allt som hänt.

Men vi börjar i Sevilla. På fredagskvällen var det kusin Elisas födelsedagskalas. Alla nära släktingar och kusiner och skolkompisar var inbjudna, vi var på en bar med en bra lekplats intill. Perfekt. Efter kalaset gick närmsta släkten till en bar i närheten, för att äta trodde vi, klockan var ju ändå 23 och alla var hungriga på middag, men Jesús pappa ville bara ta med oss till sitt stammisställe för att vi skulle hälsa på hans kompisar, och där fanns ingen mat så dags. Ägaren gjorde svärfar en tjänst och friterade fisk åt oss, men långt ifrån tillräckligt. Det blev sent.

Nästa dag skulle jag gå på stan med Runa och köpa sommarkläder till båda barnen, Jesús och Disa stämde träff med Disas jämnåriga syssling och hennes familj, och sedan åt vi alla paella hos Jesús pappa och spelade spansk Fia med knuff, och som de förståndiga vuxna vi är bröt Jesús och jag upp mitt i spelet, för vi skulle på stjärnvandring på kvällen och ville komma i god tid. Men det är så svårt att komma iväg med två barn. Bebisen bajsar och äter och skriker och den stora behöver hjälp med skor och alla ska på toa och väskan ska packas klart och sängarna bäddas och leksaker plockas undan, och sjutton, vi skulle ju ha med oss mackor på stjärnvandringen, hur ska vi fixa det? Vi delade på oss, Disa och jag gick för att köpa matsäck medan Jesús tog med Runa och väskan till bilen. Första mackstället var stängt, andra också, på tredje köpte vi en påse brödbullar, skinka, tonfisk-empanada och kex och sprang mot bilen, för nu var det verkligen sent.

Hur skulle vi göra? Var det möjligt att hinna fram till klockan 21? Jesús tyckte att vi skulle köra direkt istället för att stanna till hemma och hämta varma tröjor, men jag vägrade gå på nattur i sandaler och linne (i Sevilla var det hett!), och Disa kunde inte gå i tunn ärmlös sommarklänning. Han kanske kunde ringa och, tja, ställa in vår medverkan? Fast tänk om det bara var vi och en familj till, de hade ju förvarnat om att de skulle ställa in vid för få deltagare... Nähä, telefonen var urladdad, vi måste hem och hämta laddare.

Bensinmätaren varnade för att bensinen höll på att ta slut, men det fanns ingen tid för att stanna och tanka.

Vi flög in för att hämta tröjor till allihop, mössan med ficklampan samt plastfolie att slå in smörgåsar i. Ut igen, tjejerna fortsatte att sova i baksätet. Bilen, som hade räknat ner ända sedan Sevilla hur lite bensin vi hade kvar, sa nu att vi hade bensin till 70 kilometer innan den skulle ta slut. Vi visste inte hur långt det är mellan Aracena och Santa Ana, så vi chansade och åkte. Jesús ringde ena guiden och undrade om vi skulle hinna, vi skulle bli fem minuter sena.

Jesús vägrade göra iordning smörgåsarna eftersom vi åkte åksjukevägen förbi Linares, den med de förfärliga kurvorna, eftersom den är kortast. Han tyckte att vi kunde göra smörgåsar när vi stannade för att äta.

När jag parkerade på torget i Santa Ana stod hela gruppen samlad. Disa blev bryskt väckt, jag drog av henne den tunna klänningen och tog på henne två tröjor, stoppade ner matsäck i ryggsäcken inklusive ett paket skinka. När vi kom till gruppen med två gråtande barn, båda ledsna över att ha blivit väckta, hade guiderna pratat färdigt och det var dags att starta vandringen. Vi kunde betala efteråt, tyckte de.

Detta var en aktivitet i bergen för att prata om planeterna man ser, stjärnhimlen och stjärnbilderna. Så fint, tyckte vi, och så bra för Disa. Lite sent visserligen, men hon skulle ju sova i bilen och bli pigg. Men Disa blev inte pigg. Hon var trött och ville åka hem till sängen och sova. Hon var rädd för ormar, för mörkret och för att någon av oss skulle ramla ner för något stup och göra illa foten, som Jesús gjorde i höstas (utan stup). Disa var alltså inte glad. Jag tog mig an henne, medan Jesús höll sig i rörelse för att Runa inte skulle vakna till för mycket och börja skrika. Det gjorde hon ändå, efter att andra stoppet då guiderna pratat om satteliter och Uranus och visat saker på himlen med en laserpekare. Hon började skrika just som vi skulle gå vidare. Runa var hungrig. Hon skrek hela vägen till nästa stopp högst uppe på berget. Två kvinnor förbarmade sig över Jesús, som var stressad nu, särskilt som hans ficklampa precis lagt av och det snabbt blivit nattmörkt. Jag gick bakom med Disa och försökte hålla hennes mod uppe medan vi kämpade på uppför berget. Disa bar fyra enorma kottar i famnen, vilket inte gjorde saken lättare. Hon var dessutom rädd för att alla de andra skulle gå ifrån oss.

