tisdag 9 januari 2018

Syskon

Redan innan Disa kom tänkte vi att vi inte ville ha ensambarn. Minst ett syskon
När Disa kom kände jag inget behov av fler barn. Alls. Men jag ville inte att hon skulle bli ensam.
Jag ville att det skulle vara så liten åldersskillnad som möjligt mellan syskonen, men när det var dags för barn nummer två, enligt mitt tidsschema, var det inte ett dugg lockande. Istället kändes det allt mer ångestfyllt. Jag ville inte gå igenom det här en gång till. Den förra, smärtsamma graviditeten låg för nära i tiden, den tunga bebistiden också. När jag höll i våra vänners nyfödda barn kände jag i hela kroppen att det inte skulle bli något mer barn än på ett tag, och la planen på is. Lugnet kom tillbaka.
Det gick ett år, så började det kännas lockande. Sex månader senare fick jag okej från diabetesläkare och ögonläkare. En diabetiker bör inte bli gravid hur som helst, det är för riskfyllt.
Men det var inte så lätt att bli gravid en andra gång.
Varje månad med negativt resultat. Inte nu heller. Var något fel? Var det min ålder? Jag läste statistik över hur chansen att bli gravid minskar med åldern. Jag var på väg att fylla 35. Fyllde 35. Mammorna till Disas klasskamrater blev gravida, en efter en. Åldersskillnaden mellan de eventuella syskonen bara ökade.
Det tog ett år innan det äntligen blev en graviditet.
Och tre månader senare var den över.
Jag är medveten om risken för tidigt missfall. Undviker att tänka på namn, prata om det så mycket, köper inga bebiskläder eller så... Ändå finns ju tankarna på barnet där. När chocken släpper. "En sommarbebis. Kommer det att krocka med Disas födelsedag? Hinner jag göra slutexamen i engelska innan? Får spjälsängen plats i det här sovrummet? I februari kommer nog magen synas. Jesús spelning, kommer han att kunna åka? Ingen resa till Sverige till sommaren. Första ultraljudet redan veckan efter julresan, det sker tidigt i Spanien. Vi måste skaffa en annan bil. Det går att ha en pytteliten, tvådörrars Reanault Clio med ett barn, även om det är obekvämt, men inte med två barn. Det går bara att komma in till baksätet genom vänsterdörren, på grund av barnstolen, skulle aldrig kunna spänna fast två..."
Tankarna som går.
Sorgen över det som inte blir.

24 kommentarer:

  1. Beklagar sorgen. Skönt att du börjar må bättre men ledsen att det blev som det blev. Kram

    SvaraRadera
  2. Anna-Lena i Frankrike9 januari 2018 kl. 11:47

    Men åh... skickar en stor kram till dig. Det var längesen jag kommenterade, men jag läser kontinuerligt.
    Jag är gravid nu (för första gången!) men var väl medveten om risken för missfall innan de 12 veckorna hade gått... Jag njöt knappt någonting av min graviditet de första veckorna och kollade alltid efter blod när jag gick på toaletten. nu har allt gått bra för mig men jag vill knappt tänka på hur jag hade mått om det inte gjort det...
    Hoppas att du inte blir alltför nedslagen av det här och att ni försöker igen. Försök att ha i åtanke att missfall händer av en anledning, ett fel hos embryot. Det är inget som du har gjort eller hade kunnat ändra på. Det är väl inte mycket till tröst men åtminstone ska man inte skuldbelägga sig själv!
    Ta hand om dig...!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men! Så fint att höra att du är gravid! Stort, stort grattis! Berätta mer!
      Ja, den där rädslan i början... Inte ens när det var dags för förlossning vågade jag lita på att det skulle gå bra, otroligt nog. Men det gjorde det, och det allra, allra bästa kom till oss då.
      Så mycket fint du har framför dig. Grattis igen!
      Det känns okej. Jag vet att jag kan bli gravid igen. Jag känner ingen skuld eller skam, är bara ledsen, men det är okej.
      Du kanske inte ska läsa inlägget om hur det gick till, det kommer i morgon tror jag...

      Radera
    2. Anna-Lena i Frankrike9 januari 2018 kl. 16:36

      Tack! :) Vad skönt att du ändå mår bra. Och som du säger så är det ok att vara ledsen.

      Jag är nu i vecka 24. Igår var vi på det viktiga ultraljudet som man gör i femte månaden, och allt så bra ut, så nu borde ju allt gå vägen tycker jag. Vad som är skönt är ju att man känner bebisen röra på sig nu och man vet att hon lever därinne (det blir en flicka, som ska heta Ilse!)

