onsdag 10 januari 2018

Missfall

Det finns massor av förlossningsberättelser på nätet, men inte många missfallsberättelser. En del gamla diskussionstrådar, dät det brukar komma en blödning, kanske värker litegrann i magtrakten och sedan är det över. Jag förstod inte att det kunde vara så fysiskt smärtsamt som jag upplevde det. Så här kommer min berättelse, en blodig, smärtsam historia på motorvägen. Läs den inte om du är orolig över missfall, hoppa bara över det här inlägget då. Det finns ingen anledning att gå och oroa sig i onödan.
Men ni andra, som har varit med om missfall, kanske vill berätta i kommentarsfältet om era upplevelser? Det vore fint.

Det började med en blödning, samma dag som jag gick in i vecka tolv, den magiska sista riskfyllda veckan. Vecka tolv, då de flesta inre organ har utvecklats och fingeravtrycken börjar bildas på det fem centimeter lilla barnet, men i mitt fall fanns inget litet barn med fingrar och tår, utvecklingen av embryot hade stannat i vecka sju, fick jag veta när jag undersöktes dag tre efter att blödningen börjat.

Jag misstänkte ju att det var missfall på gång, men ändå, den sorgen.
Jag blev erbjuden barnmorska och kurator att prata med, men ville bara vara ensam och gråta klart innan jag träffade Jesús och Disa, som cirklade runt nere vid kiosken, de skulle köpa korv eftersom vi inte hunnit ge Disa mat innan vi åkte. Disa var orolig och frågade efter mig, fick jag veta sedan.
Efter en lång stund ensam i rummet kom en kvinna in för att prata, jag hade väl varit där för länge, men tårarna slutade ju inte. Och dessa lugna, milda människor på den här avdelningen, jag önskade att jag fick stanna och bli gravid igen, i Sverige, där det pratas, inte i Spanien, som visserligen är oerhört tryggt rent medicinskt, men där besöken enbart handlar om vikt, blodtryck, medicinering, blodprovsresultat, och inget annat än det rent medicinska.
Jag fick åka hem och vänta på att kroppen skulle stöta ut det som fanns.

Jesús var så ledsen. På något sätt förvånade det mig att han var det, det märks sällan vad han känner, men kändes ändå bra att vi befann oss på precis samma ställe.
En vecka efter att blödningarna börjat var vi tillbaka i Spanien och Jesús och jag åkte till sjukhuset i Sevilla eftersom kroppen fortfarande inte hade stött ut någonting. Blodet fortsatte. Efter timmar av väntan, undersökning, blodprovstagning för att se om jag hade järnbrist, fick jag tabletter att ta vaginalt för att kroppen skulle stöta ut graviditeten. Och järntabletter.