Väl framme ammade jag lilla Runa medan alla andra åt sin matsäck. Disa ville inte äta något, och Jesús var inte på humör för att göra iordning smörgåsar. När Runa ätit klart stoppade Jesús ner henne i bärsjalen och hon somnade snart. Jag högg in på en empanada medan guiderna återigen började prata och visa på stjärnkartorna. Nu hade alla andra ätit färdigt och vi ombads att släcka ficklamporna för att titta på himlen. Jesús blev hungrig, tog den andra empanadan och jag klämde en halv brödbulle i handen på Disa. Vi prasslade störande med pappren medan guiderna pratade.

Alla andra i gruppen frågade intresserat hur stjärnkartorna skulle hållas och tydas, utom vi som var upptagna med att äta, med att hålla Runa sovandes och försöka få tyst på Disa. Vår stjärnkarta hade snabbt stoppats ner i Runas blöj- och ombytspåse. Disa frågade 20 gånger med hög, gnällig röst när vi skulle åka hem och sa lika många gånger att hon var trött och ville sova. Jag åt empanada i helmörker samtidigt som jag försökte lugna och uppehålla Disa, medan alla andra nu koncentrerat lyssnade på historier om stjärnbilderna och letade efter Polstjärnan. Jag försökte då och då hänga med, men ser dåligt i mörkret efter en ögonoperation, och såg bara hälften av stjärnorna som de pratade om.

Något djur prasslade i kolmörkret bakom min rygg där jag satt och jag blev nervös och ställde mig upp. En kort stund därefter upptäckte någon att det var en räv. Den ena guiden tog nattfotografier av deltagarna, med stjärnhimlen bakom, men Disa, jag och Jesús tittade bara på räven som lugnt gick och letade mat medan den hade tio ficklampor riktade mot sig (alla som var klara med fotograferingen tittade på räven), så vi missade fotograferingen, vilket var synd för annars hade jag haft en bild att illustrera det här inlägget med.

Jag fortsatte att försöka uppehålla Disa, visa henne kusten långt borta, fyrens blinkningar, prata om nattdjur, medan alla andra repeterade stjärnbilderna. Sedan var det dags att gå tillbaka. Det var en lättnad.

Som avslutning gick vi och familjen framför oss lite fel och avslutade turen en bra bit ovanför övriga gruppen. Sedan betalade vi, eftersom vi inte hann göra det innan vi gick, och tills slut bad då Jesús att vi skulle göra sällskap med guidernas minibuss eftersom vi möjligtvis skulle drabbas av bensinstopp på vägen tillbaka. På grund av oss fick de åka åksjukevägen med minibussen i nattmörkret, med stupet nedanför, eftersom chansen var större att vår bensin skulle räcka.

Vi klarade oss faktiskt hem, med bensin för 30 kilometer till tillgodo, men när jag bar den sovande Disa upp för trappan fick jag stanna, för jag började skratta så jag skakade åt eländet. Disa vaknade tyvärr av mitt skratt, hon fick sedan gå upp för trappan själv eftersom jag inte kunde bära henne när jag skrattade, och sedan låg jag i hennes säng och skrattade så jag grät istället för att läsa bok för henne och låta henne sova.

onsdag 22 maj 2019

Runa två månader



När jag låg där under den vidriga operationen, när Runa drogs ut ur min mage, då tänkte jag "Aldrig mer!" Men det är väl märkligt hur fort man glömmer? På mindre än en månad var det inte glömt, men kändes definitivt värt besväret om det skulle komma en bebis till (vilket inte är troligt dock). Kära nån, vi har fått en människa att ta hand om! Det kan inte vara lätt att få något så stort!

Jag minns Disa som en lugn bebis, som sällan skrek. Runa däremot, det är en ilsken en. Vi kallar henne Lilla Arg (eller The Angry Baby när jag pratar med Corinne i Holland). Åh, så arg hon kan bli! När hon är på riktigt dåligt humör är hon till och med arg när hon vill amma. Hon hugger som en haj efter bröstet med en grym blick i sina ögon, suger lite, blir arg och släpper och skriker, suger lite, och ingenting hjälper, det rinner mjölk ur bröstet men Runa är inte nöjd. Nu börjar vi märka ett mönster att hon är mest arg på kvällen. Då kan hon skrika i timmar. Det lustiga är att ingen mer än vi har upplevt detta. För när vi träffar folk är vi ute och då sover Runa mest i bärsjalen. Å andra sidan ser hon ofta arg ut till och med när hon sover.




Bärsjalen ja, den gillar hon. Det händer att vi försöker gå ut med henne i vagnen, men då skriker hon tills hon blir upplyft igen. Vi skulle ju kunna ha henne i bärsjalen under skriktimmarna på kvällen, men samtidigt är jag glad att hon är vaken, för då tror jag att hon sover mer på natten.

Med Jesús kan hon numera sova fem timmar i sträck. Vet inte om det är för att hon sover på honom eller tätt intill när han håller henne. Med mig vaknar hon varannan - var tredje timme för att äta. Är det min doft, som hon förknippar med mat? Eller för att jag inte vågar ha henne lika nära mig på natten, utan med en hoprullad filt mellan oss? Ja, spjälsängen använder vi bara till att lägga klädhögar i, att få Runa att sova där försöker vi inte ens med längre. Hon vill vara nära.




