torsdag 26 oktober 2017

Lycklig

När min diabetesläkare säger att hon kommer att pensioneras till sommaren, blir jag förvånad över att jag blir så berörd. Hon fyller 66 och det är absoluta maxgränsen här i Spanien för statligt anställda. Hon vill inte gå i pension, men måste. I alla fall från arbetet på sjukhuset, på den egna kliniken kommer hon att fortsätta.
Vad gör vi nu? Ny läkare. Var? I Sevilla? Huelva, som jag egentligen tillhör numera?
Jag är inte mottaglig, behöver först få smälta att hon försvinner.
- Och du, hur tänker du göra? frågar hon.
- Kommer du att stanna här i Spanien? Eller planerar du att flytta tillbaka till Sverige snart?
Jag har haft henne i åtta år.
Jag vet inte vad jag ska svara. Hade hon frågat för ett år sedan, innan flytten till Aracena, hade jag sagt att jag tänkte flytta hem till Sverige så fort det fanns möjlighet.
Men vi flyttade till Aracena och allt blev annorlunda.
- Jag vet inte, säger jag.
Och nämner svensk trygghet. Pension. Lön som man kan både leva på och spara pengar från. Arbetssituation, man kan hitta arbete, byta arbete,, få semester, gå ner i arbetstid om man vill, utbilda sig till något annat. Alla möjligheter finns. Barn. Man får barnbidrag, förskolan är jättebillig, och kreativ. Naturen.
Jag nämner allt det där, lite kortfattat, och lägger till:
- Men jag vet inte om jag skulle leva lika lyckligt i Sverige. Jag vet inte om jag skulle vara så lycklig där.
- Nej. Det skulle du inte, säger min doktor lugnt.
Hon har varit mycket i Sverige och kan inte tänka sig att leva där, trots bra lön, goda anställningsvillkor och trygghet, på många plan.

Jag har svårt att tro att jag skulle vara så här lycklig, som jag är i Aracena, om vi flyttade till Sverige. Fast är det här normalt, ska det kännas så här? Ska man gå omkring och vara glad och känna sig lycklig nästan jämt på det här sättet? Gör folk det? Det har hållit i sig sedan vi flyttade hit.
En lite hemlig, alldeles ny dröm börjar picka i hjärtat. En dröm om ett hus. Ett eget hus, med trädgård med apelsinträd, citronträd, granatäpple, valnötsträd, fikon... Ett hus där vi kan stanna, som blir vår plats, utan den ständiga påminnelsen om att vi bara bor här för ett tag, att vi inte borde köpa den där tavlan eller bokhyllan ,för det kanske inte alls passar i nästa bostad. Ta hit alla saker från Sverige. (Eller? Det låter läskigt när jag skriver det.) Vi båda känner oss trötta på den här hemlösheten, rotlösheten. Inget riktigt Hemma någonstans...
Omöjliga drömmar nu, och för lång tid framöver. Hur ska man spara till ett hus med en sån liten inkomst?
Men drömmen finns där.
Jag fortsätter att njuta av livet här, med nya bekantskaper, utflykter, picknickar, vänner på besök, lektioner, roliga småjobb och en vardag som inte kan bli mycket bättre.



12 kommentarer:

  1. Skönt att känna att du hittat hem! Jag tror på det där med att ta dit sakerna från Sverige. För mig, efter 8 år i Spanien (då allt mitt följde med men de mesta ändå stannade i flyttlådor) så kändes det stort att flytta in i min första egna lgh (innan hade jag delat med min syster och exet) och använda mitt porslin, hänga upp mina tavlor etc. Även för Disas skull, ett hem att växa upp i...
    Glad att du är lycklig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, kanske. Planen har varit en anann. Men nu...

      Radera
  2. Åh! Fint inlägg och svårt det där! Jag tänkte lite samma sak, att jag nog inte skulle bli lycklig i Sverige som i Colombia. Men ärligt talat, just nu känns det så himla SKÖNT att bo i Sverige på så många sätt. Mest för att vardagen är så himla mycket enklare. Men jag har ju också en man med ett yrke som funkar för att komma in på svensk arbetsmarknad direkt.

    Dock saknar jag väldigt mycket det sociala och spontana.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tur att ni båda har jobb i Sverige! Annars är det nog väldigt svårt.
      På många sätt är det väldigt lätt i Sverige. Å andra sidan känner jag att jag kan ta nackdelarna med Spanien, det är värt det.
      Finns det andra colombianer/syd-/latinamerikaner i Umeå? Går det att ses spontant, eller har alla blivit försvenskade?

      Radera
  3. Klart du ska vara lycklig!

    SvaraRadera
  4. Åh jag känner igen mig i vad du upplever just nu. Bor sedan många år i Italien och säger bara: Ja! Man kan visst känna sig lycklig varje dag! När man hittat den plats i livet, och på jorden, där man känner att allting är som det borde vara - varför ska man då inte kunna njuta av lyckokänslan utan att oroa sig? Visst är livet i Sverige tryggare - men du har ju redan på egen hand upptäckt att det finns andra värden som är minst lika viktiga! Och ta ner dina möbler till Aracena! Jag har flyttat i flera omgångar men alltid lyckats få mina möbler att passa in i olika bostäder, även då bostaden var förhyrd. Och köp en tavla eller bokhylla redan idag - de kommer att passa i nästa hem också. Det viktiga är att du/ni har valt de ting som ni vill ha omkring er. Varmt lycka till! Stella i Italien

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar!
      Ja, jag kanske borde ta ner allt...Men det är mycket, mina föräldrars saker som jag sparat också...
      Det blir nog både tavla och bokhylla framöver :-)

      Radera
  5. Vad berörd jag blir av ditt inlägg! <3

    SvaraRadera
  6. Härligt att du är så lycklig! Så fint skrivet.
    Kram, Annika F

    SvaraRadera

ny gadget

ny gadget