lördag 11 juni 2016

Och bakom dörren står invandraren.

Jag vet inte ens varför jag lyfte luren på porttelefonen. Jag brukar inte göra det, eftersom de som ringer på i regel är försäljare. Men det händer att brevbäraren ringer på dörren där nere, och... Ja, jag lyfte luren och släppte in människan, vem det nu var.

Det var en gaskille, visade det sig. Men var det en äkta, eller en försäljare?
De vanligaste dörrknackarna är elförsäljare, eftersom elen är så dyr här i Spanien. Elboalgen har fritt spelrum att höja priserna. på sex år har priserna höjts med 70 procent och landet har bland de högsta elpriserna i Europa. Det talas om elfattigdom, då många aldrig har råd att värma sina bostäder på vintrarna.
Elförsäljarna kom i allt större antal och knackade dörr med löfte om att sänka kundernas elräkning.
Men så finns de äkta också, de som kommer en gång i månaden för att läsa av elmätaren.
Åtminstone i vårt hus går de i trapphuset och ropar GAAAAAS! för att de boende ska öppna dörren.
Försäljarna har fått byta taktik med jämna mellanrum för att få folk att öppna sina dörrar. Och det var det som lurade mig nu.
Han var så säker och pratade om saker jag inte förstår. Om elpriser, elbolag, fakturor, kollade elmätaren... jag som inte ens vet vilket elbolag vi har. Jag var helt förvirrad. Var han äkta eller en försäljare?

När han bad om att få se vår faktura kände jag mig ganska säker på att han var försäljare, när han visade foto på sitt barn var jag säker... men hur skulle jag få ut honom?
Eller var han en riktig?
Jag stod med mitt halvnakna barn på höften, med diskberg, kritor över hela golvet, leksaker, soppåsar som skulle bäras ut, fattade inte vad han sa, ville bli av med honom, undrade vad jag borde göra och om han sa något viktigt... Jag fattade inte vad han sa, men höll stadigt i mina tysta löften att inte gå på något, skriva under, ge muntligt löfte, ge honom mitt pass och elräkning eller låta honom veta hur lite jag förstod av det han sa. "Du får prata med min sambo", sa jag, "det är han som sköter det där".
(Måste börja bry mig om elräkningen och sätta mig in i elpriser., inte lämpa över på enklaste utväg).

Jag kände mig så dum och utländsk. Ja, det är sällan jag har känt mig så mycket invandrare som då. Står i mitt nya land, där jag visserligen är bra på språket, men som vid några tillfällen inte fattar alls.
Missförstå inte. Jag har visserligen bytt land, men inte kultur. Jag har ingen önskan om att bli helspanjorska. Mitt hemland är Sverige, jag känner mig svensk, fast inte helsvensk längre, vissa spanska influenser har smugit sig in med tiden. Och det tycker jag är bra. Jag har kvar det mest av mina svenska värderingar och normer, men tycker att det är fantastiskt att kunna blanda upp dem med den spanska kulturen. För allt är ju inte bäst i Sverige.
Jag vill helt enkelt fortsätta att vara svensk i mitt nya hemland.  Bete mig spanskt-svenskt. Och för det mesta går det bra. Men det finns situationer då jag verkligen känner att jag är en invandrare.

Kan inte låta bli att tänka på Linnéa i USAs inlägg lite på samma tema, det var bra skrivet. Om hur hennes barn kommer att växa upp i en annan kultur än hennes. Få andra värderingar, ett annat språk, andra traditioner. Tankar på om hur det vore om hennes kultur inte var välkommen i det nya landet, om hon förväntades lämna allt svenskt bakom sig, sina värderingar, traditioner och språk. Och hur människor i Sverige förväntas göra just det, där deras kultur inte är välkommen.
Det är skrämmande.