Första månaden med henne var tuff. Sömnbristen var fruktansvärd. Vi försökte lära känna henne, och jag försökte lära mig att amma henne. Det gjorde ont. Jag läkte ihop fysiskt och psykiskt, och Disa blev bättre efter några veckor, även om vi vet att det fortfarande inte är helt bra. Senast i går sa fröken Virtu i skolan att det märktes på Disa att hon är påverkad av förändringen hemma, att hon är mycket känsligare än tidigare och gråter om hon får en tillsägning.

När det gäller maten är Runa helt annorlunda jämfört med Disa. Disa var ju heller inte frisk, hon hade reflux och fick ont av att äta, och det påverkar henne fortfarande. Runa har inga problem alls med att äta. Hon ammar och tycks gå upp 200-300 gram i veckan, så jag tror att hon väger ungefär fem kilo nu. Hon känns större också, både i kroppen och i blicken. Och hon kräks inte upp så mycket mjölk längre.




Precis som Disa är hon expressiv. Det är underhållande att sitta och se på hennes ansikte, alla ansiktsuttryck som far förbi! Förvåning, ilska, nyfikenhet, grymhet, tankfullhet, lurighet, nedlåtenhet, och nu den senaste veckan har hon börjat le också! När ett sådant leende kommer över hennes ansikte, ett sådant då ögonen och hela ungen lyser, då är det bland det vackraste jag har sett.

Hon är så go, vår Runa. Magen är rund, låren och armarna tjocka med veck mitt i. Hon är som en nybakad, varm vetebulle! Jag smeker hennes öron, hår, kinder, ögonbryn, armar och ben, rygg, var jag kommer åt. Hon är så go att ta i. När hon har badat står håret rätt upp och är mjukt som bomull. Jag stryker kinden och läpparna mot det, kan inte sluta. Ögonen är fortfarande blå, något ljusare i färgen än när hon föddes, men jag skymtar fler färger i det blåa. Jesús hoppas att de kommer att fortsätta att vara blå. Ögonbrynen är så ljusa att de bara syns som tunna strån i profil, vilket spanjorerna tycker är väldigt lustigt och får dem att säga att hon liknar mig. Även nyfödda spanjorer brukar ha mörka, tydliga ögonbryn. Många tycker också att hårfärgen skiftar lite i rött, men jag vet inte.

När Jesús har burit på henne i bärsjalen länge börjar jag saknar henne. Och när jag har tillbringat hela natten och förmiddagen med henne vill jag vara ensam.




Hon är så stark i nacken nu, även om man alltid behöver ha en hand bakom huvudet. Och det är inte lika ofta som hon stångar huvudet hårt mot bröstet och slår i näsan när jag eller Jesús håller henne i famnen. Ibland tar hon nappen, framför allt om det är Disa som ger henne den. Om det är jag så tittar hon lugnt på mig, och spottar ut den. Men när nappen fungerar, då är den guld värd.

Vi tycker så mycket om det här lilla Runa-barnet! Vi har haft en sådan tur som fått en till liten unge, och att det blev just den här!


måndag 20 maj 2019

Släktkalas efter första nattvarden

La primera comunión är en stor och viktig festlighet här i Spanien. En katolsk rit då en person tar nattvarden för första gången. Den första nattvarden brukar barnen ta året då de fyller tio, och innan dess har de undervisats i den katolska läran i tre år. Även föräldrarna får numera gå på ett antal lektioner.

Efter högtiden i kyrkan brukar det hållas en stor fest för släkten och vännerna. Det är ofta påkostade fester, med inhyrda trollkarlar och hoppborgar, mat och dryck i hyrda festlokaler. Flickorna kläs i liknande vit brudklänning och pojkarna i sjömanskostym. Fotograferna har mycket att göra under senvåren. Barnen får värdefulla presenter (precis som på bröllopen här kan det stå ett kontonummer på inbjudningskortet för att man ska betala ett belopp istället för att köpa present, och det är höga belopp! De som inte kan betala det förväntade beloppet går inte på bröllop och comunión) och åker ibland på resa till Disneyland med familjen efteråt. Ni förstår att barnen ser fram emot den här festligheten! De allra flesta ungarna går och läser för att ta nattvarden, troende som icketroende.

Varken Jesús eller jag är troende och tycker att det är fel att genomgå en sådan religiös rit utan att vara troende, så Disa kommer inte att få göra det. Troligtvis kommer hon att gå i en skola där det finns många fler barn som inte gör detta, så hon kommer inte att märka så mycket vad hon missar. men tänk att vara den enda ungen i klassen som inte får göra la primera comunión...


I alla fall, det var dags för Disas tioåriga kusin att ta nattvarden. Jag har redan nämnt att det är svårt att komma iväg tidigt med två barn, i alla fall för oss nybörjare, så vi försökte inte ens hinna i tid till kyrkan, men det vore ju snopet om vi skulle missa hela lunchen också. När vi kom fram var vi så sena att vi var beredda på att gå direkt till hamburgerstället på andra sidan festlokalen, men som tur är bars det fortfarande runt på tapasbrickor, och hela barnens långbord var fullt med tapastallrikar, så vi slog oss ner där, rädda att allt skulle dukas undan med en gång. Ja, det var ett väldigt fokus på mat, för ingen av oss hade hunnit äta frukost heller...

