Nu ska jag berätta om gårdagen. Tyvärr blir det ett bildlöst inlägg eftersom kameran strejkade, men ni får hänga med i mina levande beskrivningar istället.
Vi börjar berättelsen i en stad där Jesús jobbade för några år sedan.
Han avskydde skolan. Han vantrivdes något enormt. Kom hem varje eftermiddag alldeles tyst och allvarlig. Det var inget bra år.
Men nu hävdar han, att han hellre skulle åka tillbaka dit och jobba en hel dag, än att göra ens det kortaste besök på Ikea.
Igår åkte vi till Ikea för att titta på möbler till nya lägenheten. Vi var där i tre timmar.
Jesús blev lika bedövad i huvudet av tristess som jag blev dagen innan efter konserten.
Vi fortsatte in mot stan. Parkerade i Macarena, gick hem till Nikki med sakerna som hennes föräldrar skickade med mig till henne under Sverigebesöket.
Sedan fortsatte jag och Jesús promenaden. Var så längesen vi gick i stan ihop.Vi var hungriga och siktade in oss på schackbaren, men den var stängd, så vi fortsatte till Calle Feria som är en rolig, livlig liten gata. Det började mörkna och klockan var över åtta, men det var en massa folk ute. Målet var en av de marockanska butikerna, för Jesús ville ha en silvrig,tekanna, och han hittade vad han sökte.
Sedan fortsatte vi mot Las Setas, utkikstornen, där det pågick en konsert, och på torget under var det marknad med toppiga, vita tältstånd. Det luktade gott från brända, söta mandlar, och vid sidan om stod ett par kastanjeförsäljare. När man ser röken från kastanjeförsäljarnas små vagnar, då vet man att det är höst. Det blev dock inga kastanjer den här gången, vi hade ett mål med promenaden. Teatro Quintero. Jag hade sett en affisch om en föreställning där med Jesús Quintero själv, och den ville jag gärna gå på.
Tyvärr var det slutsålt, men tydligen blir det nya föreställningar i mitten av december.
Det blev mat på en nyöppnad freiduría. Vi satte oss och fick rykande varma, friterade acedías (en god plattfisk) och adobo (fiskbitar som legat och dragit i en vinägrett innan de friteras).
Klockan började näma sig sent och vi gick tillbaka till Macarena där vi skulle höra en konsert. Vi gick lite vilse på labyrintgatorna, och var stopp på en del av dem eftersom en kristusfigur var på vandring. I Sevilla är det påskprocessioner året runt numera. Det är besvärligt eftersom gatorna stängs av och det samlas så mycket folk att man ofta har svårt att komma förbi, men den här processionen tyckte jag om, för de hade med en duktig orkester.
Vi kom fram till konsertstället som visade sig vara en poesifestival med mexikanska inslag på en bakgård.
Ett par kompisar till Jesús gör elektronisk improvisationsmusik, men oj vad de dröjde, det var så många poeter först. Den som fick mest uppmärksamhet var kvinnan som sa Tid, sedan tystnade, tog fram brösten ur tröjan och gjorde rörelser med kroppen under några minuter.
Den engelsk poeten höll på längst, eftersom varje dikt som han läste måste översättas till spanska.
Jag och J gick iväg till en bar för att värma oss under tiden. Där var det en flamencoföreställning.
Vi hade kanske en baktanke om att smita också, för det var så kallt, och så tråkiga poem, och kanske misstänkte den ene av Jesús kompisar det för att sprang efter oss med en fladdrande peng i handen när vi gick och en vädjan om att vi skulle köpa cigaretter till honom.
Då gick det inte att smita.
Jesús var med i en annan grupp med just de här två musikerna. De gav bara tre konser tillsammans, eftersom projektet fick ett abrupt slut i och med den sista konserten som slutade med meningsskiljaktigheter medlemmarna emellan.
Jesús stod för röster och cellospel. Medlemmarna var svartklädda med vita masker på bakhuvudena och stod med ryggen mot publiken, utom Jesús. Bakom det visades filmklipp från satanistiska, blodiga akter och Jesús läste utvalda citat av Aleister Crowley.
Som på många ställen, i alla fall här, har publiken svårt att vara tyst, och en i gruppen blev så fly förbannad av det, att folk aldrig slutade prata, att de inte ens sänkte rösten, att han klev ner från scenen, stövlade fram till var och en av de pratande, slet upp dem i kragen och skrek Håll käften!
Folk blev arga och gick. Kvar i publiken var bara tre av Jesús kompisar och fyra okända, men alla är överens om att det var en oförglömlig konsert.
Nå, det här som de båda gjorde under poesifestivalen var lugnare grejer. Inte min stil kanske, men inte så illa ändå.
Det var lördagen det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar