Min första comunión

Äntligen har jag varit på en comunión!
(När ungarna är en sådär nio år firas första nattvarden och första bikten.)
Det var ett av Jesús kusinbarn som hade åldern inne. Vi struntade i den tråkiga mässan och gick direkt till festen. Ungens föräldrar hade hyrt en hel bar, inklusive servitörer och kock, och från det att vi kom stod det mat på borden. Hela tiden kom det in mer mat. Tapas av alla de slag. Fri dryck i baren. Tårta. Och i ett hörn stod en slags pappkiosk som svämmade över av godis. Där fick barnen ta vad de ville, hur mycket de ville. Det var många barn, och godiset räckte i fem timmar.
Då hjälpte vi vuxna till rätt bra också...
Det var en riktig släktträff. Från ungens 90-årige morfars bror till de pyttesmå trillingarna. Fastrar, mostrar, kusiner kusinbarn, allt möjligt. Som någon sa; en comunión är en anledning för att ställa till med släktkalas.
Jag ska inte uttala mig om alla Sveriges släkter, men av vad jag har sett samlas så här många släktingar bara om det är begravning i Sverige. Och det är ju inte särskilt festligt.
Vi kom till baren vid tvåtiden på eftermiddagen, lagom till lunch, och gick inte förrän klockan 23, och att vi gick var bara för att vi hade stämt träff med ett par kompisar på stan. De flesta släktingarna var kvar och hade inga planer på att ge sig iväg än på ett bra tag, utan satt vid utomhusborden (det gick att vara utomhus vid den tiden) med öl och tapas.
Det var väldigt varmt hela dagen, och inte förrän vid ettiden på natten kände jag mig bekväm i min ärmlösa tunna klänning och sandaler. Då först var det okej temperatur. Inte mer än 27 grader. Det var lätt att andas igen.
Vi sov så himla dåligt förra natten. Det går inte att sova när det är nästan 30 grader varmt, det är bara så. Fast enligt andalusierna vänjer sig kroppen...
Lite i alla fall.