I alla fall, Kusinens släkt på båda sidor var inbjudna, och de närmsta vännerna. De sociala minglade runt. Jag slapp minglet, jag bar på Runa som väckte stor uppmärksamhet, nästan alla kom vid något tillfälle fram för att titta, prata och känna. Runa var festklädd i blått.




Barnen hade redan lämnat maten när vi kom och sprang runt och lekte. På gården utanför blåstes fyra olika hoppborgar upp, det var ansiktsmålning och fanns spunnet socker och popcorn att hämta för alla som ville. Det var ett ställe med flera festlokaler på samma ställe (och flera pågående fester), och en massa folk på gården. Inne satte en väldigt kul DJ igång musiken, fartig, dansvänlig sådan för kusinens mamma och hennes familj älskar att dansa. Efter flera åthutningar på grund av den höga volymen vann kusinens mamma över festställets personal, och jag gick ut för att slippa höra eländet. Jesús satt kvar och höll för öronen på Runa, som sov, och efter en timme i oljudet såg han nästan sjuk ut. Musikfanatiker som han är är han nästan allergisk mot musik som han inte tycker om och var på vippen att åka därifrån. Jag var tvungen att ta en bild på honom, själv tycker jag att det är lite lustigt. Släktingarna skrattade rått åt bilden på Jesús.




Barnen sprang ut och in, upp och ner, och hämtade gotter från godisbordet, där man också skulle lämna kuvert med pengar till tioåringen.

Disa, som har en sådan liten släkt, dras alltid till mor- och farmödrar, och här fick hon låna den jämnåriga sysslingens mormor.




När det började bli kväll drog sig "vår" sida av kusinsläkten till Bormujos, där vi satte oss på en bar medan ungarna lekte på lekplatsen intill. Därefter, framåt halv elva på kvällen, gick vi till ett ställe som har friterad fisk. Väntetiden var lång, eftersom aprilferian i Sevilla skulle öppna vid midnatt, och då är det tradition att äta friterad fisk. Men nu började Disa bli trött. När hon var så trött att hon var i rörelse hela tiden för att inte somna lämnade jag ställe med henne, och så satte vi oss i bilen. Klockan ett somnade hon i mitt knä, och inte så långt efter bröt släkten upp och alla åkte hem till sig. En rolig dag var det, och bäst är, som alltid, att se hur roligt Disa har det, när hon springer runt och leker med kusiner och släktingar.




Inlägget är minst sagt klent bildmässigt. Ni kan ju inte alls se lokalen, maten, släkten, ingenting. Jag kom på att det var längesedan jag hade en hel bildberättelse. Det skulle jag vilja ta igen. Vi kan börja med helgens händelser, det finsn en massa bilder från dem... Vad mycket roligt det händer hela tiden!



Här komemr en länk till Tovetankar, som också har varit på comunión nyligen.

fredag 17 maj 2019

Aprilferian i Sevilla



På tal om roligheter, vi har ju varit på april-ferian också! Feria de Abril, två veckor efter påsk varje år. Inte min och Jesús favoritfestlighet eftersom det brukar vara så fruktansvärt mycket folk där... Men Disa har åldern inne att njuta av ferian, klart att vi skulle gå dit! Dessutom hade vi övernattat i Sevilla efter ett stort släktkalas (kommer i nästa inlägg).

Disa har tur att få ärva kusin Elisas klänningar. Den här bar hon för... två eller tre år sedan också, sist vi var på ferian, och då var den jättestor. Nu en aning kort, men det blev bra. Vi piffade med en gul blomma i håret. Jag bar en likadan blomma.




Jag har fortfarande inte någon klänning, vilket jag grämer mig över varje gång jag går på ferian men inga andra dagar :-) Men åh, vad folk är fina!






Det tyckte även Disa, som kommenterade varenda festklädd kvinna hon såg från bussfönstret, och de blev bara fler och fler ju närmare vi kom. och hästarna sen, med alla blommor och bjällror! Så mycket att titta på!




För att undvika den hemska trängseln är det bäst att komma tidigt på dagen (och helst inte på helgen), så det gjorde vi. och vi började direkt på Calle del Infierno, tivolidelen på ferian. Jesús bar Runa i bärsjalen så jag hade nöjet att åka med Disa. Tyvärr är de flesta åkattraktioner som hon gillar för stora personer, men vi hittade ett par lite läskiga i alla fall, en berg-och-dalbana och en typ Flumeride (ni som går på Liseberg vet). Sedan ville hon hemskt gärna åka spöktåget också, efter alla spöktåg hon läst om i böckerna, så det gjorde hon med Jesús medan jag ammade lilla R. Disa kom tillbaka väldigt allvarlig i ansiktet, det spöktåget hade varit mycket otäckare än hon föreställt sig. Som avslutning gick jag med henne i Lustiga huset, som inte var särskilt lustigt och inte alls Disas grej, hon som gillar fart.

Ett tips för att undvika den värsta trängseln är att äta på tivolidelen. Vi hittade ett rymligt mattält längst bort med bara lite folk i.

Därefter gick vi till själva feriaområdet med all dans, musik, mat och festklädda människor, men nu var det obehagligt mycket folk här, och Disa var jättetrött, så efter en glass tog vi bussen därifrån. Kul att ha varit där igen, i alla fall!