Det verkade inte fungera. Tabletterna åkte ut morgonen därpå, hela, och jag fick åka tillbaka till sjukhuset nästa dag för att få nya tabletter som kunde tas oralt. Det enda fina i det här var att Disa fick åka till sin jämnåriga kusin under tiden, kusinen som hon inte träffat sedan i somras, åt lunch med familjen och farfar och de andra barnens mormor och hade jätteroligt. De skulle se på en Reyes Magos-parad på kvällen. Kanske skulle vi hinna dit också, man vet aldrig hur lång tid ett sjukhusbesök tar här, Kanske en timme, kanske fem.
Men vi hann, tog tunnelbana och buss till Montequinto utanför stan, fick äta traditionell Roscón de Reyes med en massa grädde, vi fick gott att dricka, Disa lektelektelekte och var fullkomligt avslappnad och självständig med sina släktingar som hon träffar så sällan. Det blev mörkt och vi gick ut för att se paraden, med plastpåsar i händerna för att fånga karameller i godisregnet... Och då satte värkarna igång.
Det tog ett tag innan jag fattade vad det var, jag hade inte upplevt det när Disa föddes. Det där, en smärtsam värk som efter ett tag klingar av, smärtfri vila, och sedan nästa. När Disa föddes kom värkarna så tätt med en gång att jag aldrig kände när en slutade och nästa började, det var en evig smärta utan vila.
Jag tog en värktablett uppe i lägenheten, den hjälpte inte ett dugg, paraden passerade under tiden, och Jesús insåg att jag inte skulle kunna ta tunnelbana och buss tillbaka, utan någon av de druckna släktingarna skulle få köra oss.
Bilen hade vi parkerat där Jesús pappa bor. Jag ville åka hem till vårt hus i Aracena direkt, inte stanna hos Jesús pappa medan det här hände, det verkade som om det kunde pågå ganska länge, men Jesús kunde inte köra än, så vi stannade och åt middag först, soppa, medan han nyktrade till. Själv kunde jag inte längre köra.
Jesús tyckte inte alls om att köra hem så sent, med mig som var dålig. Han är mycket praktiskt lagd, vilket ibland gör mig tokig, och det praktiska hade varit att stanna. Men jag ville hem till min egen säng, till dusch och element och radio och katt, inte stanna här i svärfars pyttelilla lägenhet, med den lilla hårda sängen som Disa, Jesús och jag delar på, med fönster mellan badrummet och köket och svärfar på andra sidan väggen. Inte nu, inte i den här situationen.
När vi åkte hade jag ordentligt ont, bet ihop tänderna, för gatan hade aldrig synts mig så bucklig som nu, jag viskade "Bromsa inte" men det hördes inte, och svängarna med bilen gjorde ännu ondare än inbromsningarna. Vid trafikljusen hade jag så ont att jag mådde illa, svettades, lyckades vrida fram kalluft från fläkten och rikta den mot ansiktet, ville ta av mig den tjocka jackan, eller åtminstone lägga ansiktet mot den kalla rutan, men hade så ont att jag inte kunde röra mig. Jag sa inte detta till Jesús för jag visste att han ville köra tillbaka till hans pappas lägenhet fem minuter bort. Jag ville hem.
Efter en halvtimme lättade den hemska smärtan. Jesús hade kört av motorvägen och stannat, jag fick av mig täckjackan och slappnade av så mycket nu när den värsta smärtan var över att jag somnade till i bilen, och vaknade inte förrän det blev varmt och blött där jag satt. Jag kände hur blodet pulserade ut. Milde tid, så mycket blod. Det bara pumpade fram och jag kände samtidigt hur något stort var på väg ut. Jag föreslog senare att vi skulle stanna så att jag kunde sätta mig på något och inte bloda ner bilen, men Jesús undrade om det var någon idé, vi var nästan hemma. Dessutom skulle jag ha svårt att resa på mig.

Hur tyst jag än varit under tiden som det hände, tyckte Jesus att det var så jobbigt att missfallet skett i bilen att det till slut bara blev för mycket för honom, dagen efter. Han nådde någon gräns, var helt förbi, mentalt, och gick och la sig. Vi hade precis kommit hem från mataffären, jag kände att det inte hade varit någon bra idé att följa med för det gjorde bara mer och mer ont i magtrakten, jag tänkte lägga mig och vila, men istället gjorde han det, lämnade han mig själv i två och en halv timme för att sova siesta. Jag var ensam med en hungrig Disa. Med hennes hjälp lyckades jag ställa in mjölken i kylen trots värken (allt annat i kassarna fick bara stå kvar på golvet), jag skalade frukt till henne, underhöll henne, torkade henne i rumpan tre gånger, fixade mat till oss, och värken blev bara värre och värre och det enda jag kunde tänka på var att få sätta mig, eller ännu hellre lägga mig. När Jesús äntligen vaknade, genom enträgen väckning, var jag så slut och ledsen att det var jag som behövde försvinna.
Visst, missfall i bilen på motorvägen, ingen bra idé. Hade jag vetat att det skulle gå så fort hade jag stannat i svärfars lägenhet, men inte visste jag om det skulle ta några timmar eller ett dygn. Har ju aldrig varit med om detta tidigare.

Det värsta var över, men sedan följde fyra dagar med så mycket smärta i magen att jag var sängliggande till stor del. Kunde inte gå, knappt stå upp. Värktabletterna hjälpte inte ett dugg.
Jag hade ingen aning om att ett missfall kan vara så smärtsamt. Vilka lurendrejare. Skulle missfall kännas som kraftig mensvärk!? Det jag kände kommer inte i närheten av det. Möjligtvis dagarna efter. Så trött man blir av att ha så ont, när det inte går över. Milagros kom med elektrisk filt, elektrisk värmekudde och chokladkex.
I går var första dagen utan kraftigt ont, och det känns verkligen bättre på alla sätt. Men ledsamt, så klart, att behöva åka och avboka första ultraljudet som jag skulle på i dag.

