fredag 6 mars 2015

Disa och maten

Jag har skrivit förut om att det har varit problem med maten. Lillan går inte upp så mycket i vikt på grund av refluxen hon har, i september var hon inlagd på sjukhuset för att utredas.
Hon får medicin och den verkar fungera, men hon äter ändå lite. I december var det så illa att jag först trodde att vi skulle behöva åka till sjukhuset istället för att resa till Sverige, sedan var jag beredd att ringa sjukvårdsupplysningen när vi väl var där.
Det visade sig att Disa ändå gick upp 400 gram den månaden, och det var en sådan lättnad att jag under hela januari varit helt lugn eftersom hon åt mycket bättre då. Första månaden utan oro. För om jag inte behöver oroa mig för maten, det allra viktigaste, då finns det inget att oroa sig för alls.
Sedan kom februari, och jag vet inte vad som hände. Återigen satt jag på månadskontrollen på sjukhuset med Disa i knäet och hjärtat i halsgropen. Slitet uttryck, men det är precis där det sitter innan jag får veta om de vill att vi ska börja sondmata Disa eller inte. Hon har gått upp så lite sedan hon föddes att jag inte ens vågat skriva det.
300 gram. Hon räddades av att huvudet hade växt.
Disa åt bra sena kvällar, nätter och tidiga morgnar när vi väckte henne för mat. Förmodligen för att hon var för trött för att tänka. Enligt läkaren är det hennes minne av de sura uppstötningarna som spökar, Det är på grund av de minnena hon har gråtit bara av att få haklappen på sig, och sedan var det detta med nappflaskan som hon inte ville ha (nej, det blev aldrig någon amning).Plötsligt var det bara en eller två flaskmatningar om dygnet som fungerade. 12-14 timma rutan mat, inga problem tyckte hon. Vi gav henne en massa vatten (vatten får hon genom ersättningen, men när hon äter mindre än 750 milliliter, dvs altlid numera, behöver hon extra vatten)så hon inte ska bli uttorkad) och försökte med gröt, grönsaker, banan och annan frukt med sked.


De här månadskontrollerna hos specialisten, de är en pärs. Disa kontrolleras på alla sätt, mäts, vägs, underhudsfettet mäts på flera ställen så det blir röda märken efteråt, huvudet mäts, överarmen... och hon avskyr det. Själv är jag lika nervig varenda gång innan vägningen, och i går rann det över. Den som har ett barn som äter dåligt märker att hela livet börjar kretsa kring barnets mat, att barnet får något i sig, glädjen de gånger då en nappflaska avslutas, oron varje gång den inte gör det. Jag frågade om det fortfarande är aktuellt med sondmatning, och fick till svar att nej, Disa är på gång nu, hon blir bättre och bättre. Hon har länge legat under lägsta vikt- och längdkurvan, men nu har hon istället hamnat på den. Och vi grät ikapp däri doktorns rum, jag och Disa, jag för att en oro släppte, Disa för att jag råkat dunka hennes huvud i skrivbordet när jag böjde mig ner med henne i knäet efter boken som hon slängt i golvet. Jag är ingen gråtig typ alls, men allt med det här barnet... hon är det viktigaste jag har.


Det visade sig att hon äntligen har nått upp till sexkilosgränsen! 65 centimeter lång och sex kilo! Min tjej!

21 kommentarer:

  1. Du har säkert provat allt men när min lilla åt dåligt så funkade det med yogurt med fruktpure. Det var den enda smaken hon verkligen gillade. Så var det under flera månader.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har jag inte provat. Har inte provat yoghurt alls. Har inte tänkt på det. Vi får listor av barnläkaren om vilken mat vi bör introducera och när, och yopghurt har inte stått med än, men jag ska fråga nästa gång.

      Radera
  2. Förlåt jag skrattar men den där meningen "Och vi grät ikapp däri doktorns rum, jag och Disa, jag för att en oro släppte, Disa för att jag råkat dunka hennes huvud i skrivbordet..." hade även kunnat passa i en tidigare tråd. Och så underbart formulerat.

    Jag kan förstå er oro och paniken som bara växer när det viktigaste inte fungerar för det viktigaste man har. Har bara varit med om småsaker om man jämför med er situation men det räcker.