För dig som vill läsa mer om ferian:

Här är inlägget från när Disa hade klänningen första gången. Då var även jag festklädd :-)

Och här är ett inlägg från 2014, när jag gick själv för att fota lite till bloggen. Då var jag gravid med Disa och hade så förbaskat ont av gravid-ischias.

När jag tittar tillbaka hittar jag inlägget med min kompis Åsa som var på besök, det var roligt! Hon ville köpa med sig en klänning hem, men jag konstaterade att hon hade fått flyga hem med den på sig, för den hade knappast fått plats i resväskan :-)


onsdag 15 maj 2019

Vem hinner sova mellan alla kalas?!

Som jag plågas när Disa tvingas upp ur sängen för att gå till skolan, när hon har sovit för lite! Inte känns det bättre när hennes sömnbrist beror på oss.

I fredags sa Cristina i skolan, när jag hämtade Disa kl 16, att hon hade varit väldigt trött hela dagen, och jag såg själv hur trött hon var.
- Ja, det har varit barnkalas både i går och i onsdags, förklarade jag.

På feriaplatsen, där alla ungar åker rullskridskor, sparkcykel, cykel och annat på eftermiddagarna, hade det dukats upp bord med smörgåsar, godis, snacks och drycker halv sex på eftermiddagen, först av Danielas föräldrar, dagen därpå av Rebecas. Alla barn i klassen var bjudna på födelsedagskalasen, och de flesta kom. Vi föräldrar satt runt om och pratade och barnen lektelektelekte och kom ibland och tog något att äta, för att lämna present, för att se när födelsedagsbarnet blåste ljusen på tårtan och för att äta godis från piñatan.

Vi lever inte efter svenska tider, men Disa lägger sig tidigare än sina klasskamrater, för att få sova de timmar hon behöver, för att inte vara så trött i skolan. Klockan 20, när Disa brukar avsluta middagen, började familjerna ge sig av hemåt för bad och middag, och Disa somnade senare än vanligt.

Jag tänkte lägga henne extra tidigt på fredagen, för att hon skulle få sova ut. Men så behövde vi köpa sandaler och kamomill till Runas onda tå, och Disa ville gärna leka en stund på bytorget, där hon alltid träffar någon av sina klasskompisar. Och jo då, med en gång såg hon Lola och Javier, deras mammor satt och drack kaffe och öl på uteserveringen, och sedan kom Pablo och Daniela, och Disa hade så himla roligt, klart hon skulle få leka! Hon har fått så lite lektid med kompisarna de här månaderna. Det här läsåret, ja, ända sedan Pedro och Cristian flyttade förra sommaren, därför försöker vi hitta alla möjligheter för henne att leka. Men trots att vi gick hemåt tidigare än de andra var hon inte i säng förrän kl 22.

Nästa dag var det födelsedagskalas igen, även här vid halv sex på eftermiddagen. Det var Uma, Disas nya klasskompis (hon ska byta skola i höst) som fyllde år, och det här var ett speciellt kalas med helt andra människor än byborna i Aracena. Detta hölls på torget i Fuenteheridos, och när vi åkte hem klockan elva på kvällen var vi inte de sista att ge oss iväg!

Nu var Disa rejält trött och sov ända till tio på söndagen, så skönt! Och hon skulle kunna sova ännu mer i bilen om hon blev sömnig, för vi skulle åka till stranden över dagen.

Att ge sig iväg med två barn tar ännu längre tid än med ett, så vi var framme först vid lunchtid. Vi satte oss genast på en bar för lunch. Disa var så uppspelt och glad att Jesús trodde att hon hade feber, hon pratade i ett! Hon åt tre stora räk-croquetas och en massa puntillitas (minibläckfiskar), och Jesús och jag fortsatte med papas aliñadas och ännu mer friterad fisk och skaldjur. Disa fick en peng av servitören att använda i apparaten utanför, en sådan där som man stoppar en peng i så kommer det ut en plastboll med leksak inuti. När vi skulle gå fick hon en till boll av en annan servitör, och Jesús och jag tänkte samtidigt på hur annorlunda det är att äta ute i Spanien, där barn alltid är välkomna, jämfört med Sverige, och vi tänkte båda på den gången då vi inte ens fick komma in på ett matställe i Göteborg för att vi hade barnvagn med. I Spanien har jag aldrig någonsin känt att vi har stört med våra barn, tvärtom!

Vi hämtade solparasoll och stolar i Jesús pappas kustlägenhet och gick ner till stranden. Där var redan Jesús systerdotter och hennes familj. Disa sprang ut i vattnet för att leka med sin jämnåriga syssling och hennes lillasyster, och deras pappa som är min favorit av alla på släktkalasen. Hela familjen är bra, finge jag välja skulle mina barn hamna hos dem om något skulle hända Jesús och mig. I alla fall, de lekte och hade så roligt att vi inte gick därifrån förrän skuggorna var långa och tidvattnet nådde nästa ända upp till våra parasoller. De ses inte så ofta, klart de måste få maximalt med lektid när de väl ses.