Som sagt, det vore fint om ni ville dela med er av era berättelser. För visst måste fler ha drabbats? Trots att missfall nästan hemlighålls många gånger..

45 kommentarer:

  1. Jag har som tur är aldrig varit med om missfall, men bara en graviditet, än så länge. Jag hoppas att de som har erfarenheter orkar skriva till dig, om inte här så kanske i ett mail?

    Jag hittade dock det här igår: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4885&artikel=6857122

    Det verkar finnas flera andra artiklar och program om samma ämne på just sr.se.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har hört den, om Hanna i mitt favoritradioprogram. Jag har det lättare, för hon är som uppslukad av tanken på ett till barn, vilket nog kan hända många. Så tungt.

      Radera
  2. Så himla tråkigt, Annika. Och väldigt dramatiskt.
    Jag har själv aldrig upplevt ett missfall och kan såklart inte känna igen mig i hur det är, men jag beklagar verkligen. Vet att min mamma har fått några missfall, bland annat min "tvilling" som stöttes ut några månader in i graviditeten. Så knäppt egentligen, att jag skulle haft en tvilling.

    Håller med om att det måste pratas mer om det här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Otroligt att hennes kropp kunde stöta ut den ena tvillingen men behålla den andra! Tur för dig!

      När fick du veta att din tvilling inte klarat av att bli till och dött i magen? Har det påverkat dig på något sätt? Har du typ saknat din tvilling?

      Radera
    2. Hoppas att du slipper missfall Simone, men skulle det hända någon gång så är det ingen katastrof. Det är jobbigt, men inte värre. (Katastrofen drabbade någon annan medan vi gick igenom det här, en bekant som förlorade sin son på 1,5 år. Det värsta som kan hända överhuvudtaget är att förlora sitt barn.)

      Lustigt nog fick jag höra att jag kunde ha fått en tvilling också. Jag vet inte vad som hände, mamma sa int emer än det. Men jag brukade undra när jag var liten hur det hade varit att ha en tvilling.

      Radera
    3. Det är nog väldigt sant. Att förlora ett barn går inte ens att föreställa sig.

      Lustigt att samma sak hänt dig, Annika. Ibland har jag funderat på hur det hade varit, hur hen hade sett ut och om jag hade varit annorlunda. Men brukar tänka att det mesta händer av en anledning. Kanske var det inte menat att jag skulle fler syskon än den syster jag har.

      Radera
  3. Stackars dig Annika! Så mycket du fick lida! Jag har själv ingen erfarenhet men en väninna fick missfall i 8:e mån...ja barnet levde inte. Hemskt! Hoppas du piggar på dig,, kanske du vågar försöka igen.
    Många får flera missfall men till sist lyckas det i alla fall.
    Men du får var rädd om dig! Kram P ♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åttonde månaden. Helt fruktansvärt. Jag är tacksam över att det här skedde så tidigt.
      Det känns bättre redan, det går bra. Vi får se hur det går med syskon.

      Radera
  4. Tack för din beskrivning av ett missfall. Du har rätt, man läser inte ofta om det trots att det är mycket vanligt. Det är säkert mycket olika hur det känns och hur det blir kan jag tro. Precis som förlossningar... Min brors första barn dog i magen sent i graviditeten och frun fick föda fram ett dött barn - verkligen en jobbig och smärtsam upplevelse som alla säkert förstår. Efter en tid fick de två fina barn som tur var :) Jag önskar dig och din familj allt gott i framtiden! /Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. FRUKTANSVÄRT att behöva föda fram ett dött barn.
      Fint att det gick bra sedan. Men den första upplevelsen... En mardröm.

      Radera
  5. Blev HELT tagen av din berättelse. Har inga bra ord...önskar bara att du ska få återhämta dig, både fysiskt och själsligt, i din egen takt. ❤️

    (Har inte någon egen erfarenhet att dela med mig av, har i stället haft svårt att bli gravid. Fick vänta väldigt länge på det efterlängtade, och enda, barnet).
    Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fint att höra att det blev ett barn till slut!
      Det har varit tufft ett tag, men det är okej nu. Jag är glad att jag kan sätta ord på vad som händer, det hjälper, tror jag.

