lördag 28 september 2013

Om att gifta sig


Jag har aldrig drömt om att gifta mig.
Aldrig önskat vara gift.
Aldrig velat.
Aldrig drömt om vit brudklänning ceremoni, bröllopsfest, bröllopsfotografier, möhippa, tal...
(Fast den där omtalade bröllopsresan kunde ju vara kul?)


Sedan fattade jag att man gifter sig av praktiska skäl.

Men jag vill ändå inte gifta mig. Har svårt att förklara varför, vill bara inte vara gift. Kan inte livet fortsätta som vanligt ändå? Kan man inte bara få vara tillsammans ändå?
Nej, det går inte.
För plötsligt händer något och då står man där alldeles skyddslös. Och då tänker jag inte på så allvarliga saker som dödsfall och arv och separation (vi äger ju inget annat än böcker och skivor ändå).
Saker har redan hänt, det har varit dödsfall inom familjen, det har varit sjukhusvistelser.
Och det är vid sådana tillfällen man märker hur oskyddad man är i en oregistrerad relation. Jag och Jesús närmar oss sjuårsdagen, men formellt sett är vi inget annat än kompisar. Ni vet.

Så vi sa att okej då, vi får väl göra något.


Hade vi bott i Sverige hade vi kunnat registrera samboskap.
Inte i Spanien. Här finns inte ens något ord för sambo. (På många mindre ställen är det fortfarande otänkbart att bo tillsammans före äktenskapet.)
Det enda alternativet till giftermål är då att registrera sig som Pareja de hecho. Som är nästan som äktenskap, men ett fåtal skillnader, samt att det gäller bara i den region där man är bosatt. Alltså, vi kan registrera oss i Andalusien, men flyttar vi till Extremadura eller Galicien till exempel får vi göra en ny registrering.
Vilket känns lite absurt, men inte som något problem  På grund av Jesús jobb kommer vi inte att bosätta oss utanför Andalusien förrän vi flyttar till Sverige någon gång i framtiden.


Så giftermål, om det blir nödvändigt någon gång, får vänta, för vi ska registrera oss som Pareja de hecho.
Nu har det visat sig vara mer komplicerat än vi trodde på grund av att jag kommer från ett annat land än Jesús, men så småningom ska vi få igenom det. (Om någon av er Spaniensvenskar har gjort detsamma, berätta!)


Ni ser, den här registreringen är för oss en nödvändig formalitet bara.
Men vi tänkte att vi gör något kul av det, och fixar en Pareja de hecho-fest!
Internt kallad El Echen på spansk-svenska.
Den blir i dag. Vi har hyrt en lokal billigt, bottenvåningen där Jesús repar. Kokat kikärtsgryta, bakat kanelbullar. Bjudit vänner i Spanien och Jesús familj och släktingar. Det blir väldigt informellt; först lite att äta, och senare musik. Jesús grupper och andra vänner ska spela. Scen, ljus, förstärkare och sådant finns i lokalen. Perfekt.
Det blir nog skoj.


Det är en liten protest också, mot kostsamma bröllopsfester.
Här i Spanien gifter sig de allra flesta par, och det ordnas stora bröllopsfester som de inbjudna gästerna är med och betalar, antingen genom en dyr present eller pengar direkt in på ett kontonummer (som inte sällan står med på inbjudningskortet). Och under festen försöker man samla ännu mer pengar, gästerna får till exempel ge bidrag i kontanter eller köpa en bit av brudgummens slips för en hiskelig summa pengar.
Många tackar nej till att gå på bröllop eftersom de inte har råd. Nu är bröllopen visst uppe i 100 euro. Alltså, presenten, eller pengasumman bör uppgå till 100 euro.
Vi tycker båda att det där känns lite trist. Så vi ordnar alltså ett budgetalternativ (som ju inte heller är bröllopsfest). Billig lokal, hemlagad traditionell spansk husmanskost, inga presenter eller pengar men de som kommer får gärna ta med sig ett par flaskor öl eller vad som kan tänkas drickas. Och inga dyra nya kostymer och frisyrer, utan komma som man är.
Det handlar ju faktiskt bara om att träffas och ha kul, och vi tänker att man behöver inte ha roligare runt ett vackert dukat bord än så här.