Här borde vi nu ha åkt direkt hem, men eftersom Disa skulle somna som en sten i bilen och få bäras upp till sängen, behövde hon äta något innan vi åkte. Så vi stannande till vid ett hämtmatställe på vägen tillbaka mot lägenheten. Det var en massa roliga grejer på menyn; friterad fisk och skaldjur, ensaladilla, empanada, tortilla och allt möjligt. Vi bestämde oss för en grillad kyckling i spad, en låda pommes frites, bröd och oliver, så åt vi middag allihop uppe i lägenheten. Men det blev senare än tänkt, förstås. Runa behövde också mat, och alla skulle på toa, och det skulle diskas och grejas och till slut var det jättesent.

Kort sagt. det blev inte alltför mycket sömn nu heller. Men den trötta Disa somnade klockan 19 på måndagskvällen och sov 13 timmar, vilket var tur, för igår, tisdag, var det barnkalas på feriaplatsen igen...

måndag 13 maj 2019

Moderniseras Spanien verkligen?

Jag tittade på den tjocka, svarta mappen som jag lagt på skrivbordet, och kände mig lite löjlig. Socialförsäkringsmannen, som hjälpt mig att boka tid till idag, för att få ut föräldrapenning, hade sagt att det enda som behövdes var mitt NIE-nummer (det spanska personnumret) och bankkontonummer, men jag hade inte trott honom. Han hade till och med sagt åt mig att slänga den fyrsidiga blanketten som jag inte förstod något av, för att den inte behövdes.
- Allt finns här i datorn! sa han och dunkade den med vänsterhanden.

Haha, tänkte jag, driver du med mig? Tror du att jag flyttade till Spanien igår kanske?

Så jag tog med tjockmappen. Där låg alla möjliga papper, original och kopior, läkarintyg på att jag fått barn, flera stycken faktiskt, pass, familjeboken, och jag bara väntade på att han skulle säga vad som saknades, att det fattades en stämpel, en kopia, en blankett. Men han sa inget mer än att Spanien moderniseras och efter fem minuter var jag ute i det starka solskenet igen.

Jag borde ha rätt till 16 veckors föräldrapenning, men eftersom jag inte litar på att jag kommer att få något, och inte vet hur mycket jag får om det kommer någon peng, har jag sparat i förväg så jag kan vara med och betala hyra och mat och det andra fram tills jag börjar jobba i slutet av augusti. Ja, jag har tänkt att ta extra lång föräldraledighet (med spanska mått), fem månader, trots att den eventuella föräldrapenningen tar slut en och en halv månad innan.

Det var så skönt att ha detta överstökat, vad som än händer med föräldrapenningen. Jag köpte en kall läsk, åkte upp på berget och parkerade i skuggan av ett träd. Fönstren var öppna och det blåste in dofter och de vita frön som ser ut som bomullstussar, som flyger i luften nu. och där satt jag med utsikt över Plaza alta, byn, kyrkan och bergen i bakgrunden och borgen strax ovanför mig, och läste i min ensamhet, och de 20 ensamma minuterna är nog dagens höjdpunkt.

När jag kom hem hade Runa nyss vaknat och Jesús berättade hur hon vände och vred huvudet och letade efter mig med blicken och protesterade när hon inte kunde se mig. Lilla ungen! Amningen ger både ett önskat och oönskat band mellan mig och Runa. Det kommer ett amningsinlägg så småningom, men det händer så himla mycket nu, trevligheter som jag också vill berätta om!



Om någon nytillkommen undrar varför jag misstror socialförsäkringsmannen:

Här är det gamla inlägget när jag försökte få föräldrapenning när Disa föddes.

Mer absurd byråkrati när Jesús fick böter.

Och vår seger på passexpeditionen.

tisdag 7 maj 2019

Sagor, strand och sömn

Jag tänkte att vi skulle kika lite på vad som har hänt den senaste tiden. För trots att det känns som om vi mest försöker sova ikapp så händer det grejer ändå. Vi har fått fyra fina besök sedan påsk, bland annat Tove kom och hälsade på, vilket var väldigt roligt. Och Milagros med lille Pedro (som flyttade norrut), vilket gjorde mig och Disa väldigt glada. Det tråkiga är ju att jag är så förfärligt trött hela tiden att jag känner mig avskärmad från alltihop, det märks nog inte ens att jag tycker att det är roligt att de kommer, och till och med får energi av det. Nu har jag börjat förklara för besökare redan innan de kommer, att om jag verkar konstig är det bara sömnbristen som spökar.

Med Tove och hennes lilla familj gick vi till den alternativa byn Calabacino.




På vägen dit går man förbi "mitt" hus, och hela vägen till Calabacino är så vacker, tycker jag.





Vi har haft flera picknickar också. Här var det Jesús som tog igen förlorad sömn, medan jag fick egentid med Disa. Vi gick till en bäck och badade fötterna när vi hade ätit.





Disa och jag åkte med ett par kompisar till Linares de la Sierra en eftermiddag. Där i byn var det sagoberättande.




Disa och jag stannande kvar i byn när det var slut, köpte glass på den ena baren på bytorget (som är en före detta tjurfäktningsarena) av en man som osannolikt nog kan lite svenska! Ett av hans tolv syskon är gift med en svensk kvinna. Ni som har varit på Solkusten eller Mallorca har kanske hört svenska där, men att stöta på någon här i bergstrakterna, som kan några ord på svenska, är helt enkelt osannoligt.

Efter glassen klättrade Disa i träd och lekte vid den vackra brunnen utanför kyrkan.