    Som Anna ovan skrev så har ni säkert provat allt men vad händer om någon annan försöker mata henne? Någon annan hon känner och är trygg med? Eller någon för henne helt okänd och ni inte är där? Ibland kan det ju bli stressen man som förälder oavsiktligt utstrålar som gör att det inte fungerar. Lite som att man har försökt att få ungen att somna i två timmar utan att lyckas och man blir mer och mer stressad, den andra tar över och det tar tre sekunder...

    Skönt att hon har kommit i kapp lite!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, det VAR ju lustigt, jag fnissnyftade sådär dumt utan att kuna hejda mig och tänkte att nu blev det väldigt opassande här hos doktorn, mamman som fnissgråter efter att ha dunkat bebisens huvud i bordet... (hon grät mest för att hon blev rädd, det var ingen smärtgråt)
      Du har så rätt med stressen. Det sista man ska göra är att försöka tvinga i barnet mat, det skapar bara en ännu jobbigare situation och problemet kan bli värre, men samtidigt sitter man där och tänker på sondmatning och näringsbrist och vill bara att ungen ska få i sig en sked med mat! Vi har testat med Disas släktignar som har fått mata henne, men ingen skillnad.

      Radera
  3. Åh så skönt att det går åt rätt håll!! (minns själv att det var sån fruktansvärd anspänning varje gång man skulle på de där extra kontrollerna för vikten, som för oss ett tag var 1-2 ggr i veckan och då hade vi ändå inte alls i närheten av er problematik (förutom första månaden då dottern inte gick upp alls utan behöll vikten hon hade när vi åkte hem från sjukhuset). Men sen hade vi turen att allt vände helt så snart hon började med mat vid 4 mån). Även att det är jobbigt med alla kontroller är det ju bra att de tar det på fullt allvar!

    Något mina barn har älskat redan som små är hemgjorda fruktsmoothies som jag gett först med sked och sedan från ca 8 mån i glas (då tillsatte jag mer vätska. Jag har tagit 1 banan, ett halvt skalat äpple och lite frysta hallon samt 1 msk naturell yoghurt. Sen har jag mixat det med stavmixern till en slät puré. Till dottern som hade järnbrist tog jag även i lite fryst broccoli. Sen kan man variera detta i all oändlighet. Till sonen fick jag börja med glas tidigare då han avskydde att bli matad med sked. Det blir lite kladdigt i början men sen lär de sig svälja! Med honom fick jag redan vid 10 mån börja med mat i bitar endast, då han vägrade bli matad (läste om baby led weaning). Hoppas hoppas ni snart hinner en vinnande metod som passar er lilla tjej så att du kan få slappna av och verkligen njuta fullt ut. Mvh, Carro

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en trygghet att de är så noggranna. Men varje vecka...hu! Vi behöver bara gå en gång i månaden som tur är.
      Vad gott det låter med fruktsmoothie! Undrar om det skulle kunna fungera? Det låter kanske konstigt, men jag har inte tänkt på att man kan ge yoghurt till en sådan liten. Vi följer de spanska matrekommendationerna, och där har det inte sagts något om yoghurt än.

      Radera
  4. Mina tjejer hade inget medicinskt problem om man säger så men var inte så förtjusta i att äta bara. Funkade bra när de sov precis som du beskriver, jag kunde därför lägga dem på sidan att sova och exakt 10 min efter att de somnat (då sover de hårt), gå in och stoppa in nappflaskan i munnen och lirka runt lite tills de började suga och vips så fick de i sig lite extra utan att veta om det :-) Äter de så himla lite så krymper ju magsäckan så de känner ju inte att de behöver äta verkar det som, fast det behöver de ju och det märks tydligt på humöret när de sätter igång att äta, mycket gladare och nöjdare barn. Håller tummarna för att hon sätter igång ordentligt nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Smart!
      Disa äter inte när hon sover, men jag har väckt henne när hon sovit och haft mysbelysning för att lura henne att det är natt, så att hon ska äta en extra flaska. Fast det fungerar inte...

      Radera
  5. Duktiga Disa! Bra kämpat både hon och ni!! Men du, har hon fortfarande reflux? Får hon behandling? Álvaro hade reflux tills han var 8 månader och det var hemskt. Vi fick mängder av tips av läkarna både här och i Sverige och inget hjälpte. Förrän vi träffade en privatläkare som verkligen slog huvudet på spiken och lyckades bota det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visste inte att Àlvaro hade det. Vad fick ni för tips? Hur fick ni veta att det var det han hade? Hur botades det?
      Disa får medicin, men jag märker att om hon inte får den eller att den har gått ut kommer besvären tillbaka.