      Radera
  6. Åh, så tufft! Min historia om ena missfallet är nästan ruskigt lik din, jag skulle också precis gå in i vecka 12 och var på semester över nyår hos svärföräldrarna i frankrike. Känner igen allt med starka värkar och sååå mycket blod! Jag hade då haft 3 tidiga missfall innan, typ v 6-8, och det var något helt annat, som en lite kraftig mens eller så. Denna graviditet var också den första vi hade hunnit berätta om. Visst är det tufft att inte vara hemma i sin egen säng och kunna få vara ifred när det händer, jag typ körde ut alla ur huset för att få vara ifred en dag. Iallafall, ett år senare var jag gravid igen och har nu en 1.5-åring (och storasyskonet som hunnit bli 6). 10 ivf-er och 4 missfall tog det, och det kommer alltid finnas i minnet tror jag. När vi är där som nu över nyår igen tänker jag alltid extra på det, men med mindre sorg och mer en varm känsla över allt som varit. Stor kram till dig, och låt dig sörja! Tycker det är jättefint att ni båda sörjer och kan prata om det, det har jag och min man inte alltid kunnat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dessutom var min svärmor vänlig nog att upplysa mig om att jag inte borde åkt skidor dagarna innan (lugna backar med barnets kusiner). Tack liksom. Min man fick order att säga till henne att typ hålla tyst resten av vår tid där.

      Radera
    2. Så mycket du har gått igenom! Jag kan bara föreställa mig. Men fint att höra vad alla försök har resulterat i; två barn.
      Vilken gräsligt ogenomtänkt kommentar av din svärmor. Det får mig att tänka på min egen svärmor som var med mig mycket på sjukhuset, när Disa låg inlagd, bara en och en halv månad gammal. Jag hade förlossningsdepression och svärmor, med sin enorma oro för allting, påpekade allt negativt som jag borde oroa mig för, ända tills Disas läkare tog in Jesús på sitt rum, sa till honom att prata med sin mamma, för jag borde inte höra sådant när jag mådde som jag gjorde.
      Så tråkigt att du och din man har haft svårt att prata om det som hänt. Varken jag eller Jesús är särskitl meddelsamma egentligen, men... Jag vet inte varför det har gått så bra nu. Kanske för att han har varit den enda jag haft hos mig, och jag har sett så tydligt vad han känt.

      Radera
  7. Åh, Så tufft! Skickar styrkekramar!
    Ja, missfall och abort är verkligen teman som det skrivits/skrivs för lite om... jobbigt när ni reagerar på olika sätt. Men jag hoppas verkligen du får/fick tid att vila upp dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har fått vila när jag behövt, förutom vid det tillfället.
      Jag tror att man kan känna sig ganska ensam efter ett missfall, just för att det pratas så lite om det.

      Radera
  8. Ca 1,5 år efter att jag fött mitt första barn blev jag gravid på nytt. Tyvärr slutade det med missfall i v. 8. Det var smärtsamt och jag minns ännu chocken över "klumpen" som kom ut tillsammans med allt blod. Som tur var hände det en lördag och jag fick vara hemma. Tillbringade dagen i badrummet medan pappan och barnet fick hitta på eget program. Sen tog det ytterligare ett år innan jag blev gravid på nytt. Då blev det missfall i v. 7 och det var en betydligt mindre händelse på alla sätt. Antagligen hade embryot knappt börjat bildas då. Efter det hade jag turen att bli gravid igen efter ett par månader. Jag var förstås livrädd för ett nytt missfall, men det gick vägen och nu är jag mamma till två barn.

    Missfallen kommer jag aldrig att glömma, även om minnena förstås bleknar. Du har så rätt i att vi talar om missfall för sällan. För mig var det ändå alldeles för smärtsamt att berätta för folk om vad som hänt, speciellt eftersom jag så hett önskade bli gravid på nytt. Jag kände mig sårbar helt enkelt.

    Sänder dig en tanke och hoppas att du repar dig snabbt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår den sårbarheten! Det var inte läge att prata då!

      Så fint att det gick bra efter de båda missfallen. Jag har så lätt att föreställa mig rädslan för ett nytt missfall.

      Det känns... Lugnande att veta att det verkar vara mindre smärtsamt om det inte har gått så långt i graviditeten.

      Radera
  9. Jag kan bara beklaga sorgen Annika, har aldrig själv varit gravid. Har vänner som fått missfall eller att barnet dött vid födseln, otänkbart sorgligt. Tänker på dig och önskar god bättring. Kram från Malmö.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att barnet dör vid födseln är så förfärligt att det är svårt att ta in. Det är något som bara inte får hända. Hoppas det gick bra för dina vänner senare.