I Disas skola hade elever och lärare ledigt torsdagen och fredagen förra veckan, och då åkte vi till kusten, till El Portil, där Jesús pappa har en liten lägenhet. Han var också där, förresten. För att träffa våra småtjejer. Det var härligt att komma till kusten. och Disa älskade stranden! Som hon njöt! Hon låg i (det kalla) vattnet och översköljdes av vågor, vi letade snäckor tillsammans, byggde sandslott och en liten sjö... Vad roligt det blir med en unge! Plötsligt undrar man vad det var för nöje över huvud taget med att fira jul, fylla år och vara på stranden innan man fick barn. Det är ju de som gör allt så roligt!




Jesús pappa lagade mat åt oss, och fiskade.




Och Runa andades havsluft för första gången. När Disa var lika liten som Runa var vi också här, och hon sov i bärsjalen precis som Runa gjorde. Det var just när vi hade släppts ut från sjukhuset efter en lång vecka med läkare och undersökningar, och vi behövde komma bort.




Så skönt att komma till havet. Vi åker snart tillbaka.


lördag 27 april 2019

Disa och Runa



Disa blev så glad när hon såg ultraljudsbilderna i början av oktober, och fick veta att hon skulle få ett syskon! Hon hade så mycket att säga, så mycket att fråga. Vi pratade om när hon var bebis, tittade på bilder, Disa letade rätt på gosedjur till den nya bebisen, ritade teckningar med bebisen, började leka med dockor där hon tog hand om dockbebisen. Hon lade dockor under tröjan och lekte att hon hade en bebis i magen, och att en doktor tog ut bebisen. Hon gav nappgflaska till dockbebisar, bar dem, jag fick hjälpa till att hålla dockan försiktigt när D skulle på toa, jag visade hur bebisen behöver rapa efter att den har ätit. Dockor och gosedjur blev körda i en dockkärra, och Disa pratade om hur hon skulle ta hand om den nya bebisen när den kom.

Men den kom ju aldrig.

Tidsbegrepp är svårt för en unge på fyra år, och om de nio månaderna har känts långa för mig, är det ingenting emot hur de har känts för Disa. Redan dagen efter syskonbeskedet trodde hon att vår bebis skulle komma, och hon ville inte ens gå till den älskade teatergruppen efter skolan, utan hon ville hem och titta på bebisen.

Framemot jul hade hon tröttnat på att vänta. Att jag var gravid var ett normaltillstånd, liksom det blev att jag inte längre kunde bära henne, lyfta henne, jaga henne. När vi badade var magen så stor att den inte fick plats under badvattnet, och Disa lekte att den var bord som hon ställde mugg och tallrik på. Till slut kunde jag inte ens bada med henne, knappt lägga mig i sängen och läsa bok på kvällen eftersom det gjorde för ont att lägga sig och röra sig i sängen.


Men det blev ju dags till slut. Disa var med när Jesús och jag stressat byggde ihop spjälsängen, letade fram bebiskläder och vagn, och hon visste att hon skulle vara med farfar medan Jesús och jag var på sjukhuset.

Det jag hade oroat mig för innan var att hon skulle vara på egen hand så många dagar. Hennes farfar är väldigt bra på många sätt, men han är inte den mest entusiastiske barnvaktaren. Han oroar sig för allt dessutom, och har ingen som helst förståelse för att det här barnet har andra tider än han själv och de spanska barnen. Skulle han läsa för henne på kvällen, eller skulle han försöka söva henne med att låta henne se barnprogram tills hon somnade? Vilken sömnbrist hon skulle få!

Så kom sjukdomen ovanpå det.
På torsdagen skulle jag läggas in inför igångsättningen dagen därpå. Disa blev sjuk på tisdagen. Febern pendlade mellan 38,5 och 40 grader, och det kändes allt mer stressande, både risken att behöva lämna bort henne sjuk, och att jag själv skulle bli sjuk, kanske med hosta (!) inför snittet.

Vi kom till Sevilla sent på onsdagskvällen. Jag körde. Jesús satt bredvid med feber, han också, och Disa sov i baksätet, febrig, men vaknade när vi kom fram. Jag var den enda av oss tre som orkade äta middag. Sedan satt vi alla tre i sängen och läste den svenska djurboken som Disa gillar, farfar stack in huvudet, vi befann oss i en liten mysig bubbla och återigen, som så många gånger tidigare, undrade jag om vi gjorde rätt i att riskera detta. Vi hade det ju så bra, vi tre? Kunde inte ha det bättre. Vad skulle hända när bebisen kom? Förstörde vi något nu?




Klockan var långt över midnatt när Disa somnade. Jag packade upp och sorterade hennes kläder och pärlor och saker som vi tagit med till henne.

Disa vaknade lika tidigt som jag, efter några timmars sömn, hon med feber, och mitt mammahjärta gick sönder när hon oförstående sa Te vas? med onaturlig feberröst, där hon satt under en filt i farfars soffa. Ja, min unge, jag måste gå, vi ska till sjukhuset nu, tänkte jag, men sa ingenting utan pussade henne och gick in på toan och grät istället.