      Radera
    2. Jodå, nätterna var i stort sett sömnlösa under de första 8 månaderna :-( Han grät aldrig (antagligen för att han var prematur också) men låg och "knorrade" sig igenom hela nätterna den lille stackaren. I Sverige sa de att vi skulle testa Minifom för barn, men det gav givetvis inget resultat. På vårdcentralen i El Puerto fick vi nån medicin men den hjälpte inte alls. Sedan gick vi till en privatläkare som har väldigt gott rykte om sig och han skrev ut något som heter "fórmula magistral", ett preparat som blandas till på apoteket. Är det det ni har nu? Det var i alla fall magiskt i vårt fall! Förutom detta hade vi en särskild kudde (cuña) så att han låg väldigt vinklad när han sov. Problemet var först att han halkade ner i sängen men då testade vi med ett par stora kalsonger som vi satte fast på var sida om spjälsängen och stoppade ner honom i och det funkade bra :-)

      Radera
    3. Kom på nu att det hette Ranitidina! Är det samma som ni har?

      Radera
    4. Hahaha, kalsonger?!
      Hon fick Ranitidina, men den fungerade inte. Nu kör vi Omeprazol. Den blandas också till på apoteket.

      Radera
    5. 8 månader, det är lång tid...

      Radera
  6. Gött! Grattis! :) Kanske inte är nån tröst men jag vägde 6 kilo när jag fyllde ett år.... eeeh.. (men jag var hjärtsjuk, opererades för sista gången efter 1-årsdagen). Och ja: nu är jag frisk och normalviktig. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, jag vet inte vad jag ska säga! På sätt och vis en tröst, 6 kilo på ettårsdagen och det rättades till, men samtidigt, kära nån! Gudars! Dina föräldrar! Tur att du är vuxen nu, hade du varit bebis hade jag blivit så jäkla orolig!
      Helt frisk?

      Radera
    2. Ja, inget hjärtfel är kvar i varje fall... Men ja, jag var superliten men smart och pratglad! :) Jag blev sondmatad i samband med sjukhusvistelser, vet inte exakt hur länge osv. Men ja det var svårt att få i mig mat (var för svag för att ammas).. har inga mer detaljer...

      Radera
  7. Heja Disa och Annika
    Jag har själv äntligen fattat varför min mammas första fråga när jag kommer in genom dörren är om jag är hungrig, det känns ju helt enkelt så jäkla skönt när ungen äter ordentligt.
    //Kicka

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du milde, jag kommer att vara på henne om maten resten av livet!

      Radera
  8. Hej Annika och gud vad jag känner igen mig från när I var bäbis. Alltid långt under kurvan. Ett litet skellet utan det minsta "normalt bäbishull". Magen var, ett halvår gammal, som en himla tvättbräda! Alla var så oroliga. Hon ammade visserligen, men jag hade inte så mycket mjölk och hon vägrade av oklar anledning att ta emot nappflaska. Hon började äta lite mer när hon blev större, men fortsatte vara lika spinkig. Nu är hon sju år, mycket smal, men vid god hälsa med färg i ansiktet, bra kondis och äter normalt. Samma barnläkare som oroade sig för henne har nu konstaterat att hon helt enkelt är byggd så. Kanske en tröst för dig, kanske inte. Vi är ju så olika vi människokroppar och mitt råd till dig som morsa till tre före detta bäbisar är att försöka ta det så lugnt som möjligt och lita på naturen. Stor kram Annika!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då vet du hur det är! Inget berömt bebishull här heller, med rund mage, fettvalkar, dubbelhaka och gropar som man brukar läsa om. På den här bebisen går magen in istället för ut och man kan ta om de hårda revbnenen där de slutar. Jag klämmer på lår och överarmar som häxan i Hans och Greta för att se om det kommer något hull.
      Kanske är det med D som med din I, att hon är sådan. Hon är smal, kommer att fortsätta att vara smal och liten i maten. Hon är frisk och pigg annars. Jag känner mig faktiskt lugnare nu när jag fått veta att sondmatning inte är aktuellt längre, att det kommer att gå ändå!
      Skönt att det gick bra för din lilla!

      Radera

ny gadget

ny gadget