11 kommentarer:

  1. Intressant reflektion, och så sant. Jag har verkligen fått större förståelse för hur det måste vara att komma till Sverige - ett helt nytt land med ett annat språk och en annan kultur och önskar att folk generellt kunde vara lite mer förstående. Det är ofta svårt för folk att förklara för en utländsk på ett pedagogiskt vis. Hoppas att jag som lärare lyckas lite bättre.

    Jag har helt slutat öppna dörren för främlingar (om jag inte väntar på paket, såklart). Jag gjorde det en gång. Det var en försäljare som ville sälja en bokprenumeration, men tacksamt nog insåg han att jag som precis flyttat hit knappast skulle ha nytta av att få spanska böcker hemskickade varje månad. Gas använder vi inte i vår lägenhet, så de ignorerar jag helt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Antingen man själv valt att byta land eller inte så är ddt ju en stor utmaning man har framför sig. Mycket går att föreställa sig, annat inte, saker som man upptäcker när man befinner sig i situationen. Tänker jag.

      Radera
  2. Ja visst får man bättre förståelse för hur det är att vara invandrare när man själv är det, att känna sig annorlunda, att inte riktigt fatta, men eftersom vi inte tvingats lämna våra länder och eftersom vi inte upplevs som ett hot av någon i vårt mya land är det ju inte samma sak. Som tur är. För oss. Jag tror inte att man förväntas lämna sitt ursrpung efter sig bara för att man byter land. Jag tror att man för det mesta kan behålla sina traditioner och sina värderingar i det nya hemlandet bara man visar respekt för det nya landets kultur, och så länge kulturen man har med sig inte krockar alltför mycket med det nya. Om jag som svensk krävde att mina barn skulle slippa betyg från första klass för så är det inte i Sverige eller särskild skolmat tror jag det skulle bli motstånd, men här hemma äter vi vad vi vill och pratar svenska. Sjukt det där med elpriserna. Vad gäller gasen har jag för mig att den är väldigt mycket billigare i Spanien än i Portugal. Men åter till det där med rötter. Just nu är allt fokus på livet här, att kunna förstå och delta så mycket som möjligt. Antagligen är jag lite nykär i Portugal fortfarande. Jag är mest bekymrad över hur det skulle kännas om vi inte fick bo kvar här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det, men som du säger, vi upplevs varken som hot eller har tvingats lämna allt vi har bakom oss. Jag upplever att ganska många i Sverige är kritiska mot invandrare som har andra värderingar och traditioner än de svenska, och det skrämmer mig ganska mycket.
      Tycker så mycket om den sista meningen i din kommentar!

      Radera
  3. Absolut blir man ödmjuk av att försöka funka i en ny kultur och på ett nytt språk. Fast jag har nog aldrig känt sådär jag "jag vill vara svensk" i mitt nya land. Vissa värderingar som känns mer utbredda i Sverige har jag gärna kvar - framförallt jämlikheten och rättvisetänkandet (med måtta!) - men som sagt annars är det inte en tanke som slagit mig.Känner mycket mer att jag vill ha rätten att vara JAG - göra mina livsval som jag vill, utan kommentarer eller kritik, ha på mig vad jag vill, klippa mig långt eller kort som jag vill, resa själv eller med andra, osv.

    Jag hatar verkligen att känna att jag inte klarar saker här. Det som jag fortfarande känner att jag inte klarar av är lite halvoärliga förhandlingar - när man måste lirka, småljuga, överdriva, pruta, smickra för att saker och ting ska hända eller gå bra. Det andra är situationer där jag faktiskt träffar på såna som är fientliga mot utlänningar (typ inom den lokala byråkratin eller vissa yrkesområden) och som motarbetar vad-det-nu-är-jag-vill-ska-hända på olika sätt. Då kan det hända att jag lämpar över hela förhandlingen på min man som inte har någon brytning och som inte kommer trigga deras ovilja eller tappa humöret och göra saken ännu värre. Sen är jag förbannad för att jag lever i en värld där jag som vuxen 40-årig välutbildad kvinna måste göra så.... Känner mig omyndigförklarad. Hjälplös. Typiska exempel på sånt är till exempel förhandla om mobilabonnemang, security deposit för lägenheter och att köpa bil men nyligen var det en receptionist hos veterinären också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så irriterande att det fungerar så, och att det fungerar bättre om din man tar förhandlingarna!
      Jga känner ibland att jag är väldigt svensk när det gäller vissa saker, och att jag vill fortsätta vara det. Och att jag önskar att Disa blir svensk i samma mening, med samma tankar och upplevelser som jag.