All respekt till er gifta bloggläsare.
Ni bförstår väl att det inte är någon kritik mot den som väljer att gifta sig? Bara egna tankar om mitt eget icke-giftermål.
Vad tänker ni om giftermål förresten? Är ni gifta, singlar eller sambor som valt att leva ihop med er parnet ändå, på annat sätt? Eller sitter ni inne med superfina bröllopsminnen som ni kommer att tänka på när ni läser det här?
Skriv ett par rader (eller långt inlägg) i kommentarsfältet och berätta!

21 kommentarer:

  1. Visst är det skillnad! Jag är inte heller för stora bröllop som ska kosta skjortan. Jag och maken gifte oss i hemlighet med två vänner som vittnen (närmaste familjen skulle till och med bli för stor) och sedan hade vi en middag för oss på kvällen hemma...Kändes alldeles lagom. Kanske fixar en stor fest när vi varit gifta tio år eller så :) DET är värt att fira!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint!
      Jag håller med, tioårsdagen är värd att fira, eller årsdagen då man träffades, eller dagen då man bestämde sig för att leva ihop. Det är saker att fira!

      Radera
  2. Oj, spännande! Hoppas festen blir/var lyckad! Hoppas även att byråkratin är snäll mot er.

    Jag lever som sambo sedan knappt ett år tillbaka, innan dess var det långdistans Norrland - Andalusien.

    Vi ska på bröllop i Andalusien om två veckor. Jag har köpt skor, ska köpa klänning samt fixa håret... Kommer bli dyrt. Idag köpte vi present på Indiska. Har inte lust att ge pengar, tråkigt tycker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blev lyckat!
      Visst känns det tråkigt att ge pengar? Så opersonligt, och...ja. Men jag förstår att den där summan behövs, det är ju inte billigt att arrangera ett stort bröllop. Säg till om ni kommer förbi Sevilla!

      Radera
  3. Jag bor i Madrid med min spanska pojkvän och vi gifter oss nästa sommar :) Blir ganska påkostat, med kyrka, fin festplats etc etc, men litet jämfört med de typiska spanska bröllopen, endast ca 70 gäster. Här är ju 100 gäster ganska lite, 200 eller 300 är vanligt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, rätt litet om man jämför med många spanska... :)
      Hoppas ni får ett jättefint, minnesvärt bröllop som är roligt att tänka tillbaka på!
      Kommer släkt och vänner från Sverige?

      Radera
    2. Tack! Jo, en stor del av min släkt från Finland kommer. Är inte alls svårt att locka folk att komma till Spanien :)

      Radera
  4. Åh, vilket roligt inlägg. Grattis!! Förresten. Jag har väldigt mycket samma tankar som du. Jag ville inte gifta mig, alls. Men när jag var gravid med tredje barnet ansåg vi att mycket mer gifta än så kunde vi ju inte vara så det var lika bra att skydda dem och varandra genom att gifta oss. Vi tänkte göra det i Spanien, men det var för krångligt, så det blev Sverige. Vi hade ett mysigt, billigt bröllop ute på landet med släktingar, alla syskonbarn och kusinbarn, vänner och annat löst folk : ) Det blev lite större än vi hade tänkt oss men mycket informellt och självklart borgeligt. Jag har inte bytt efternamn, inte maken heller.

    Jag har varit på många spanska bröllop, några där jag inte känt varken brud eller brudgum, och ibland är det roligt för att man hamnar med rätt personer vid bordet men för det mesta är det en långrandig och opersonlig historia. Jag tycker visserligen att det kan bli för många tal på svenska bröllop, men det är i alla fall lite personligt och roligt.

    Jag hoppas verkligen att ni har en underbar kväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har bara varit på två spanska bröllop, och det kändes, som du säger, som en långrandig och mycket opersonlig historia. De var utformade exakt likadant, de båda bröllopen. Vilket så klart inte betyder att det inte var trevligt, men som sagt, opersonligt.
      Jag tänker som så, att visar det sig nödvändigt, eller det bästa att göra, så gifter jag mig, men just nu fungerar det jättebra så här.