      Radera
  10. Åh vad tråkigt Annika, lo siento! Har varken skrivit eller läst bloggar på läääänge. Jag är själv gravid nu och sökte mig hit för att se hur det är med dig och Disa, uppdatera mig om din graviditet och bebistid här i Spanien, så möts jag av den här tråkiga nyheten.
    Massa styrkekramar till er alla tre! ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att höra av dig! Ibland har jag kollar din blogg för att se om du fortsatt, men icke. Berätta mer! Är du kvar i Segovia (det var väl Segovia?)? Stort, STORT grattis till graviditeten! Så fin nyhet! Hur går det? Hoppas att du är långt gången så att du inte blir uppskrämd av min berättelse, det var ju ett dåligt tillfälle att hitta tillbaks till den här bloggen... Läs de gamla inläggen i arkivet istället. Ifall det nu är bättre ;-)
      Det är fantastiskt att ha ett litet barn. Jag tyckte inte det i allra första början, men det blir bara bättre och bättre hela tiden. Det är fantastiskt. Så grattis igen! Berätta gärna hur det går med allting!

      Radera
    2. Tack! Jag är i v 36 så inte så lång tid kvar nu. Förutom ryggont och ischias så mår jag bra. Tycker bemötande hos barnmorska/gynekolog är så kallt här, skönt att läsa dina gamla inlägg om det samma, hehe.. Det tog väldigt lång tid innan jag kunde glädjas över graviditeten, var livrädd för missfall, gick nästan bara och väntade på att det skulle hända..men det gick bra och nu är jag istället rädd för att uppfostra ett barn i Spanien! Förlåt men det är så uppfriskande att läsa dina (mindre bra) upplevelser om det samma, barnuppfostran i Spanien! :)

      Vem vet, kanske börjar jag skriva igen nu när jag bara går omkring hemma (sjukskriven), kommer iaf fortsätta kika in här! :)

      Och ja, är kvar i Segovia, du minns rätt :)

      Radera
    3. Usch och fy för ischias!
      Men v 36, då är det snart dags!
      Uppfostran i Spanien är en utmaning, man är ju bara en del av allt som påverkar ens barn... Men jag envisas som sjutton med mina värderingar, struntar i de andra.
      Jag tycker absolut att du ska börja skriva igen. Du komemr att ah så mycket att berätta, och det är roligt att ha det nedskrivet sedan. Berätta hur det går!

      Radera
  11. Åhh Annika jag får står er sorg, fick själv missfall 2år innan vi tillslut fick Signe. Tror att det kan variera mycket från person till person hur ont det gör, för mig var det som en mensvärk...vi var på semester, det blev lite avslagen vecka om man säger så...sen hände det inget på 2år och vi fick söka hjälp och gå på utredning, visade sig att jag har PCO/PCOS. Tydligen har var 10e kvinna det och det är att man har väldigt oregelbunden mens, långa cykler på 40-50dagar och sällan eller aldrig ägglossning. Så vi fick hjälp och tillslut fick vi Signe...sen fick vi hjälp igen å så kom Stina.
    Den första tiden efter missfallet gick jag ofta och tänkte på vad jag kunde gjort annorlunda fast jag egentligen visste att det troligtvis var något fel på fostret...men tiden läker och idag funderar jag sällan över det längre. Hoppas att du snart mår bättre, du ska se att det ordnar sig! Skriver inte här så ofta men tittar in här nästan dagligen för att se om du skrivit något nytt. Stor kram till er alla tre! /H

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken tuff resa ni har gått igenom. Vi hade en sådan tur. Fick Disa direkt. Har ett barn när missfallet kommer.
      Det måste ha varit två långa år. Tur att det finsns hjälp att få.
      Jobbiga tankar. Många känner sig nog skyldiga, jag kan förstå det. Sådana tankar har jag sluppit.
      Vad glad jag blir av att veta att du brukar kika in här. Det känns så motiverande att blogga då, när jag vet att någon/några väntar på inlägg, och att jag inte bara skriver för mig själv :-)