      Jag håller tummarna för att allting kommer att gå bra för dig/er. Snart händer det :)

      Radera
    3. Allt kommer att gå vägen, när du har klarat det så bra hittills!
      Ilse var ett namn som jag också funderade på, men det funkar inte på andalusiska.
      Hoppas du börjar blogga och berätta igen!

      Radera
  3. Har själv haft missfall, det gör ont på så många olika sätt men som du säger de blir bättre
    Jag kan även känna igen mig i att ha tiden emot mig, vi fick vårt första barn vid 35 och det andra vid 38, har svårt att fatta att jag är närmare 40 än 30����
    Ta hand om dig
    Kicka

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, så tråkigt. Visste inte det. Var det före de båda?

      Radera
  4. Beklagar, så tråkigt. Allt ordnar sig säkert till det bästa framöver. Själv har jag "bara" ett barn, är så glad och tacksam för honom! ��/Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det gör det nog.
      Jag är väldigt, väldigt tacksam över mitt enda barn också. Det är ju ingen katastrof det som hänt, bara ledsamt.

      Radera
  5. Åh, beklagar... Självklart kommer tankarna om "tänk om". Om livet varit annorlunda...
    Jag är nöjd med bara ett barn men tankarna finns såklart där pga normer etc om att ge barn syskon. Men ibland blir det inte som man hoppas, önskar...
    Håller tummarna för er skull!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk om-tankarna, ja... Jga är också nöjd med ett barn, men skulle tycka om att få fler. Jag vill gärna att Disa ska få syskon så hon inte står alldeles ensam när Jesús och jag försvinner. Bland annat. Men det är ingen katastrof om det inte blir fler. Vi har ju Disa!
      Fint att du känner dig nöjd med ett! Det är fantastiskt att fått ett barn.

      Radera
  6. Så tråkigt att höra, jag beklagar sorgen. Vi har ett barn som är jämnårigt med Disa, jag var inte heller redo för syskon så snabbt, men nu har vi försökt länge utan resultat. Jag känner igen mig i känslan då "alla" andra blir gravida med andra barnet och ens eget barn bara blir äldre och äldre utan något syskon. Vi ska ge ivf ett försök snart...
    (och innan någon undrar - vi är jätteglada och tacksamma över vår son, vi vet att långt ifrån alla har lyckan att få ens ett barn).
    Stora kramar, jag håller tummarna för att ni får ett syskon till Disa framöver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! Jag håller tummarna för er också! Berätta gärna hur det går, om du vill. Jag kommer att tänka och undra.
      Jag känner också den stora tacksamheten över mitt barn. Vi har ju lyckats få ett, det är fantastiskt.

      Radera
    2. Hej! Det här blir ett jättesent svar, jag gick in och skulle berätta hur det gick för oss för länge sen, men då gick det inte att kommentera på flera månader så sen glömde jag av det men nu kommenterade jag ditt senaste inlägg och då kom jag på att jag skulle gå in och svara på det här också.
      Vi gjorde ivf och på andra försöket tog det sig och lillasyster föddes i början av 2019. Jag blev jätteglad när jag såg att ni också väntade syskon 2019. Det är så roligt att läsa om familjer med barn i samma ålder som man själv har! Här är det fullt upp, lillasyster har mycket mer humör och vilja än vad storebror har, men vi är så glada för våra barn och är så tacksamma för att vi kunde få hjälp via ivf för att få ett syskon.

      Radera
    3. Så otroligt, Sara! Att det gick! Vad lustigt, då både våra stora och små barn jämngamla med varandra :-) Även här har lillasyster mycket mer vilja och humör, lustigt att se hur olika de är! Lilla är så mycket gladare också! Jag är på gång med ett ettårs-inlägg, även om hon fyllde för en månad sedan. Kanske kan det vara intressant att läsa? Jag tycker att det är roligt att höra om hur andra barn i samma ålder är :-)
      Största grattis till den lilla tjejen! Jätteroligt at få veta hur det gick!

      Radera
    4. Tack! Jag ser fram emot ett ettårsinlägg. :-)

      Radera
  7. Sorgligt med missfall! Hoppas du repar dig snart och att ni får ett till barn när tiden är mogen.

    Jag vill också ha syskon till vårt barn, och det vill pappan med, men vi är inte redo än. Vi har inte kommit in i detta med att ha barn riktigt än känns det som. Eller så har vi det? Jag vet inte. Men om ett år kanske vi börjar försöka igen? Eller inte. Eller tidigare. Vi får se!

    SvaraRadera
    Svar
    1. När det känns rätt. När ni känner er redo, då är det tillfälle. G är så liten än.

      Radera
  8. Beklagar sorgen. Känner igen den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh. Önskar att ingen kände igen den.
      Det är ju ingen katastrof vi har drabbats av, men ledsamt ändå.

      Radera

ny gadget

ny gadget