      Radera
  5. Hola,

    Jag är pareja de hecho och det var inget svart alls tyckte jag. Man behöver dock personbevis (för att visa att man inte redan är gift), tarjeta de residencia, pass, "empadronamiento"....och sant som man skall ha med sig (personbeviset kan du ju beställa, jag gick till ambassaden). Det som var BÄST var att jag fick 2 veckors semester extra fran jobbet (samma regler som för gifta, he, he). Jag har aldrig hört att det bara gäller i den regionen man bor i. Är du alldeles säker pa det? Man registrerar sig i sin region men det later lite konstigt att lagen bara skulle gälla just i den regionen.

    Era bröllop i Andalusien är billiga!!! Bara 100 Euro!!! Här uppe i Madrid betalar man minst 150 Euro, om man inte känner dem väl. Är det verkligen nära vänner (amigos intimos) sa blir det minst 200 Euro men kan bli upp till 300 Euro / person!!!! Fan, jag borde nog gifta mig i alla fall....

    Jag har inget intresse att gifta mig överhuvudtaget. Det räcker att vara sambo för mig. Enda anledningen att jag blev sambo var för att kunna vara med pa sjukhus ifall nan skall opereras osv. Och att fa EXTRA semester...:-). Det vi borde göra är att ordna med testament, för är man sambo och partnern dör sa gar hans / hennes ägodelar till den närmsta familjen (barnen, ifall du inte har barn sa gar det till hans / hennes föräldrar, finns inte de, gar det till syskonen). Men detta är likadant för gifta. Ifall du gör testament sa kan du ivarje fall bestämma att en viss del gar till sambon (där spelar det inte nan roll ifall du är gift eller sambo). Förr när du var gift och den ene dog sa hade du rätt till "pensión de viduedad" (pension / lön fran din partner ifall din egen pension är lägre). Detta ändrades 2003 och nu har man som sambo samma rättigheter.

    Det finns en baslag som gäller alla i Spanien (där ingar det som nämns ovan). Sedan kan det finnas extra fördelar inom olika regioner, men alla har alltid samma bas.

    Fran dagen da vi blev sambos "officiellt":

    http://franmadridtillhimmelen.blogspot.com.es/2010/07/da-var-det-klartnu-ar-man-officiellt.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allt i Madrid är dyrare än här! Ta bara det här med att äta ute, eller äta frukost! Här får man frukost för 1,50 euro, hittar man det i Madrid? Eller tapas för omkring 2 euro?

      Jag har läst inlägget, tack för att du skickade länken! Vad roligt formellt!
      Vi har blivit informerade om att detta bara gäller i Andalusien. Vem vet, kanske gäller det i hela Spanien om man gör det i Madrid (det är ju faktiskt möjligt), kanske hade myndighetstanten fel. I övrigt är det ingen av alla myndighetspersoner som vi varit hos och pratat med och hämtat papper av olika slag hos som kunnat ge någon vidare information. Jag har ett utdrag från Skatteverket som visar födelseort, föräldrar, civilstånd och allt det där, men det ser ju inte likadant ut som spanjorernas papper, så ingen har kunnat tala om ifall just det pappret faktiskt gäller i vårt fall. Och vi vill gärna veta det innan vi skickar det till en auktoriserad översättare (vilekt krävs), som ju tar bra betalt, minst sagt. Där har vi problemet.

      Vi har också fått veta, att efter att vi har skickat in alla papper kommer vi så småningom att bli kallade till en intervju för att "bevisa" att vi är ett par, och någon från Sverige måste också intyga att det är sant.

      De där semesterdagarna (som är himla bra!), får man plocka ut den semestern när man vill, eller är det precis efter att hecho-grejen har gått igenom?