      Radera
  12. Så väldigt tråkigt att läsa om ert missfall! Så bra att du berättar om det, tror det är jätteviktigt att det talas om det. När jag själv gav mig in i föräldravärlden för tio år sedan hade jag naivt nog inte förstått hur vanligt det är och skulle säkert inte bara ha blivit väldigt ledsen om det hade hänt mig, utan också totalt tagen på säng. Jag har aldrig varit med om det själv, men sett på nära håll hur tungt det kan vara. Vid det här laget har jag dessutom fått höra så många berättelser att jag nu åtminstone inser hur lyckligt lottad jag är som inte behövt uppleva det. Önskar er allt gott nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Jag är glad att du har sluppit. Det är tufft, men det är nog olika hur man reagerar. För mig är det värsta över, insikten om att barnet som vi väntade till sommaren inte kommer, och den fysiska smärtan. Det känns verkligen okej nu

      Radera
  13. ❤️❤️❤️. Här en en del av min: https://dendaromjenny.wordpress.com/2011/02/27/den-dar-om-att-bestiga-k2/

    SvaraRadera
    Svar
    1. På ett sådant ställe...

      Jag fick veta på ultraljudet att det inte var tillräckligt utvecklat för att se ut som ett barn, men jag vägrade ändå att se efter vad det stora var som for ut(sån förfärligt obehaglig känsla!).

      Radera
  14. Så väldigt, väldigt tråkigt för er skull! Och så förfärligt dramatiskt det blev. All styrka till er. Kramar.

    SvaraRadera
  15. Beklagar sorgen, och hoppas du mår bättre. Jättetråkiga nyheter.
    Jag har inte själv varit med om ett missfall, men i min whatsapp-mammagrupp var vi ca 20 gravida, och två fick missfall innan vecka 12. Båda blev några månader senare gravida igen och har nu barn. Det är verkligen vanligt med missfall.

    Kram
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir av att höra att de blev gravida igen så snart.
      Ja, det är vanligt!

      Radera
  16. Så tråkigt att höra, Annika. Det låter helt fruktansvärt med missfallet. Kram <3

    SvaraRadera
  17. Så ledsen att höra Annika! Håller med om att det inte pratas så mycket om missfall, av någon anledning. Vet att min mamma hade två missfall mellan min bror och mig (sju år). Varma kramar till dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min hade också två, men hon berättade inget om dem.

      Radera
  18. Jag blir så ledsen när jag läser detta (jag har inte varit så aktiv med varken min egen eller andras bloggar på ett tag). Skönt att du nu ändå klarar av att hålla humöret uppe, att ni ändå mår bra. Men jag förstår att detta måste ha varit fasansfullt. Sorgen, den blodiga händelsen och all smärta på det. Man blir ju så trött av att ha ont!

    Jag vet att mamma hade missfall mellan mig och min storebror, där är det nästan 6 år emellan. En väninna som hade barn samtidigt som mig, när hon väntade nr 2 gick det fel. Hon vaknade mitt i natten av att det var blod överallt. De fick slänga madrassen. Hon har nu ett barn till. Som du säger, du vet i alla fall att du kan bli gravid igen.
    Mannen min hade även en vän som i samma veva som han fick reda på att han hade cancer så dog deras barn i magen med bara någon vecka kvar. Hon fick också föda fram det. De fick sedan ett till barn men jag minns inte nu om han någonsin hann få träffa barnet, cancern tog över. Han var 30 år när han gick bort. Den värsta begravningen jag någonsin varit med om.

    Jag har inte haft missfall men en jobbig förlossning. Livmodern drog inte ihop sig som den skulle. Jag hade hälsat på sonen som fötts och togs till neo för han var så medtagen, på vägen tillbaka kände jag mig yr och mådde illa vilket jag sa till sköterskan som rullade mig.
    - Vad?! Skaru kräkas eller?! sa hon surt.
    - Vet inte! sa jag men hon hämtade en påse och tur var ju det. När jag kräktes så kände jag hur det liksom bara exploderade ut varmt mellan benen och just då rullade vi in i rimmet där mannen min stod med telefonen i handen för att meddela mina föräldrar den glada nyheten att sonen var född. Han såg nu helt chockad ut. Det var blod överallt på golvet sedan. Två liter är många liter när det ligger på golvet. Tror det var fyra läkare inne samtidigt, och en massa sköterskor, rena dårhuset. Och jag liksom bara var där ... koncentrerade mig bara på att andas. In genom näsan - ut genom mun - in genom näsan ... Och smärtan när de hängde på magen för att trycka ut blodet ur livmodern ... Jag knäade nästan en sköterska!

    Det tog två veckor för mig att känna sig som människa igen, jag hade ju sådan blodbrist. Och så skulle man vara glad över en nyfödd son. Det var jobbigt.