Jag har ju varit ifrån Disa tidigare, men frivilligt, som i januari då jag var i Sverige i fem dagar på en jobbgrej. Inga problem. Hon var ju med sin pappa dessutom. Men detta var annorlunda. Hur kan de INTE tillåta syskonbesök på sjukhuset? När korridorerna och rummen svämmas över av spanska, högljudda släktingar och vänner till de nyförlösta? Jag försökte att inte tänka på henne där på sjukhuset, försökte få Jesús att framföra meddelanden och bad honom påminna farfar om vad han behöver göra för att hon ska somna, för själv kunde jag inte prata med henne, eller om henne, det var för jobbigt. Jag fick veta, via Jesús, hur nervös hans pappa var för att Disa hade feber, vilket jag visste att han skulle bli, att han började ge henne febernedsättande i förebyggande syfte, och hur hon fick hög feber några timmar senare, och hans panik över det. Tredje dagen kom Jesús syster och räddade Disa, eller sin pappa, och tog med Disa hem till sig, och där fick hon sova några nätter. Jag tänkte att sömnbristen skulle bli ännu värre, trots att Jesús syster också har barn, eftersom hon har en vanlig spansk familj och går efter spanska mat- och sovtider. Men att Disa i alla fall skulle få leka och ha roligt medan hon var där.




På måndagen klarade jag mig så bra på egen hand att Jesús kunde lämna mig ensam med Runa på sjukhuset och själv vara med Disa på eftermiddagen. Hon pratade knappt med honom i början, men de umgicks lite senare.


När de äntligen släppte mig från sjukhuset, efter fem nätter, ville jag ta mig till Disa så fort som möjligt. Funderade på om jag borde ta någon bild, eller filma när hon såg Runa för första gången, folk gör visst det. Men då hade jag missat mitt eget möte med henne, om jag haft en kamera mellan oss.

Disa var hos granntanten mittemot när vi kom. Jag damp ner i soffan med värkande operationssår och väntade på att de skulle hämta henne, och där kom hon, och hon gick fort rakt mot mig, hon log tyst, nästan blygt, och jag slogs av hur vacker hon var, det där lilla ansiktet var vackrare än någonsin, de bruna ögonen tycktes ännu större än innan, ögonfransarna längre, håret glansigare, men det kändes som att det var en osynlig vägg mellan oss, det onaturliga, febriga som var över henne när vi lämnade henne verkade ha stannat kvar, hon var så tyst men visade de gula blommorna som hon hade plockat till mig och bebisen, och jag drog in henne i famnen, höll hårt om henne och grät ner i hennes hår, kunde inte hejda tårarna trots att de andra såg på. Lilla ungen min! Vad har vi gjort med dig?

Hon var tyst när hon fick se Runa också. Återigen det där snabba, tysta leendet, nästan blygt, och hon rörde försiktigt, försiktigt vid bebisen.

Disa var med mig resten av dagen. Där jag var, var hon. Hon satt i knät, var med mig vid blöjbyten, matning, på toan. Hon pratade inte så mycket, och hon var fullkomligt uttröttad efter så många dagar med för lite sömn. Hon kändes främmande, det var inte samma unge som vi hade lämnat ifrån oss.

Det tog dagar innan hon kom ikapp med sömnen. Samtidigt var hon tyst, sa inte alls vad hon tänkte och kände och var så känslig, tog väldigt illa upp för allra minsta sak. Hon började göra tvärtemot vad vi sa, gjorde saker som hon aldrig gjort förut, slutade nästan äta, och mig hörde hon inte överhuvudtaget. Jag undrade om det var för att hon var i sin egen värld, eller för att jag pratade svenska med henne och att hon på något sätt börjat glömma språket, eller gjorde sig döv. Stängde av, så som jag lätt kan stänga av folk som pratar spanska. Jag vet inte, men jag höll på att bli tokig, när hon antingen inte förstod vad jag sa till henne, eller inte hörde. Och hela tiden det här avståndet mellan oss. Gud vad jag saknade min unge, henne som jag haft innan den här separationen.




Samtidigt var hon så fin med Runa. Hon ville gärna hålla i bebisen och ligga bredvid henne. Sjunga för henne, klappa henne, prata med henne.




Jesús och jag delade upp oss så gott vi kunde för att vara ensamma med Disa, göra saker på egen hand med henne. Inkludera henne när vi tog hand om Runa. Efter en vecka hemma med oss och den nya situationen var Disa tillbaka först i den älskade teatergruppen, sedan i skolan, för att återgå till sina kompisar, till vardagen igen. Men det verkade inte hjälpa, avståndet fortsatte.


Det var inte förrän i slutet av påskveckan som den gamla Disa började komma tillbaka till oss. Jag vet inte varför, om det var för de många kompisbesöken under veckan, mer tid hemma med oss igen, eller om det hade med farfar att göra. Vi åt lunch med honom utanför Sevilla en dag, och denne man, som jag inte alltid är överens med, tittade knappt åt den nya bebisen utan ägnade sig helt åt Disa, och fick henne att känna hur mycket han hade saknat henne de här veckorna sedan de träffats sist. Jag såg henne i hans famn och mindes när han höll om henne efter den förfärliga tiden när Jesús mamma dog, då Disa också hade blivit så där tyst, och hur den där kontakten med farfar gjorde att hon kom tillbaka till oss. Och det verkar faktiskt ha vänt nu.



ny gadget

ny gadget