      Radera
  6. Jag har alltid tänkt precis som du. Jag gifte mig ändå när jag var 22 av olika anledningar, en del "på kul" o en annan del för en praktiskt sak. Sen skiljde jag mig två år senare. Jag är jättekär i J och vi lever jättefint tillsammans, men jag tror inte jag kommer gifta mig igen. Att ha "sin kärlek" på ett papper säger mig absolut ingenting och ger inga kickar. Fest kan vi ha ändå.
    Jag glädjs för dem som tycker giftemål är en stor grej. Jag kan tycka det är fint när vänner gifter sig med tal och lokal och presenter, även om jag inte förstår grejen för egen del. Tycker ibland att hela idén med en "livskamrat" faller när den "måste" finnas på ett papper.
    Gillar dock er idé grymt! Det kommer bli en skitbra fest!
    Kram!
    /Julia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blev skitbra!
      Jag håller helt med; jag tycker verkligen att det är fint när vänner och andra gifter sig, men förstår inte grejen för egen del, kan inte tänka mig att göra detsamma.
      En bekant gifte sig med sin japanska flickvän eftersom det blev för krångligt med visum och grejer. Det är ett bra skäl.
      Fortsätt att vara lyckligt ickegift med din J, jag ska göra detsamma med min!

      Radera
  7. Åh, missade detta igår. Men GRATTIS till nästan-bröllopet, eller samboskapet eller vad sjutton det nu blir. :)

    För egen del var det där med bröllop inte så viktigt, men själva saken att bli gift var viktigare. Eller, jag menar, jag hade väl gärna haft häftig snygg klänning och påkostat kalas, men det funkade inte för älsklingen. Så då var det viktigare att vi gifte oss än allt runt omkring. Borgelig vigsel var ett krav från bådas håll. Religion är inte nåt vi blandar in i våra liv. Så vi gifte oss i stadshuset en tisdag i juli. Med var våra vittnen, våra bästa vänner, samt stortrollet som var 10v gammal då. Lördag samma vecka var det hennes namnkalas, då var alla vänner och hela släkten bjudna. Då berättade Stortrollets faddrar (samma som våra vittnen) att vi hade gift oss.

    För mig var det viktigt att vi gifte oss. Jag sa ifrån när vi väntade barn att barnet skulle ha samma efternamn som jag. Ville han att det skulle vara hans namn visste han vad som gällde. Så när vi låg på BB, efter att trollet var född, pratade vi om namn. "Vad ska hon heta i efternamn då?" sa jag. "Tja, det blir väl A..." svarade han. Så romantiskt var frieriet. Men ja, jag började storgråta. Jag trodde inte det skulle ske.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, jag vet inte själv vad jag ska kalla det. Om du klickar in på länken som La Madrileña här ovanför skickade så ser du att för staten är det en ganska allvarlig grej, men för oss är det inte det.
      Nä, det var inte särskilt romantiskt:) Ni kanske är lika lite romantiska som vi? Vilket krav på att ni skulle ha ditt efternamn som gemensamt förresten:D
      Varför ville du gifta dig?
      Fin berättelse, det låter som att det blev bra!

      Radera
    2. Det var en jättefin berättelse, Ewe!
      Kramar

      Radera
  8. Yej! Jag hoppas ni båda hade en helt fantastisk dag!
    Jag är dock lite förvirrad. Ni har alltså haft festen utan att ha "ickegift" er. Borde jag gratulera nu eller vänta tills ni "inte är gifta" officiellt? ;)
    Kramar till er båda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du behöver inte gratulera alls, det finns inget att gratulera. Möjligen till att vi träffades kanske?
      Kalasandet var ju inte direkt för att fira något, så då spelar det ingen roll om man har det innan officiellt ickegiftermål eller efter!
      Mvh
      /Icke-romantikern

      Radera
  9. Jag tror att vi hade väntat längre med att gifta oss om det inte hade varit för att lösa uppehållstillstånd och sånt. Min man är icke-europe och allt blev så mycket lättare när vi hade gift oss. Men byråkratin som hindrade oss innan bröllopet tog två år att lösa. Ibland är den spanska byråkratin helt otroligt krånglig.
    Bröllopet i sig var litet; 5 gäster på registro civil och 15 på middagen på kvällen. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Två år! Då gäller det att vara envis och ha tålamod!
      Jag tror, att hade någon av oss varit icke-europe hade vi gjort samma sak.
      Som jag skrev till Mamams Machete; jag har en bekant som gifte sig med sin japanska flickvän eftersom det blev så mycket enklare då. De la ingen vikt vid själva bröllopet, men gick ut och åt tapas med kompisar på kvällen.

      Radera

ny gadget

ny gadget