    Det är starkt av dig att skriva om det du råkat ut för så nyligen. Jag tror att det är bra terapi. Vi som älskar att skriva behöver få skriva om saker som är jobbiga också. Det är så jag också får ut min frustration över saker jag inte råder på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilka fruktansvärda historier!
      Om din mans vän, det är för mycket. Det får inte ske.
      Och din förlossningshistoria. Ett mardrömsminne! Svårt att vara glad över barnet då!
      Det hjälper mig också att skriva. Att sätta ord på allt som hänt. Och som du säger, att få ut en frustration. Ännu bättre i bloggform, när andra reagerar på det som man är frustrerad över.

      Radera
  19. Åh vad sorgligt! <3

    Vet tyvärr precis hur det känns. Eftersom du efterlyste andras historier kommer min från i somras.

    Det började komma blod på en torsdag. Jag ringde till barnmorskan som bad mig avvakta. Sa att det kan hända att det kommer lite blod även om det inte är någon fara med graviditeten. Så länge det inte är väldigt mycket blod eller smärtsamt är det ingen fara. Hände det skulle jag åka in, annars kunde jag komma in efter helgen om det fortfarande blödde.

    Så jag åkte, blödande (inte rikligt och inte smärtsamt) till en jobbhelg i södra Sverige. En kongress som hålls vartannat år, bland det viktigaste som händer i mitt jobb.

    På lördagen började jag känna smärta liknande mensvärk. Jag satt och höll god min genom en galamiddag på kvällen och åkte sedan därifrån till akuten, själv i en främmande stad. Där gjorde de ultraljud och konstaterade att det visserligen fanns en hinnsäck som motsvarade 12 veckors graviditet, men inget foster som fortsatt växa efter graviditetens första veckor. Ett så kallat uteblivet missfall, när kroppen inte själv stött ut.

    Jag blev inlagd och fick mediciner som skulle hjälpa kroppen att stöta ut resterna. Ofta får man gå hem, men eftersom jag var på jobbresa ville de inte skicka mig ensam till ett hotellrum och det var jag väldigt tacksam för. Jag fick totalt tre eller fyra doser medicin men eftersom kroppen ändå inte stötte ut allt blev jag till slut sövd och skrapad.

    Det var rätt fruktansvärt, framför allt väldigt väldigt smärtsamt, precis som du beskriver. Jag är glad att jag låg på sjukhus och kunde ringa på medicinsk personal som kom och gav mig smärtstillande med morfin.

    Det var otroligt tråkigt, men det hjälper att prata om det, och det hjälper att andra pratar om det, för att känna sig mindre ensam och inte behöva känna på något sätt att det är något fel på en själv. Så TACK <3 för det här inlägget.

    Vi fortsätter försöka. Ingen ny graviditet ännu och det är kanske det tråkigaste av allt såhär i efterhand, att tänka "tänk om det var enda chansen och vi gick miste om den?". Jag hoppas verkligen inte det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack ska Du ha för att du delar med dig av din berättelse! Och alla andra! Det hjälper att få höra om andras upplevelser, och om hur vanligt det är. Konstigt att det är så tyst om missfall.
      Så hemskt tråkigt att du skulle behöva gå igenom detta. Dessutom ensam, på en främmande plats.
      När det här hände mig, när jag fått besked från sjukhuset i Sverige och visste att det var frågan om ett missfall, tänkte jag på dig, och på det du skrev i somras. Jag undrade hur det hade gått, och gått till, och funderade på om jag kunde skriva till dig, få kontaktuppgifter av Tove möjligtvis, men tänkte att nyårsafton inte var ett bra tillfälle för det, och inte överhuvudtaget kanske.

      Jag kan inte tro att det skulle ha varit enda chansen. Varför skulle det det? Jag tänker mer på att så många som försökt länge och som fått missfall dessutom, tilll slut får barn. Har ni funderat på en utredning för att kolla om allt är okej?
      Jag hoppas, hoppas att det går vägen för er det här året!

      Radera
  20. Vad tråkigt och sorgligt. Tänker på dej.
    Vilken dramatik också.
    Har varit med om ett, men det var lugnt och väldigt längesedan.
    Sköt om dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack.
      Fint att höra att inte alla missfall är så smärtsamma och dramatiska.

      Radera

ny gadget

ny gadget