Jesuitkyrkan i San Miguel, och fest i San Ignacio

Torget i San Miguel var stort, vildvuxet och parkliknande. På andra sidan ligger kyrkan.

Jag gick dit och häpnade mer och mer ju närmare jag kom över byggnadsverket, denna träkoloss med de vackra målningarna.

Jag gick in, hann gå tio meter och beundra kyrkan invändigt, innan en äldre man fick syn på mig och visade stopptecken med handen. Vad nu? Fick jag inte vara här? Han försvann snabbt ut, samtidigt som ett par småtjejer i sjuårsåldern sprang och hjulade sig igenom kyrkans båda öppna sidodörrar.

Mannen kom tillbaka och visade att vi skulle sätta oss. Det var Carmelo Vaca som arbetar i kyrkan. Han brukar ta hand om besökare när det kommer några och visa runt och berätta. Jag fick se allt. Fick veta att få detaljer i kyrkan är original, efter att termiterna åt upp träpelarna invändigt och taket bågnade och hotade rasa in, vilket var vad som hände i San Ignasio, den kyrkan hann inte räddas innan det var för sent och därför är det en kopia av originalet som står där nu. Carmelo visade den gamla byråmöbeln i sakristian, originalväggmålningar och andra saker.

Sedan gick jag och tittade för mig själv både invändigt och utvändigt. Det som tidigare var ett intilliggande kloster är nu musikskola, och där pågick musikklasser.

Carmelo hade flera gånger påpekat att om jag ville bidra till kyrkan så skulle det tacksamt tas emot, men jag fattade inte vad han menade förrän han återigen frågade när jag var på väg att gå om jag inte ville bidra, och för tydlighetens skull visade bössorna. Jaha. Ett pengabidrag. Klart att jag ville göra det. Kände mig mycket besvärad över att jag inte hade fattat innan.

Carmelo rekommenderade mig att gå och titta på hantverkarnas arbeten ett par gator bort, där de jobbar med kristusfigurer och andra saker, och jag började gå, men tröttnade och längtade tillbaka till San Ignacio.

Men där man köper trufibiljett sa man att nästa trufi var fullbokad, och de visste inte om det skulle gå någon mer. Det berodde på om någon hade lust att köra. Vad nu? Klockan var ju bara halv fem?

Jag sattes upp på väntelista och tog en sväng på gatorna. Jag var fascinerad av byn. Sedan satte jag mig mitt emot trufikontoret och åt mandariner. Fick sällskap av Miguel som kommer från byn men bor i Santa Cruz där han arbetar som fotograf.

Han ville också åka till San Ignacio, skulle gå på barndop som han nu missade på grund av transportproblemet, och förvarnade om att ifall det inte gick någon mer trufi skulle motorcykeltaxi eller vanlig taxi kosta skjortan.

Vi pratade ända tills det faktiskt dök upp ett fordon vid halv sju och vi kom iväg.

I byn pågick nu för fullt den stora fiestan, jesuigrundandet som firade 265 år i år. Två dagar med fest. Utanför mitt hotell såg jag hur en otrolig samling folk stod utanför kyrkan, och en stund senare började en orkester spela och en figur togs ut och bars runt torget i följe av alla människor och diverse kyrkfolk.

Därefter satt en liten grupp musiker och spelade traditionell musik utanför kyrkan.

På andra sidan torget spelades en helt annan sorts musik, på mycket hög volym.

Jag köpte vatten och cola, att ha under natten om blodsockret skulle sjunka. På en sidogata hade det tänts en massa tåliga, stora grillar där det grillades kött av olika slag, och stora grytor hade burits ut och stod och kokade med soppor i. Jag stannade till hos en señora vid torget som hade en stor stekhall. Beställde en hamburgare enbart för att det var det enda jag visste vad det var av det som hon erbjöd, och det var ett lyckokast, det var det godaste hamburgare jag ätit på länge.

Det blev hamburgare med majs och ett glas dricka, och överallt var det folk på festhumor.

Jag gick en stund och lyssnade på den pågående konserten, men var mycket trött och gick och la mig faktiskt.

Vaknade då och då under natten av att musiken där ute var så hög att det skakade i hela rummet av bastonerna, men sov riktigt gott ändå.