      Radera
  4. Intressanta tankegångar! Du får gärna utveckla... Svårigheterna i att ens barn växer upp med/i en annan kultur med andra värderingar.
    Mina första ca 5 år i Spanien kände jag mig nog mer som svensk turist även om jag bodde där, var förälskad i allt. Älskade allt! Sen började en känsla av att alltid vara invandrare smyga sig på, det kvittade att jag talade flytande spanska, hade jobb, tillsammans med en spanjor etc. Jag skulle alltid vara den blonda guirin...

    Spännande det är med bikulturalitet, inte bara tvåspråkighet. Att som barn lära sig alla koder, normer, olika sätt... Att kunna byta mellan sina olika jag. Jag är mycket mer social/öppen i Spanien, viftar med händerna när jag pratar väldigt mycket snabbare etc. men märker att sen jag flyttat hem till Sverige uppför jag mig mer som turist i Spanien. Vilket kan irritera mig. Svår balansgång.

    Barnet hade haft prideparad på förskolan, ritat regnbågsflaggor och gått runt kvarteret och ropat "Vem får man älska, vem man vill" och jag insåg att oj, så "svensk liberal" han börjar bli... Jag älskar ju det, men jag kan tänka mig att det provocerar den spanska släkten för t.o.m mina föräldrar blev förvånade...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske jag utvecklar det framöver. Det blir ett inlägg som kommer att ta tid att skriva i så fall.
      Förra sommaren, när vi var i Sverige, kände jag så starkt ett par gånger att jag var glad att Dis inte växer upp där. Och andra gånger önskade jag att hon gjorde det.
      Jag kände tvärt som i början, som att jag var infödd spanjorska, förstod inte att folk försökte prata engelska med mig. Nu har jag insett att jag är utlänning och alltid kommer att vara utlänning. Men att det är okej.
      Fint med förskolan! En omöjlighet här! Jag har börjat skriva om spanska förskolan, men det är också ett projekt som tar tid och aldrig tycks bli färdigt...

      Radera
  5. Min man sköter det där med el och gas, jag vet bara att det är hutlöst dyrt och vet var mätaren är då de kommer och läser av :) Är rätt så nöjd att min dotter växer upp i Spanien och inte i Finland. Visst, den finska utbildningen är världskänd, men här är t.ex. sjukvården mycket bättre och det känns som att jag är mer välkommen här än vad min man skulle vara i Finland (han bodde där några år och är ganska ljus så han smälter bra in, men ändå). Spanjorerna har fina gammaldags värderingar som jag tycker är viktiga. Älskar att familjerna äter middag tillsammans och att barnen får vara barn länge etc.

    Känner mig både finsk och spansk, hör inte riktigt hemma någonstans, eller i båda länderna, beror på.

    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känenr likadant, att jag är mer välkommen här än vad Jesús skulle vara i Sverige.
      Det finns mycket som jag tycker mer om i Spanien, annat som jag tycker är bättre i Sverige. Så svårt.
      Det var en händelse förra sommaren som fick mig att känna så starkt hur glad jag är att D inte växer upp i Sverige. Men det är både och. Får se vad jag tänker efter den kommande långa sommaren där.

      Radera
    2. Jag tycker livskvalitén är bättre i Spanien än i Norden, om man har jobb och kan försörja sig. Vi känner att vi är lyckligare här, fast lönerna är låga, mammaledigheten kort etc etc.

      Carina

      Radera

ny gadget

ny gadget